Från sökhund till spårhund

När jag började träna med Vegas så körde vi redan från valpstadiet figurantövningar, att vara med andra skulle vara roligt för min plan var att tävla i söket. När han blev äldre så tränade vi sök i alla möjliga miljöer. Både i skogen, på industriområden, inomhus i större garage, i mörker osv. Mina föräldrar har ju haft några räddningshundar och jag tycker att det arbetet är så himla roligt eftersom jag tränat det med tidigare hundar i familjen! Hunden ska jobba sig så långt in till figuranten som möjligt för att få en markering så nära som möjligt. Resultatet av detta är att jag fick en hund som självsäkert sökte av vilket område som helst och med sin lilla ingrediens ”kan-själv” så sprang han alltid till vind, han sket lite i mina dirigeringar och tyckte att han kunde jobbet själv, han letade alltid vind.

Vegas söker i miljö.
Känner vittringen av figuranten och funderar hur han ska ta sig dit.
Det gick inte klättra upp. Så här markerar han (skallmarkerar) och visar med hela kroppen att figuranten är högt upp.

När jag påbörjade patrullhundsutbildningen så fyllde Vegas 3 år. Som patrullhund i hemvärnet ska hunden kunna markera vind (tyst och i koppel), ljud och de ska kunna ta upp spår och följa. Detta med spåret blev och är än idag en utmaning. Som sagt hade jag tränat Vegas i 3 års tid (han visste ju inte annat) än att använda nosen högt och i vind. Vid spår vill vi ha fokus på nosen i backen.

Jag började med hårda spår, med det menas spår som ligger på asfalt, grus, snö. Ja, alltså där dofterna inte lägger sig på så många ställen (som i skogen, där doftbilden blir väldigt stor). Jag la alltid godis i varenda fotsteg i början för att belöna nosen i backen och i fotspåren. Det gick bra, men utmaningen kom sen när vi började i skogen. Där doftbilden blev större, vi fick då återgå till att lägga godis i spåret för att han inte skulle gå upp med nosen och leta vind. Han var och är fortfarande riktigt vass på vinden och ligger det ett förmål längre fram i spåret som vinklat av så vill han väldigt gärna ta en genväg. Jag har slutat att bli irriterad på mig själv för att jag inte började med att lära in spåret, han gör ju egentligen inget fel och vid t.ex. eftersök så VILL man ju att han ska bryta om han får vittring på personen eller om det vore skarp insats i krigstid skulle det ju kunna vara fienden till och med. Men vårt problem har varit att han inte vill bryta sin vindmarkering. Suget att gå till figuranten är mycket större än suget att fortsätta spåret. Jag upplever att han inte tycker att spårandet i sig är intressant utan något han endast gör för att jag vill det. Han går dessutom fortfarande väldigt högt med nosen så fort vi hamnar i skogen vilket har gjort mig lite osäker på om han verkligen följer spåret. De gånger jag tvivlat på honom så har han gett upp och så har vi inte kommit oss runt, så jag har fått lära mig själv att lita på att han är på rätt väg. Jag kommer nog aldrig få en vass spårhund, huvudsaken är att vi kan lösa uppgifter. Nu skiter jag i om det ser snyggt ut eller inte.

Vegas blir påsläppt på spåret.
Här har han fått vittring på slutet av spåret, där ligger hans favoritboll som belöning.
Här har han spårat hela spåret och är påväg mot bollen för att markera den.

Jag vågar säga att jag har en fantastisk patrulleranade hund! Där är han verkligen kung. Fina Vegas. Det är också pga hans socialitet, han älskar att mysa och leka med människor.

Vegas på patrull, lyssnar efter busar i skogen.

Det här var våran resa. Det finns hundar vars spårande är ”deras grej” (som vindandet för min hund) och blir självbelönande. Vilken hund har du?🙂

//Josefine

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s