Hej hallå där 🙂
Nu har vi varit iväg för första gången med flyg.
Tänk så mycket vi ”ojjar” oss och oroar oss för sådant vi inget vet ngt om.Hur ofta händer det att vi inte tänker något alls inför något nytt? Såklart finns det alltid undantag, fast i det här fallet är jag definitivt inget undantag *skratt*
Nejdå, överfylld med frågor, oro och många olika katastroftankar närmade vi oss incheckningen. Första gången med en elrullstol, första gången med hund. Så glad och tacksam att ha en vän som erbjöd sig att följa oss första gången.
Tur jag är lite om och kring mig för annars vet jag inte om det gått smidigt genom kontrollen. Jag fick fråga ifall jag skulle visa papprena på Sisu. Henne missade de totalt *fniss*.
Etapp 1 gick ändå smidigt och bra. Fast några ”hinder” kvarstod, så än så länge hägrade katastroftankarna vilt. Fånigt i efterhand, jag vet.
Etapp 2, kontrollen gick hur smidigt som helst. Check. Så tog vi oss till Gaten. Vår gate? Nja….*skratt* Just där och då var det klockrent. Vi parkerade oss och Sisu kikade lättsamt runt. Verkade inte bli ngr problem här inte. Såklart drog vi eller rättare sagt hon till sig några blickar. Alla vänliga, nyfikna och positiva ♡
Då ser jag planet komma!! Pirret intog stort. En kort stund 😀
För vänta, stod det inte SAS på planet?!
Då kikar jag upp och tittar på den enorma skylten ovanför våra huvuden. *Skratt* såklart hade vi satt oss fel. Vilket den vänliga damen som skulle boarda passagerarna kunde se. Snällt med ett leende säger hon: Visst skulle ni åka med Norwegian? Det är den andra gaten.
Hahaha av två möjliga så tar vi naturligtvis fel 😀
Snabbt svara jag att vi ville bara se oss omkring. Behöver jag säga att ingen var förvånad att det var just vi? Samtidigt lättade det hela upp situationen och för en stund släppte nervositeten. Befriande!
Väl på rätt ställe, väl på väg genom rätt gate, till rätt plan så tog tankarna över :/
Trots det var Sisus första besök på en flygplats, trots det var hennes första gång i ett flygplan. Så tog hon väl hand om mig!! ♡
Tänk vad djur kan!! ♡
På frågan ifall Sisu skulle vara på golvet vid start och landning så sa de att hon fick vara i mitt knä. Vilken lycka och lättnad!
Jag har en riktigt cool hund. Hon reagerade på ljuden som var här och där men sedan lade hon sig till rätta. Starten var inga problem alls. Hon konstaterade att vi plötsligt lättade och att det var lite märkligt när vi befann oss ÖVER molnen. De där molnen vi ser ifrån marken *ler*.
20 min innan landning så blev det väldigt turbulent. Vi studsade uppåt och sjönk nedåt. Så pass att vi lättade ifrån sätena. Sidled gick inte obemärkt förbi heller *skratt* Själv har jag aldrig blivit flygsjuk men denna gång kändes det inte alls bra. Tror Sisu märkte av det också, hon började gäspa och slicka sig runt munnen. Vi klarade oss galant.
Antingen kan vi konstatera att det var otur att det skulle bli så här på hennes premiärtur. Eller så väljer vi, vilket vi såklart gör *blink* att se det som att nu kommer resterande flygningar gå ”smärtfritt”.
Landningen var också en upplevelse men inget som hindrar Sisu att ta hand om mig.
Den lilla hunden alltså ♡
Så stod vi inför Etapp 3. Få tillbaka Folke!! (el-rullstolen)
Skulle han vara hel? Om inte, hur skulle jag då göra? Vart vänder jag mig? Blir det en långdragen process och strid?
Även här var alla tankar så gott som onödiga.
När man idag landar på Arlanda så gör man det ihop med utrikes också. Glad jag var med där.
För när vi skulle genom tullen så såg jag på långt håll hur de stegade mot oss. Kortkortkort hann paniken snubbla över mig ihop med några frågor.
De ville veta vart vi kom ifrån och om hunden var i ordning. Check, Check, Check.
Man vet allt är i ordning men ändå, ändå startar nervositeten. Undra ifall det finns något logiskt med det eller om det är som med blindtarmen. Finns där men utan funktion 😉
Kursen/utbildningen då?
Wooooow säger jag. Så rätt vi hamnat!
Är det någon som kan hjälpa oss att nå vårt mål som assistanshund så är det Irene Irene Wickman i Köping!! ♡♡♡♡
Märk väl, detta är en kurs inför assistanshund. Det är först när man gjort lämplighetstestet som vi kan säga att vi ska bli assistanshundekipage. Innan det så är det vårt mål 🙂
Irene ”Irre” Wickman är en lugn, tydlig och peppande person. Bra lyssnare och har ett gott öga till vad som sker. Tänk att jag nu mött någon ytterligare fantastisk person utöver de på Heyab_hund♡
Så var inte ledsen över att ni har långt upp hit ifall ni bor söderut. De finns de där pärlorna lite varstans. Gäller att känna in dem bara 😉
Skulle säkert kunna berätta väldigt mycket om helgen egentligen. Trots det så kan jag inte. Det hände så mycket positivt så det känns som jag har ett gäng gubbar som just hoppat ut ur planet. Bara det att ingen har landat än *skratt*
Helgen tog verkligen ut sin rätt med ränta. Fast än var det förtidigt att checka in.
Vi skulle ta oss från Arlanda till Kallax också.
Arlanda är ett stort svart hål. Aldrig någonsin har det varit likadant en endaste gång. Inte denna gång heller. Vi tar oss till luckan för att få ut våra biljetter.
Problem – Först var det Folke. Batterierna. Vilket frågetecken det blev. Återigen blev jag påmind om hur tacksam jag var att ha min vän vid min sida. Ännu en gång insåg jag Vilket jobb min Sisu lägger ned på mig för att hålla mig lugn och trygg. Det trots att allt är nytt för henne.
Till slut löste det sig med batterierna. När jag då frågade ifall han ville se papprena på Sisu eller om det räckte att jag visade dem när vi flög första vändan ser han frågande ut. Har du hund?
Hm…Nog för hon är liten men hon satt ju i mitt knä mitt framför hans näsa. Dessutom med en tydlig text.
-Jaha, ja just ja, ska du ha den med?
-Ja, svarade jag lite paff. Det står ju med på biljetten. Eller?
-Vart har du buren då?! Väser han något surt.
-Läser du så ser du att hon går som tjänstehund.
Att det ska vara så struligt…Hua!! Nästa gång kommer vi behöva fara själva 🙁 Ångest redan nu.
Vi packade ned Folke i sin nya ”sovsäck”. Satte oss och inväntade ledsagaren. När denne kom så sa vi att vi packiterat Folke. Varpå han förvånat utbrister: Jaha, så då behöver du en rullstol? Det var lite oklart. Vad som var oklart är oklart för mig.
Så var det dags att ta sig genom kontrollen. Nu var jag inte bara nervös utan hade även magont. Vad skulle ske här?!
Jag frågade trevligt och får ett snäsigt svar tillbaka. Jag borde veta vad som gäller och när jag säger att det alltid är olika och jag aldrig gjort på samma vis blänger hon och svarar:
– Det är ALLTID samma sak och det är såhär vi gör!!!
Denna gång skulle allt av på hunden och på mig med, i princip 😉
Sådär satt jag gråtfärdig med en Sisu som var väldigt förundrad. Ingenting hade hon på sig förutom sin päls. Nu var det verkligen upp till bevis. Skulle hon dra, skälla, något annat?
Den kvinnliga kontrollanten beordrade sin manliga kolla att ta Sisu men frågade först ifall hon är snäll.
-Jodå, nog är hon snäll. Fast ni får inte ta henne ifrån mitt knä. Undersök henne om ni ska men då i mitt knä. Hon arbetar just nu.
Inte var de intresserad av henne. Märkligt.
När så kontrollanten skulle undersöka mig så säger hon skarpt:
– Då får hon INTE röra mig!!
-Nejdå, hon ska inte röra dig.
Naturligtvis vred Sisu på huvudet och var förundrad. Varpå den kvinnliga tar ett steg bakåt. När hon ställde sig framför oss frågat hon:
-Bits hon?!
– Nej, hon bits inte. Då får hon inte vara mitt hjälpmedel.
När hon ännu en gång ryggade tillbaka frågade jag ifall det är så at hon är rädd. Vilket hon naturligtvis var. Så då föreslog jag att jag kan hålla om Sisu medan hon undersöker mig klart vilket kvinnan tacksamt tackade för.
-Tänk om du sagt det från början. Nu ställde du frågor, jag svarade och funderade på vad du ville. Hade du sagt att du bar rädd så hade vi kunnat samarbeta på ett mer bekvämt vis.
-Hm…Blev svaret.
Det som ar skönt var att många runtom, allt från passagerare till arbetare var fascinerade av Sisu. Hon bara satt där snällt. Sa inget, gjorde inget utan bara satt och gjorde vad jag bad henne om.
Tog det hela slut här då? Inte alls. När vi fått klartecken och skulle börja ta på oss alla kläder igen så fick jag inte batterierna. Inget varför.
Väntan var vår vän för ett bra tag. Sedan kom klartecknet samt en kommentar om att det hade varit bättre att lämna batterierna på elrullen.
Say what?!?!?!
-Batterierna får inte sitta kvar.
-Näha? Men de är så starka.
-Okej. Kanske just därför då. De är en säkerhetsrisk. Hade ni sagt något så hade jag kunnat hänvisa till flygbolagets hemsida. Där står det tydligt och klart.
-Jaha.
Väl på rätt plats i Gaten, väl på plats i flygplanet med Sisu placerad i mitt knä kunde jag dra en lättnad suck. Snart hemma. Då hör jag dem viska till varandra att en väska med en rullstol var på villovägar. Svårt att gissa vems 😀
Ngt sena blev vi men skönt att höra att Folke kommit till rätta *skratt*
Sisu är grym. Hon imponerade på personalen också. De hade kikat på oss under flygningen och själva sett vilket fint arbete hon utförde. Hur lugn hon var. Att det var hennes andra flygning förvånade dem. Så skönt att få höra. Några vilt främmande som såg hennes egenskaper.
Slutetappen på vår resa bestod i att hämta Folke och vårt incheckade bagage.De placerade oss vid specialbagaget och där satt vi. Tills jag fick en förnimmelse. Detta har jag varit med om förr en gång. Jomen visst, på bandet längst bort, där passerade Folke och vår väska ut genom hålet.
Nästa gång ska jag, Sisu och Folke göra denna resa helt allena…..Nog överlever vi det också men jisses så det tar på nerverna. Hur kommer det sig att det ska vara såhär? Eller att det ÄR såhär?
Önskar de kunde sätta sig in i vår situation. Nåväl, det som inte dödar en stärker en. Visst? 😀
Nu är det träning, träning och åter träning som gäller samt lite läxor innan nästa resa söderut. Säkert kommer det uppstå händelser även den gången. Sådana som kan läggas på minnesbanken.
Först tänker vi ta oss lite välförtjänt vila och vara redo att ta emot ”gubbarna som hoppat fallskärm” 😉
På återseende säger Jea och Sisu 🙂 🙂