Att respektera varandra och hjälpas åt!

Det fantastiska med hund och hundträning och i att hålla kurser!

Att se individerna, både hund och förare, att klura ut vad som passar just detta ekipage det är det som trollbinder mig och som gör att jag får energi och vill hjälpa ekipaget framåt.

Det finns massor av vägar som går till Rom, alla är lika bra så länge de går hela vägen fram. Eller hur?

Det finns saker i vår hundvärld som gör mig både glad, inspirerad och engagerad, men det finns också saker som ger mig mardrömmar och gör mig mörkrädd.

Jag tycker att vi ska vara ödmjuka inför varandra och att vi också måste inse att det inte är vi ensamma allsmäktiga hundägarcoacher som är världsbäst och som har ensamrätt på träningssätt och uttryck. Hund är ju för alla, eller hur?!

Hos oss på HEYAB-hund har vi ledorden Hund för Alla och vi vill med den inställningen bjuda in alla till att hitta sin grej tillsammans med hund. Vi är alla olika, vi är alla individer både vi människor och våra hundar. 

Därför är det så viktigt att inte kasta skit på varandra, nu tänker jag närmast på oss instruktörer/hundägarcoacher/hundägarinfluencers.  Att använda hårda ord och skrämsel-/härskartekniker för att ta bort konkurrensen eller var det nu är man försöker med, det skrämmer mig.

Jag tycker det är helt underbart att det finns så många hundägarcoacher som vill finnas till hands och hjälpa nya hundägare på rätt väg. Sen är det ju upp till hundägaren själv att välja väg och hitta det som passar just den och dennes hund. Det kan inte en hundägarcoach göra, vi kan däremot finnas där som stöd på vägen och erbjuda vår hjälp och dela vår kunskap vidare. Med detta sagt så menar jag inte att det är just mina kunskaper som är det bästa för alla individer/ekipage och att alla ska göra/tänka/vara/träna på samma sätt, mitt sätt. NÄ, det måste ske på individnivå, det går inte att bestämma att en och samma metod passar alla.

Att också påstå att jag uppfunnit hjulet själv, kring hundträning, det är rent löjligt. Det finns massor av forskning och massor av hundkunniga proffessorer i vårt avlånga land. Dom har stenkoll på metoder och inlärningssteg, säkerligen mycket bättre än mig. Men jag kastar inte bort mina kunskaper heller, jag är inte värdelös, utan jag har under mina år på jorden och som hundägare/instruktör lärt mig en hel massa under tiden. Både som nybörjare, som elev då jag skulle bli instruktör och kanske allra mest av alla möten med individer och ekipage under min tid som instruktör. Det finns inte ett likadant ekipage, alla har sina specialiteter.

Att sälja in en metod och sedan påstå att det är den enda sanna vägen att gå, det är att ljuga rakt upp och ner för hundägarna. Alla vet att det finns flera sätt att räkna ut ett mattetal, man kan ställa upp det i liggande stolen, man kan räkna kort division med rest, man kan räkna med trappan, osv. Likadant är det med hundträning, man kan nå samma resultat med olika tillvägagångsätt. Jag anser att det inte spelar någon roll vilket sätt man använder (bara man är schysst mot sin hund såklart) så länge man når det resultatmål man själv satt.

Men att svänga sig med fina ord och sedan påstå att man äger dessa ord, det är för mig helt ofattbart, sen då man också ser att detta läggs ut på sociala medier med hot om att andra inte får säga eller använda dessa ord och när någon frågar om de har patent på ordet eller säger att detta har de hört detta tidigare då kastas det ut kommentarer om att det ska bevisas i vilken tidskrift, i vilken bok på vilken sida osv. detta finns. Om man inte kan visa det så ljuger man om att man hört ordet tidigare och då någon sedan lägger ut bevis i kommentarer på inlägget om att ordet/uttrycket funnits länge så tas dessa inlägg bort. 

För mig är det skrämmande. Men det mest skrämmande är att man sjunker så lågt att man kör med skrämsel- och häskartekniker mot varandra och sedan att man plockar bort de bevis man efterfrågat och kallar de som gör dessa inlägg för troll och andra fula saker. 

Vi hundägarcoacher/instruktörer vi ska hjälpa och komplettera varandra, inte dissa varandra. Vi binder bara ris på egen rygg genom att bete oss så. 

För min egen del så tycker jag att det är intressant att följa flera duktiga instruktörer på sociala medier, men när det börjar komma sådana där hot och konstiga inlägg då blir jag mörkrädd. Det gör också att jag inte rekommenderar just dessa sidor för andra. 

Som tur är så finns det många kloka instruktörer som delar med sig av sina kunskaper och som också är ödmjuka och kan tänka sig att ta hjälp av andra då man ser att ens egna ideer inte fungerar. Man kan även utbyta erfarenheter och rådfråga varandra på ett öppet och trevligt sätt. Om man stöter på patrull och inte kommer framåt i träningen så är det helt naturligt att ta hjälp av varandra, tänk så mycket roligare hundträningen blir då om vi hjälps åt att lära ut och om vi inte fastnar i en egobubbla där vi blir trångsynta och otrevliga.

Det ska vara kul att träna och äga hund, vi instruktörer måste försöka hjälpas åt att förmedla detta på ett bra sätt. Hund är för alla!

//Lillemor

Gästbloggare Jeanette & Sisu

Hej där 🙂

Det har nu gått ca en månad sedan vi flög för första gången och snart är det dags igen. Fast det här med att flyga är knappast allt när man ska utbilda sig. Det får nog räknas som en bonus skulle jag tro  *ler*. De allra flesta bor ju trots allt på sin egna hemort och utbildar sig på plats.

Så vad har vi då hittat på då, jag och Sisu?
Vi har tränat!
Det har varit brytord och inkallning som vi fokuserat på, det är dessutom vår läxa till nästa gång.

Det är ändå lite roligt hur djur är. Vi har ju även en katt, vår Lotus i familjen. En snart 14 årig kastrerad Maine Coon hane. Han är så cool. Han har varit min terapikatt sedan han kom som kattunge ♡ Så inkännande, inte bara mot mig utan även åt andra djur. Oavsett art.

Hursom, han ”erbjöd” sig att vara med och träna oss  *skratt*.
Jajjomän, du läste rätt  😀

Lotus börjar med att gå fram till Sisu för att plötsligt springa ifrån henne, lite sådär retfullt, det har aldrig någonsin hänt tidigare *skratt*.
Sisu är ju självklart inte sen att haka på, så hon drar efter honom. Erkänner att det tog några gånger innan jag förstod att katten hjälper till med träningen av Sisu och Sisus och min läxa från assistanshundutbildningen.

När väl femöringen trillade ned så hakade även jag på i galoppen. Det var ju nu jag skulle lägga in brytordet såklart. Lotus (katten) han tittade bara på mig och det var som han log ♡
Inte krävdes det många gånger heller innan även Sisu hade lärt sig vad brytordet betyder.

Det gick så långt så hon började springa efter eller hoppa på Lotus ”bara för att”. Samtidigt som hon utförde sin handling så sneglade hon på mig och gjorde en micropaus. Allt för att jag skulle hinna med att använda brytordet *skratt*. 

Samma sak när jag råkade tappa något av misstag. Här kom brytordet väl till pass igen. 
Nu kom en kort period där jag började ”tappa” saker mer än vanligt. (kort period när det kommer till Sisu innebär några gånger). För hon är grymt imponerande lättlärd ♡

Hennes nästa grej blev att bara sitta och titta på mig. Jag fick inte ens chansen att använda vårt brytord, vilket Sisu inte var helt nöjd med….

Jag lär nog aldrig sluta förvånas över henne.

Det hon satte igång med då var att gå fram till vår klicker som jag nu för tiden alltid bär med mig. Hon satte sin lilla tass på den och ”trampade/slog” på den en, två gånger. Efter det tittade hon ihärdigt på godispåsen, sedan mig och godispåsen igen  *skratt*.

Inombords skrattade jag så tårarna rann. Utåt, tja, bara bita ihop. 

Jag vill inte belöna ”bara för” att hon är kreativ och oerhört söt när hon tänker själv inom sina egna påhittiga ramar  😉

Alltså så var det dags att göra en paus och finna en ny uppgift.

Nu fick det bli inkallning. Här har jag valt att använda mig utav en visselpipa.
Det behövdes inte många gånger för henne att förstå.
Så självklart även här hade hon åsikter. Inte svårt att förstå att hon ville jag skulle vissla mer än vad jag gjorde.

Pauser verkar inte vara hennes melodi för hon går fram till visslan som även den alltid är med mig. Hon stirrar på den, hon springer iväg, stannar upp, kikar fram runt hörnet och tittar på mig och visslan. Blåser jag inte så tar hon tassen på den eller nosen och duttar  😀

Tydlighet är A och O. Inte sant?

Dags att inse att hon helt klart var redo för att träna utomhus och bland andra.
Så vi gav oss iväg till DjurensVärld i Luleå. Där tillbringade vi några timmar en dag.

Lagom med folk, lagom med andra hundar. Perfekt att träna brytord, gå fint samt passivitet. Passivitetsträning är minst lika viktig.

Träna är bra, träna är viktigt. Att ha roligt däremellan är också så viktigt.

Så vi har hoppat på Heyabhunds webbkurs, Lilla hjälpredan ♡

Har du missat den så är det ett hett tips ifrån mig och Sisu.

Trailer – Lilla Hjälpredan

Du får en rolig tid ihop med din hund och det du lär dig kan du blanda nytta med nöje  *ler*.

Vi har valt att börja med att träna dra-av-socka.
Det är även ngt jag har valt att hon ska kunna som assistanshund också.

Jag erkänner, det har varit lite motigt just med detta moment, vet inte riktigt varför. Tror helt enkelt det inte varit direkt tilltalande för mig. 

Vad är det då som känts motigt? Jo just inlärningen av grunderna har varit motiga, jag tror jag tyckt att de vara ”tråkiga”. Det är säkert därför det tagit längre tid för Sisu att lära sig.

Jag är helt säker på att hon känner av min energi och min motsträvighet. Hur kul blir det då att lära sig?  :/

Samtidigt är jag väl medveten om att ska något göras, så ska det göras rätt från start. Genvägar är oftast senvägar  😉

Det tog inte lång tid innan hon snappat upp vad jag ville och förväntade av henne. Då jag verkligen gav mig den på att skärpa mig så gav även det frukt i slutet.

Idag kan hon dra av en socka direkt ifrån min fot. Det ni!

Hur märker jag att Sisu tycker att det skoj?
Jo genom att hon idag kan gå och hämta mina sockor och sedan lägger hon dem på mina fötter  *skratt* Det slutar alltid med att hon sedan sneglar på godisväskan.

Gör du samma tolkning som jag? Att hon har skoj?

Jag är så tacksam över min Sisu. Sådan bra läromästarinna!!♡
Efter det här året kommer vi ha sådan god förståelse och insikt om varandra. 
Hoppas vi ses igen  🙂

/Jea och Sisu

Gästbloggare Jeanette & Sisu, första resan

Hej hallå där  🙂

Nu har vi varit iväg för första gången med flyg.
Tänk så mycket vi ”ojjar” oss och oroar oss för sådant vi inget vet ngt om.Hur ofta händer det att vi inte tänker något alls inför något nytt? Såklart finns det alltid undantag, fast i det här fallet är jag definitivt inget undantag *skratt*

Nejdå, överfylld med frågor, oro och många olika katastroftankar närmade vi oss incheckningen. Första gången med en elrullstol, första gången med hund. Så glad och tacksam att ha en vän som erbjöd sig att följa oss första gången.

Tur jag är lite om och kring mig för annars vet jag inte om det gått smidigt genom kontrollen. Jag fick fråga ifall jag skulle visa papprena på Sisu. Henne missade de totalt *fniss*.

Etapp 1 gick ändå smidigt och bra. Fast några ”hinder” kvarstod, så än så länge hägrade katastroftankarna vilt. Fånigt i efterhand, jag vet.

Etapp 2, kontrollen gick hur smidigt som helst. Check. Så tog vi oss till Gaten. Vår gate? Nja….*skratt* Just där och då var det klockrent. Vi parkerade oss och Sisu kikade lättsamt runt. Verkade inte bli ngr problem här inte. Såklart drog vi eller rättare sagt hon till sig några blickar. Alla vänliga, nyfikna och positiva ♡

Då ser jag planet komma!! Pirret intog stort. En kort stund 😀
För vänta, stod det inte SAS på planet?!
Då kikar jag upp och tittar på den enorma skylten ovanför våra huvuden. *Skratt* såklart hade vi satt oss fel. Vilket den vänliga damen som skulle boarda passagerarna kunde se. Snällt med ett leende säger hon: Visst skulle ni åka med Norwegian? Det är den andra gaten.

Hahaha av två möjliga så tar vi naturligtvis fel 😀
Snabbt svara jag att vi ville bara se oss omkring. Behöver jag säga att ingen var förvånad att det var just vi? Samtidigt lättade det hela upp situationen och för en stund släppte nervositeten. Befriande!

Väl på rätt ställe, väl på väg genom rätt gate, till rätt plan så tog tankarna över  :/
Trots det var Sisus första besök på en flygplats, trots det var hennes första gång i ett flygplan. Så tog hon väl hand om mig!! ♡
Tänk vad djur kan!! ♡

På frågan ifall Sisu skulle vara på golvet vid start och landning så sa de att hon fick vara i mitt knä. Vilken lycka och lättnad!

Jag har en riktigt cool hund. Hon reagerade på ljuden som var här och där men sedan lade hon sig till rätta. Starten var inga problem alls. Hon konstaterade att vi plötsligt lättade och att det var lite märkligt när vi befann oss ÖVER molnen. De där molnen vi ser ifrån marken  *ler*.

20 min innan landning så blev det väldigt turbulent. Vi studsade uppåt och sjönk nedåt. Så pass att vi lättade ifrån sätena. Sidled gick inte obemärkt förbi heller *skratt* Själv har jag aldrig blivit flygsjuk men denna gång kändes det inte alls bra. Tror Sisu märkte av det också, hon började gäspa och slicka sig runt munnen. Vi klarade oss galant.

Antingen kan vi konstatera att det var otur att det skulle bli så här på hennes premiärtur. Eller så väljer vi, vilket vi såklart gör *blink* att se det som att nu kommer resterande flygningar gå ”smärtfritt”.

Landningen var också en upplevelse men inget som hindrar Sisu att ta hand om mig.
Den lilla hunden alltså ♡

Så stod vi inför Etapp 3. Få tillbaka Folke!! (el-rullstolen)
Skulle han vara hel? Om inte, hur skulle jag då göra? Vart vänder jag mig? Blir det en långdragen process och strid?
Även här var alla tankar så gott som onödiga.

När man idag landar på Arlanda så gör man det ihop med utrikes också. Glad jag var med där.
För när vi skulle genom tullen så såg jag på långt håll hur de stegade mot oss. Kortkortkort hann paniken snubbla över mig ihop med några frågor.

De ville veta vart vi kom ifrån och om hunden var i ordning. Check, Check, Check. 
Man vet allt är i ordning men ändå, ändå startar nervositeten. Undra ifall det finns något logiskt med det eller om det är som med blindtarmen. Finns där men utan funktion  😉

Kursen/utbildningen då?
Wooooow säger jag. Så rätt vi hamnat!
Är det någon som kan hjälpa oss att nå vårt mål som assistanshund så är det Irene Irene Wickman i Köping!! ♡♡♡♡

Märk väl, detta är en kurs inför assistanshund. Det är först när man gjort lämplighetstestet som vi kan säga att vi ska bli assistanshundekipage. Innan det så är det vårt mål  🙂

Irene ”Irre” Wickman är en lugn, tydlig och peppande person. Bra lyssnare och har ett gott öga till vad som sker. Tänk att jag nu mött någon ytterligare fantastisk person utöver de på Heyab_hund♡

Så var inte ledsen över att ni har långt upp hit ifall ni bor söderut. De finns de där pärlorna lite varstans. Gäller att känna in dem bara  😉

Skulle säkert kunna berätta väldigt mycket om helgen egentligen. Trots det så kan jag inte. Det hände så mycket positivt så det känns som jag har ett gäng gubbar som just hoppat ut ur planet. Bara det att ingen har landat än *skratt*

Helgen tog verkligen ut sin rätt med ränta. Fast än var det förtidigt att checka in.
Vi skulle ta oss från Arlanda till Kallax också.

Arlanda är ett stort svart hål. Aldrig någonsin har det varit likadant en endaste gång. Inte denna gång heller. Vi tar oss till luckan för att få ut våra biljetter.
Problem – Först var det Folke. Batterierna. Vilket frågetecken det blev. Återigen blev jag påmind om hur tacksam jag var att ha min vän vid min sida. Ännu en gång insåg jag Vilket jobb min Sisu lägger ned på mig för att hålla mig lugn och trygg. Det trots att allt är nytt för henne.

Till slut löste det sig med batterierna. När jag då frågade ifall han ville se papprena på Sisu eller om det räckte att jag visade dem när vi flög första vändan ser han frågande ut. Har du hund?
Hm…Nog för hon är liten men hon satt ju i mitt knä mitt framför hans näsa. Dessutom med en tydlig text.

-Jaha, ja just ja, ska du ha den med?
-Ja, svarade jag lite paff. Det står ju med på biljetten. Eller?
-Vart har du buren då?! Väser han något surt.
-Läser du så ser du att hon går som tjänstehund.

Att det ska vara så struligt…Hua!! Nästa gång kommer vi behöva fara själva     🙁 Ångest redan nu.

Vi packade ned Folke i sin nya ”sovsäck”. Satte oss och inväntade ledsagaren. När denne kom så sa vi att vi packiterat Folke. Varpå han förvånat utbrister: Jaha, så då behöver du en rullstol? Det var lite oklart. Vad som var oklart är oklart för mig. 

Så var det dags att ta sig genom kontrollen. Nu var jag inte bara nervös utan hade även magont. Vad skulle ske här?!

Jag frågade trevligt och får ett snäsigt svar tillbaka. Jag borde veta vad som gäller och när jag säger att det alltid är olika och jag aldrig gjort på samma vis blänger hon och svarar:
– Det är ALLTID samma sak och det är såhär vi gör!!!

Denna gång skulle allt av på hunden och på mig med, i princip  😉
Sådär satt jag gråtfärdig med en Sisu som var väldigt förundrad. Ingenting hade hon på sig förutom sin päls. Nu var det verkligen upp till bevis. Skulle hon dra, skälla, något annat?

Den kvinnliga kontrollanten beordrade sin manliga kolla att ta Sisu men frågade först ifall hon är snäll.
-Jodå, nog är hon snäll. Fast ni får inte ta henne ifrån mitt knä. Undersök henne om ni ska men då i mitt knä. Hon arbetar just nu.

Inte var de intresserad av henne. Märkligt.

När så kontrollanten skulle undersöka mig så säger hon skarpt:
– Då får hon INTE röra mig!!
-Nejdå, hon ska inte röra dig.

Naturligtvis vred Sisu på huvudet och var förundrad. Varpå den kvinnliga tar ett steg bakåt. När hon ställde sig framför oss frågat hon:
-Bits hon?!
– Nej, hon bits inte. Då får hon inte vara mitt hjälpmedel.

När hon ännu en gång ryggade tillbaka frågade jag ifall det är så at hon är rädd. Vilket hon naturligtvis var. Så då föreslog jag att jag kan hålla om Sisu medan hon undersöker mig klart vilket kvinnan tacksamt tackade för.

-Tänk om du sagt det från  början. Nu ställde du frågor, jag svarade och funderade på vad du ville. Hade du sagt att du bar rädd så hade vi kunnat samarbeta på ett mer bekvämt vis.
-Hm…Blev svaret.

Det som ar skönt var att många runtom, allt från passagerare till arbetare var fascinerade av Sisu. Hon bara satt där snällt. Sa inget, gjorde inget utan bara satt och gjorde vad jag bad henne om.
Tog det hela slut här då? Inte alls. När vi fått klartecken och skulle börja ta på oss alla kläder igen så fick jag inte batterierna. Inget varför.

Väntan var vår vän för ett bra tag. Sedan kom klartecknet samt en kommentar om att det hade varit bättre att lämna batterierna på elrullen.
Say what?!?!?!
-Batterierna får inte sitta kvar.
-Näha? Men de är så starka.
-Okej. Kanske just därför då. De är en säkerhetsrisk. Hade ni sagt något så hade jag kunnat hänvisa till flygbolagets hemsida. Där står det tydligt och klart.
-Jaha.

Väl på rätt plats i Gaten, väl på plats i flygplanet med Sisu placerad i mitt knä kunde jag dra en lättnad suck. Snart hemma. Då hör jag dem viska till varandra att en väska med en rullstol var på villovägar. Svårt att gissa vems 😀
Ngt sena blev vi men skönt att höra att Folke kommit till rätta *skratt*

Sisu är grym. Hon imponerade på personalen också. De hade kikat på oss under flygningen och själva sett vilket fint arbete hon utförde. Hur lugn hon var. Att det var hennes andra flygning förvånade dem. Så skönt att få höra. Några vilt främmande som såg hennes egenskaper.

Slutetappen på vår resa bestod i att hämta Folke och vårt incheckade bagage.De placerade oss vid specialbagaget och där satt vi. Tills jag fick en förnimmelse. Detta har jag varit med om förr en gång. Jomen visst, på bandet längst bort, där passerade Folke och vår väska ut genom hålet.

Nästa gång ska jag, Sisu och Folke göra denna resa helt allena…..Nog överlever vi det också men jisses så det tar på nerverna. Hur kommer det sig att det ska vara såhär? Eller att det ÄR såhär?

Önskar de kunde sätta sig in i vår situation. Nåväl, det som inte dödar en stärker en. Visst?  😀

Nu är det träning, träning och åter träning som gäller samt lite läxor innan nästa resa söderut. Säkert kommer det uppstå händelser även den gången. Sådana som kan läggas på minnesbanken.

Först tänker vi ta oss lite välförtjänt vila och vara redo att ta emot ”gubbarna som hoppat fallskärm”  😉

På återseende säger Jea och Sisu  🙂  🙂

Följ vår gästbloggare Jeanette (Jea) & Sisu på deras resa mot nya mål: Assistanshundekipage 2022!

Hej där.
2022!! Året då ledordet består av bokstäverna V Å G A.

Jag gästbloggade hos Heyabhund hösten 2021 och sedan dess har det hänt saker må ni tro.
För att vara mer specifik så började bollen rulla i December 2021.

En kombination av lite peppande och puffande samt några sömnlösa nätter. Ja då resulterade det till att jag tog mod till mig och mailade en instruktör i mellanSverige. Kl var runt 01:30 på natten och det hade just blivit den 9/12-21. Jag frågade ifall instruktören hade en mailadress jag kunde maila till. BARA ifall hon skulle kunna tänka sig, ha tid, lust, möjlighet till att ev bli vår instruktör.
Dröm om min förvåning när jag fick svar samma dag, 9/12-21 kl 05:24 på morgonen.

Jag lovade att höra av mig med min, vid detta lag, ”novell” under dagen. Så när klockan närmade sig kväller var det dags att skrida till verket. Instruktören fick höra om vår resa från början till där vi nu är. Om alla turer från start till att få en tid för lämplighetstest och hur det blivit inställt.
Sedan vart vi befann oss idag. Övergivna/bortglömda eller vad man nu ska kalla det för.
Konversationen mellan oss två går jag inte in mer på detalj men resultatet av den kom att bli väldigt positiv.

Den 10/12-21, innan klockan ens blivit 14:00 så var allt bokat och klart. Kvar satt jag med en massa känslor. Chockad, tom, glad så mungiporna gick genom taket, förundrad. Drömde jag?!?! Inte gjorde det ngn skillnad när jag nöp mig i armen. Jag befann mig kvar i samma tillstånd.
För att hjälpa mig själv att förstå valde jag att prata med en god vän.
Lättare sagt än gjort. En så enkel sak att berätta skulle visa sig vara väldigt svår.
Fann inga ord, stammade, grät, skrattade. Kändes skönt att berätta även om jag fortfarande inget begrep *skratt*.

Hjälp!! Vad hade jag gjort?!?! Beställt, bokat en kurs/utbildning i mellanSverige. En kurs/utbildning som förhoppningsvis skulle ta mig och Sisu till vårt mål, assistanshundekipage♡

NU föll alla frågor över mig. Hur tar vi oss?! Hur gör jag med rullstolen?! Jag kommer inte ha råd!! Råd att betala någon som följer mig. Betala någons resa, någons uppehälle. Hur löser jag min ekonomiska situation?! VAD HAR JAG GJORT?!

”Köpt” ett hus. Saknar dock en tomt och en grund!! Rätt viktiga saker för att huset ska kunna bebos och stå stabilt.

På kvällen den 10/12-21 kl 18:00 skulle jag träffa en kursare från förr. Vi hade gått kurs ihop då jag hade min förra älskade hund Zingo. Så många gånger vi har talat om att ses men något har alltid kommit ivägen. Den här kvällen skulle det verkligen bli av.

Snön började tillta och likaså blåsten. Jag lovade att vara ute i god tid och ta det lugnt. Lovar jag något så är det väldigt viktigt att hålla det. Kontentan av detta blev att jag var ca 30 min tidig. En bilresa på ca 6,5 mil enkel resa.

Såhär i efterhand kan jag se saker som kanske inte helt stämde. Då, knappt noterade jag dem. För jag var fortfarande någon annanstans än där man såg mig. Bland det första jag sa var:  Så fort vi kommer in så ska du få höra något!! Något stort!!

Behöver jag säga att hur kort än sträckan kan vara så är det banne den längsta när man är ivrig och har något man vill dela med sig av.

Väl inne, väl på plats var det dags för nästa chock. Jag som var helt slut efter fm och alla dagens känslor. Det visade sig att det fanns två stycken till på plats och de alla hade en överraskning åt mig.

Törs du gissa på vad? 

Jajjomän, en Eloflex!♡!♡!♡!

Eloflexen Folke

Alltså en Eloflex!!
Den jag drömt om, den jag slitit och kämpat för!! Den jag kan hantera själv. Som är godkänd för flyg. Som tar minst plats i en bil. En sådan.

Kända som okända hade samlat ihop till just lilla mig ♡♡♡♡
Kanske du som läser är just en av de som bidrog. I så fall, ett riktigt stort tack!!

Eloflex går under namnet Folke. Det för han är en gåva ifrån folket.

Jag hade visst tårar kvar att skvätta. Orden försvann igen, stammade när det väl kom ord för att inte tala om hur jag skakade hela jag. Vilken syn jag var *skratt*

Nu hade jag mitt ”hus” och plötsligt en ”grund” till huset. Nu skulle det bli lättare att ordna ”tomten” *fniss*

Första resan bär av nu den 14/1-22. Flyg blir det. Det ihop med min Sisu och en person som erbjöd sig att följa första gången. Känner mig så välsignad.

Blir första gången för mig med en elrullstol och hund på flyget. Blir första gången för Sisu att flyga.
Nu när vi närmar oss så har nervositeten tagit över. Frågorna hopar sig. Hur kommer det gå? Hur kommer Sisu reagera? Kommer vi få några problem med våra intyg? Något som inte stämmer så Sisu inte får följa?! Hur kommer jag klara av situationen med omgivningen? Det är tufft i vanliga fall. Nu vet jag att vi kommer dra blickarna till oss än mer. Fast denna gång har jag min trygghet vid min sida♡

Jeanette och Sisu kollar in flygplatsen

Att måla fan på väggen ingår också i något jag är bra på *fniss* VÅGA, just det Våga är ledordet för 2022. Vi kan, vi ska, vi klarar *ler*

En gång i månaden kommer vi resa. I ett års tid. Så 12 resor totalt till kursen/utbildningen. Nog borde vi bli lite vana eller hur?

Dessutom kommer vi få resa ned för lämplighetstest och examen också.
Så vill du, så är du välkommen att följa vår resa mot vårt mål. Inga garantier finns att vi blir godkända i slutändan det är jag införstådd med. Fast en inblick i vår resa kan vi i alla fall bjuda dig på. Förhoppningsvis kan alla få något positivt med sig. Du som själv sitter i liknande sits och tvekar. Du som känner någon som kanske behöver någon som behöver lite pepping, någon som tror på en, eller lite draghjälp. Kanske du som på något vis har en yrkesroll som någon gång möter en person som inte riktigt har samma möjligheter som majoriteten. Kanske du får ett litet uppvaknande och kanske kan göra en förändring hos dig själv som kan bidra för den ”drabbade” du möter i din arbetssituation och underlättar för personen ifråga.

Glöm inte att ett leende kan vara avgörande för personen som mottar leendet. Kan vara avgörande för vad vederbörande fattar för beslut. Oavsett vem som ger eller får.

2022, nu kör vi *ler*
//Jea och Sisu 

Hundåret 2021 – HEYAB hund

Lillemor Lindberg

Jag vill börja med att tacka mina hundägarcoacher, Josefine, Maria och Alvin, ni har gjort ett grymt jobb under hela 2021!

Ett speciellt tack även till våra fantastiska gästbloggare på Heyabhund.com under åren 2020-2021, klicka på deras namn för att komma direkt till något av deras blogginlägg: Barbro Börjesson, Karin Israelsson, Heléne Lundmark, Jeanette Karppinen, Andreas Lundmark, Fredrik Lindfors, Emma Nilsson, Eila Nilsson, Alexandra Sgier, Petra Andersson, Jenny Blomkvist, Ingela Lindfors, Anna Burström och Patrik Bertilsson.

2021 var året då pandemin satte käppar i hjulet för mycket av vår verksamhet, men vi gav inte upp utan vi ställde om! Vi har kört digitala hundägarutbidningar i apportering, klicker och inkallning samt att Alvin kört en egen digital trickskurs för barn med hund under vårvintern.

Jag körde även en digital webutbildning i apportering för Västerbottens Vorstehklubb.

Maria Eklund började under 2021 som hundägarcoach för HEYAB hund och har under året hunnit med att ha flertalet kurser.

Hos oss på HEYAB hund har vi under året även hunnit med att ha flertalet fysiska kurser så fort pandemin tillät detta. Vi har haft valpkurser, jaktlydnadskurs, spårkurser, allmänlydnadskurser, privata träningstillfällen, trickskurser, tävlingslydnadskurser, rallylydnadskurser mm. Självklart har vi tänkt på smittspridningen och varit måna om att ha ett begränsat antal deltagare, hållit avstånd och inte deltagit om vi varit sjuka.


Några ord från Josefine och Hundåret 2021

Josefine Dahlberg

I början av året tränade jag och Vegas mest för tjänsten i Hemvärnet.

Tillsammans med Lillemor hölls digitala kurser i inkallning, apportering och klicker.

Till våren fokuserade vi mest att träna inför brukstävling.

Jag påbörjade även en domarutbildning mot bruksdomare på Skellefteå Brukshundklubb. Vid sidan om detta höll jag i lydnadskurser och spårkurser i Heyabs regi. Under sommaren fortsatte vi träningen inför tävling. Till hösten tävlade vi men blev tvungna att bryta då vi tjorvade bort oss i spåret. Under hösten fortsatte jag hålla kurs i tävlingslydnad och spår. Det blev november och en schäferkull kom till världen.

Jag tackar för året 2021 och ser fram emot en schäfervalp och kommande träningar, göra klart domarutbildningen och att fortsätta träna med Vegas för tjänst, tävling och grunda schäfervalpen i lydnad och spår. Tack för 2021! Nu sätter vi nya mål för 2022, hoppas vi ses!

Gott nytt år!
//Josefine


Några ord från Maria om Hundåret 2021

Kiwi: Har haft en valpkull. Gått en fantastisk bra lydnadskurs. Tävlat lite rallylydnad och fått sitt första kvalificerat resultat i mästarklass.

Mål 2022:
– Rallylydnads Champion.
– Träna mer stadga, lydnad och viltspår.
– Hoppas på utställningar.

Cookie: Vi har mest hållit på med tricks. Hon har tagit diplom NTD-ETD, och blev Trick Dog Champion när hon var 4 månader. Vi går nu valp, och Agility kurs.

Mål 2022: Vi ska testa oss fram och se vad som är roligast för oss, troligtvis tänker vi börja tävla rallylydnad och testa på lite viltspår.

Jag har även gått några utbildningar och kurser detta år:
– Trick Dog instruktör
– Hundägar certifikat
– Animal actor certified evaluator
– Tävlingssekreterare Rallylydnad
– Skrivare Rallylydnad

Har även hållit tricks-, rallylydnad- och valpkurser här på HEYAB. Tack för det här året!


Ser framemot att 2022 ska bli ett riktigt roligt hundår🤩
Gott nytt år !

//Maria


Några ord från Alvin om Hundåret 2021

I början av det här året så tränade jag mycket tricks med Dunder för att jag ville att han skulle bli en trickshund vilket vi också lyckades med. Dunder har tagit tricksdiplom NTD Master och ITD Master Trick Dog.

Jag har även kört tricksutmaningar med fler av våra hundar och tillsammans med Giri har vi fått tricksdiplom NTD och med Buzan har vi fått tricksdiplom NTD.

Sen mer mot våren hade jag en egen digital trickskurs.

Sen fick jag och min mamma veta att jag skulle få en egen hund, en borderterrier.

På försommaren gick jag en trickskurs tillsammans med Dunder hos en som heter Maria och efter några dagar när den var slut så fick jag min hund. Jag fick min hund den dagen jag slutatde skolan innan sommarlovet.

Jag min mamma och pappa for också och träffade min hunds uppfödare hon var jättetrevlig. På sommaren tränade jag också lite agility med Buzan. Till hösten så började jag att träna tricks igen och så började jag gå på onsdagsträningar på Skellefteå Brukshundklubb med en av mina systrar. Jag tyckte att det var så roligt så jag började att gå på hundungdom i Skellefteå.

Nu mer mot slutet av detta fantastiska år så har jag börjat att träna ganska mycket agility i Skellefteå Brukshundklubbs nya hundhall.

Jag vill tacka detta år och alla som jag fått hjälp och pepp av att träna mer. Hälsningar av Alvin! Hoppas att du har haft ett bra år och kommer ha ett bra nytt år. GOTT NYTT ÅR!!!!
//Alvin


Vi på Hund & Entreprenad Ytterstfors AB har även varit med och sponsrat Skellefteå Brukshundklubbs nya träningshall med maskinarbete tillsammans med Tommys Transport.

Ideéllt arbete under våren 2021 tillsammans med Fredrik Lindfors för Västerbottens Vorstehklubb där vi anordnat eftersöksträningar för klubbens medlemmar.

Under sommarens semester så åkte vi ner till Skåne och hälsade på både kullsyskon till en av våra hundar och även uppfödaren till två av våra fyrbeningar. En härlig paus i sommarvärmen.

Vi har självklart också hunnit med att jaga skogsfågel under hösten, det har varit en härlig höst med mycket tid i skog och mark med goda vänner och hundar. Jörgen har gått eftersöksprov och jaktprov med Dunder under hösten med fina resultat.

Nu under senhösten/början av vintern blev en av våra hundar sjuk i akut bukspottkörtelinflammation. Det var en riktig pärs, men med helt fantastisk vård av de bästa på Distriktsveterinärerna i Skellefteå så tillfrisknade han snabbt och är nu tillbaka och fit for fight. Vi tränar för fullt för att prova på att tävla i lydnad till våren, kan bli appell eller startklass, vi har inte bestämt oss riktigt än.

Under december månad har vi på HEYAB hund, enligt tradition, kört vår digitala julkalender, superkul att så många deltagit. Vilka fantastiska hundar ni har!!

#heyabhundjulkalender 21

Julkalendern hittar ni genom att klicka på lucka 1 till vänster, då kommer ni till vårt Instagramkonto. Följ oss gärna även där!

Jag vill tacka året 2021 för alla fantastiska samtal och möten med flertalet underbara hundägare. Ni har gjort hundåret 2021 till ett år att minnas tillbaka till med glädje. Det ska vara kul att träna hund och kul har vi haft under 2021!!

Nu håller vi tummarna att 2022 blir minst lika bra som 2021!

Vår vision är Hund för Alla och med de orden så vill vi på HEYAB hund önska er alla ett gott slut på 2021 & ett riktigt Gott Nytt År & Välkommen 2022!!

//Lillemor

Balans i hundträningen

Jag upplever att många har missat något väldigt viktigt då de jobbar och tränar med sin hund. Nämligen att ha balans i sin träning!

Hur tänker jag nu?

Jag ser att många hundägare helt snöat in på detta med belöningsbaserad träning. Jag har inget emot detta, jag använder också belöningar i inlärning då jag tränar hund. Men det handlar om att balansera upp detta med belöningar och sedan efter ett tag även kunna ställa krav. Det är också väldigt viktigt att ha koll på vilka belöningar man använder sig av och i vilka situationer.

Jag anser att man inte enbart kan jobba med kamp som belöning t.ex. det kan fort bli en stress i hunden som gör att det kan gå överstyr. Att kampa med sin hund ska man självklart göra, men inte hela tiden! Det här är viktigt, det är du som förare som styr kampen, även då du låter hunden vinna. Det är viktigt att ha koll på sin individ, det här med att alltid använda kamp som belöning, det tror jag är att bita sig själv i svansen 🙂

Det är väldigt viktigt att hålla koll på att hunden mår bra och att den inte blir stressad av de belöningar vi använder. För en stressad hund vet inte alltid vad den gör när det rinner över och leken/kampen blir för rolig. Den annars så snälla och fina Fido vinner helt plötsligt en kamp med sin förare och då känner Fido sig som ”kung i baren” och vill gärna springa runt och stolt visa upp sin vinst. Om då någon annan hund också är väldigt kampsugen och även den i samma ”mode” som den vinstgalne så kan det fort bli tokigt och helt plötsligt har vi en kamp två hundar emellan som kan urarta i tråkigheter som inte går att bryta för de båda är i en alldeles för hög stress/energinivå.

Därför är det så viktigt att du tittar på din hund, hur mycket går den upp i stress av dina belöningar, kan den slappna av, kan den fortfarande lyssna på dig då ni kampar, går hunden att bryta? Det är jätteviktigt att ha balans i detta, inte låta det gå över styr.

Jag försöker alltid lära mina barn vart gränsen går när de leker/kampar med våra hundar. Både barn och hundar går gärna in i leken fullt ut och har så kul tillsammans tills dess att hundarna inte riktigt förstår vart gränsen går, att de kliver över. Speciellt om barnen lägger sig ner på golvet, skrattandes och lekandes med hundarna, då kan det fort gå tokigt. Hundarna kan ta i för mycket, ta om ett grepp i kamptrasan och något finger eller en liten hand kan komma i kläm mellan hundens käkar och vassa tänder. Då är leken inte rolig längre och det är inte säkert att barnet kan bryta leken, även om barnet är relativt stort. Har du en flock hundar som alla är toksugna på att kampa och leka och som inte förstår ett nej/stopp/sluta. Då har du fort ett problem som inte är så kul!

Så för allt i världen, se till att balansera upp din hundträning och lägg in både passivitet, lugna belöningar i form av ”bara din röst” smekningar och att du som förare är nöjd med utförandet. Det ska smälla lika högt eller egentligen högre än alla kamptrasor i världen. Se till att hunden är i rätt ”mode” när du belönar, stressa inte upp hunden i onödan och försök att inte stressa upp den alldeles för mycket. Balansera dina belöningar genom att inte låta hunden veta vad som komma skall. Den ska inte ha en förväntan på att ALLTID få kamp, den ska bli nöjd och känna sig stolt över att du blir glad och att du belönar med ett bra. Den ska vara stolt att få gå vid din sida och utföra det du vill att den ska göra. Då blir ni ett superteam tillsammans.

//Lillemor med flock

Hantering – så otroligt viktigt!

Om, eller rättare sagt när, din hund blir sjuk eller skadad och måste åka in till veterinären för vård, då är det för sent att börja träna hantering om du inte gjort det förut.

Hanteringsträningen den är bland den viktigaste träningen du gör. Den bör starta med en gång då du hämtat hem din hund.

Alvin och övriga flockmedlemmar har hanterat Buzan, vår borderterrier, från dag 1.

Vad menar jag då med att hantera sin hund?

Börja med att träna hunden på att sitta stilla i ditt knä eller din famn även om den är lite busig. Håll den bara lugnt och stilla, massera den lite där ni sitter och gör stunden till en mysig stund tillsammans.
En bra början är att du första gången du gör detta så ser du till att hunden är lite trött, då har du bättre förutsättningar för att lyckas få hunden lugn snabbt. Ge den beröm genom smekningar och massage, det behöver inte vara en massa godis, men naturligtvis så kan man även ge något gott till mysstunden. I detta läget skulle jag rekommendera mjukost eller leverpastej på tub om du ska välja ett lugnande godis.

Utöka hanteringsövningarna genom att plocka upp hunden då den är lite mer fartig och se till att lära dig tillsammans med din hund hur man varvar ner från fart till stillhet.

Att kolla hundens normaltemp är också väldigt bra att göra, hur många av er vet era hundars snitt-/normaltemp?
Våra hundar har lite varierande normaltemp, någon har 37,3 och någon har 38,9 som normal temperatur.

Nyligen blev en av våra 4 hundar dålig, vi var tvungna att åka in akut till veterinären. Det var Dunder som blev dålig och fick jätteont i magen. Vilken tur att vi har tränat hantering med honom sedan dag 1. För vet ni vad veterinären gjorde idag?

Vi lyfte upp honom på ett bord, veterinären gav honom smärtstillande samt mikrolax så att han skulle få bajsa. Det sattes in kanyler, de togs blodprover, de tittade honom i munnen, klämde på den jätteonda och spända magen, de kände i rumpan, han fick kontrastvätska inspolad i munnen. Han röntgades och han fick ytterligare sprutor med antibiotika och så fick han även dropp. De kollade feber mm.

Fastän Dunder hade jätteont så accepterade han all behandling utan att säga ifrån, morra eller bita. Han stod lugnt och stilla och lät veterinärerna göra sitt superviktiga jobb för att få reda på varför han hade så ont i magen. Tillsammans med mig (Dunders matte) så känner sig Dunder helt lugn med all hantering, det är ingen stress, allt är bara lugnt och tryggt.

Det här är så viktigt att träna på! För tänk er själva att vara veterinär och då ni ska göra ert jobb så kan inte djuret ni ska undersöka vara stilla och lugn utan istället så morrar och biter det omkring sig. Då skulle inte jag känna mig speciellt säker som veterinär och inte skulle undersökningen bli så bra heller. Det skulle vara svårt att hantera och kunna ställa någon diagnos om man som veterinär inte får undersöka det sjuka djuret ordentligt.

Vi som djurägare har så många möjligheter i vardagen att träna hantering, det ska klippas klor, det ska borstas tänder, det ska trimmas och duschas. Om du har problem med de små vardagliga ompysslingarna så är det dags att börja träna på allvar. Jobba med att göra hunden säker med din hantering. Din hund ska känna sig trygg tillsammans med dig!

Även om du nu har en stor hund och inte har tränat någon hantering ännu, så är det aldrig för sent att börja.

Ta det lugnt och börja med små enkla saker som att sitta stilla i din famn, har du en stor hund så kan du med fördel sitta på golvet då ni tränar detta. Träna även din hund på att bli upplyft på bord, där ska den kunna stå lugnt, den ska kunna sitta lugnt och den ska kunna ligga lugnt (både på mage, rygg och sida). Lägg en halkfri matta på bordet innan du lyfter upp hunden så blir det trevligare både för dig och din hund 🙂

Tänk också på att träna hantering av din hund i olika miljöer, det ska vara lugnt, tryggt och OK i alla möjliga miljöer! För vem vet när olyckan är framme och när/vart vi måste kunna hantera och visitera vår hund för att undersöka vilka skador den fått.

När man tränar hantering med sin hund på rätt sätt så skapar man också en mycket bättre kontakt, ni kommer att bli ett team tillsammans som litar på varandra i alla sammanhang.

Lycka till & glöm inte att hantera era hundar varje dag!

//Lillemor med flock

Gästbloggare Karin Israelsson – Kerry Blue Terrier

Kerry Blue Terrier, är det en ras för mig? 
Läs mer om hur vår gästbloggare och Kerry-ägare Karin Israelsson beskriver rasen.

För cirka nio år sedan stiftade jag bekantskap med Zuki, en Kerry blueterrerierhane. I dag är jag inne på min tredje Kerry.

I familjen finns i dag Zelda, som snart är 2,5 år och minstingen Zacke, lite drygt 11 veckor. 

För mig har kärleken till just Kerry blueterrier vuxit sig starkare och starkare för varje år. En god vän och Kerryägare har formulerat det såhär: ”Det finns hundar och så finns det Kerrysar”. 

En Kerry blueterrier är oerhört allround. Oavsett om du själv vill pyssla med dressyr, utställning, jakt, eller olika typer av spårträning, så funkar det med en Kerry. Med Zelda har jag tagit doftprov eucalyptus och även tränat in startklass, dressyr. Ett par gånger i veckan lägger jag viltspår, som hon greppar med en stor portion positivt engagemang. 

Kerryn är även positiv med en god portion stringens, de är muskulösa och starka, uthålliga och kärleksfulla. Efter en dag i skogen rullar Kerryn, med fördel, gärna ihop sig tätt intill matte eller husse. 

Framöver tänker jag utbilda Zacke i vilt-  och personspår, eventuellt blir det jakt också. Agility sneglar jag också på, men har inte hunnit dit riktigt än med Zelda. 

Så oavsett vilka aktiviteter du är intresserad av i hundvärlden, väljer du Kerry finns få, eller inga, begränsningar. 

/Karin Israelsson, Gagsmark  

Gästbloggare Heléne Lundmark – mentalitet del 2

Hundars mentalitet.

Detta intressanta och outtömliga ämne som skapar en hel del diskussion samt en viss oenighet.

Heléne heter jag och tänkte dela med mig av mina tankar om och erfarenheter av detta ämne.

Vi avslutade föregående inlägg med detta, kennelpappa Reino Oskarsson sa vid ett tillfälle att: 

”Heléne du måste titta på dig själv och fundera över vilka signaler du sänder ut till hunden”.

Det ligger så mycket i det, då vi människor hela tiden sänder ut både medvetna och omedvetna signaler till vår omgivning.

Hunden som levt med oss människor i flera tusen år, är idag en av de få djur som kan läsa våra signaler såsom kroppsspråk och mimik lika bra som vi själva och kanske till och med bättre.

Därmed kunde vi konstatera att JAG var en del i problemen.

Nu kommer vi till det krångliga men intressanta.

Alla hundar oavsett ras föds med ett antal nedärvda mentala egenskaper.

Dessa egenskaper är till för att hunden ska kunna överleva i världen den lever i, om än den idag efter många tusen år lever helt i symbios med oss människor.

Även om alla hundar stora som små, har alla mentala egenskaper, ligger skillnaden i vilken styrka de olika egenskaperna har hos just den enskilde hunden.

Ta ett exempel:

Alla hundar kan visa rädsla.

Detta är en för hunden viktig egenskap för att överleva och inte kasta sig in i allt för farliga situationer.

Ifall hunden emellertid visar allt för stor rädsla kommer det att skapa problem i dess vardag.

Alla hundar har även ett mått av jaktbeteende i sig vilket är viktigt för att kunna skaffa mat.

Hos jakthunden vill man se ett stort jaktintresse vid själva jakten men i andra situationer kan jakten bli ett problem där hunden jagar allt som rör sig.

BALANS är ledordet när man pratar mentalitet.

Hunden ska ha balans mellan sina olika mentala egenskaper för att må bra och upplevas som en trevlig livskamrat.

De mentala egenskaperna är ärftliga, men idag sker ingen naturlig gallring med vilka mentala egenskaper som förs vidare i släktledet, utan det är i min åsikt helt utlämnat till de människor som föder upp hundar.

Detta då det är dom som beslutar vilka hundar som ska gå i avel och därigenom styr vilka egenskaper som ärvs vidare.

Som ni förstår så kan detta ibland bli riktigt tokigt där okunniga eller oseriösa uppfödare inte har kunskap om och insikt i vilka egenskaper man faktiskt avlar på.

Dessutom finns det ändå risk att naturen spelar oss ett spratt kring mentalitetens styrkor.

Nu säger du säkert ”vadå ärvda egenskaper?” hundens mentala situation beror väl mycket även på vad den blivit utsatt för genom livet ?

Jo, visst stämmer det att hunden påverkas enormt mycket av den miljö den vistas i, men i grunden så är det ändå de genetiska egenskaperna, som utgör bas för hur hunden klarar av sin situation och hur den utvecklas.

Ta exempelvis hunden som får stryk av sin ägare både verbalt och fysiskt varje dag.

Om den hunden saknar eller har väldigt lite mod och anlag för försvar i sin mentala bas, så kommer den förmodligen att krypa ihop i rädsla och bara vilja fly från detta jordeliv, som den upplever alltför hemskt. 

Om den däremot har ett stort mod och ett stort försvar, kommer den kanske att gå till attack mot ägaren som slår den, och därmed har man skapat en hund som inte litar på människor och kan bli farlig.

Så visst påverkas hunden av sin miljö och upplevelser.

Åter till mig och min hund.

Vad var det då som gick på tok här?

Återigen så hade kennelpappa en så bra kommentar kring detta

”Människor vill ha stora starka hundar som ska klara av att resa och gå på månen själva, men med hundar som har den kapaciteten följer också en motor och självsäkerhet som kan vara svår att hantera för den som inte är beredd. ”

Min hund är en månlandare och jag fattade inte det förrän han hade etablerat sig i månraketen.

Han är en ganska balanserad hund men med mycket driv å då krävs det att jag är med i matchen och hjälper honom styra rätt i livet.

Jag var inte medveten om detta utan lät honom styra skutan själv och ta egna beslut allt för mycket, vilket gjorde att när han så hamnade i situationen med sin bästa hundkompis, så stod han där ensam att hantera den situationen och jag mitt fån fattade inte det.

Tänk dig själv att plötsligt få spö av din bästa vän som du delat livet med i vått och torrt.

Han har nog fått stå ensam i fler situationer där jag inte FATTAT!

Man får ett stort försprång, om man är medveten om sin hunds mentala egenskaper och vilka styrkor den har.

Vad man än vill göra med sin hund, är dess mentalitet avgörande för hur du ska lägga upp träning och vardag, för att nå just dina drömmars mål.

MH Mentalbeskrivning, kan man ( med vissa undantag) göra på alla raser och hundar som är registrerade i SKK från det att dom är 12 månader gamla.

Beskrivningen resulterar i ”Känd Mentalstatus”.

MT Mentaltest, kan man göra på alla brukshundsraser från det att dom är 18 månader fram till 48 månader. Man måste även ha utfört ett MH innan. Testen resulterar i ”Godkänd eller Icke godkänd”.

Varken MH eller MT ska ses som tävlingar, utan endast som ett redskap att få information om vad man har där längst fram i kopplet.

MH och MT är absolut ett ovärderligt redskap för aveln av hundar, och tillkom även av just den anledningen – att man i aveln behövde veta vad man avlar på.

Därför kan man se ett stort intresse från seriösa uppfödare att deras valpägare ska låta göra MH och även MT.

Under dessa beskrivningar/tester som tar ca 45 min per hund, utsätter man hunden för ett antal situationer som triggar de bakomliggande mentala egenskaperna hos hunden.

Genom att se hur hunden väljer att agera i de olika situationerna så kan man också utläsa dess mentala styrkor och svagheter.

Har du inte varit med om ett MH eller MT så ta tillfället i akt att gå med och se, när det sker på en klubb nära dig.

Jag lovar, att du kommer lära dig mycket av att bara se på hundarna och deras reaktioner, och du kommer med all säkerhet att känna igen din egen hund i nåt av momenten.

Vill du lära dig mer om mentalitet så gå en figurantutbildning du kommer inte ångra dig.

Min hund är min läromästare, det är han som fått mig att fördjupa mig i hundars mentalitet i jakten på kunskap och redskap att vara den hundägare jag vill vara.

Det är han som varje dag visar mig vad respekt, tillit, kunskap och trygghet betyder för en hund och vår människa/hund-relation.

Jag vill inte ha en annan hund, för han är min vapendragare, som ömt slickar bort mina tårar från min kind när jag är trött, ledsen eller sjuk, det är han som alltid finns vid min sida, oavsett om jag är arg, ledsen eller glad.

Jag önskar bara att jag tidigare vetat det jag vet idag kring hundars mentalitet, för då hade han inte behövt ta världen ensam de första åren.

Men idag gör vi det tillsammans och det gamla är inte glömt, utan har format oss till det vi är idag på gott och ont.

Kramar från Heléne och King.

Skriver du träningsdagbok?

Hur tänker du kring din hundträning, planerar du vad ni ska träna innan passen eller kör du på känsla?

Tidigare i mitt liv så har jag kört jättemycket på känsla, men nu när jag har upptäckt detta med att skriva en träningsdagbok så har faktiskt träningarna blivit så mycket mer effektiva och vi kommer framåt snabbare.

Men hur skriver man en träningsdagbok då?

Mitt tips är att göra det så enkelt som möjligt, jag själv skriver datum och skriver lite kort i mobilen för varje pass. Innan jag går ut så skriver jag följande:

  1. Vad ska vi träna idag?
  2. Hur ska vi träna?
  3. Vad gör jag om det inte funkar som jag har tänkt mig?

Efter det så tar jag med mig nödvändig rekvisita för träningspasset och sedan ger jag mig ut.

Det svåraste med att skriva träningsdagbok är väl egentligen att se helheten, den slutgiltiga målbilden och sedan dela upp den i korta och tydliga delmål. Delmålen ska firas ordentligt varje gång man nått upp till dom.

Det är viktigt att ha delmål och inte försöka gena sig fram till slutmålet, varje delmål ska sitta ordentligt i ryggmärgen på hunden och dig innan du går vidare till nästa delmål.

Kom också ihåg att kvalitetssäkra kunskaperna som din hund har fått, kan den utföra det du vill oavsett vart ni är, hur vädret är, störningsfritt och med olika störningar o.s.v.?

Vad har ni för träningsmål just nu? Skriv gärna och berätta i kommentarer nedan 🙂

Nu har jag i alla fall en plan, Vad, Hur och en plan B för dagens träningspass. Är ni nyfikna på Vad, Hur och vilken plan B jag hade idag?

  1. Vad ska vi träna idag? – Jo idag så skulle vi träna på att sitta snabbt och även ha stadga i sittet i en helt ny skogsmiljö.
  2. Hur ska vi träna? – Först ska jag träna på snabba spontana sättanden i koppel nära mig, 3 gånger ungefär ska jag göra detta om jag får den responsen som jag önskar av min hund. Om det gått bra så ska jag fortsätta med att köra samma övning men utan koppel. Går det fortfarande bra så utökar jag svårigheten lite med att säga kommandot sitt några gånger, målet är fortfarande att hunden snabbt ska sätta sig direkt jag säger sitt. Övningen ska fortfarande vara nära mig jag jobbar med klicker och belöningen är godbitar som kastas på marken i närheten men tillräckligt långt ifrån för att han ska måsta ställa sig upp för att nå den. Kör några snabba sitt sedan kör vi samma övning men med visselpipan, sedan med visionsripan och till sist handtecken. Alla övningar ska vara nära mig.
  3. Vad gör jag om det inte funkar som jag har tänkt mig? – Det viktigaste idag är att vi lyckas med fokus och snabba sättanden. Om övningen blir för svår och sättandena blir sega så har jag gått för snabbt framåt. Då får jag backa lite och se till att lyckas med flyt och snabba sättanden. Avsluta då det går som bäst, busa och lek en stund.
Snabba sitt nära mig i koppel.

Det blir lätt att komma ihåg att ta med sig belöningar, klicker, visionsripor mm då man planerat träningspasset innan man går ut. Då har man även möjlighet att ge hunden de bästa förutsättningarna för att lyckas.

Vad gör man sen då, när man har tränat?

Jo man måste ju utvärdera passet, gick det som man tänkt sig eller tillkom det något oförutsett?
Själv tycker jag att det är guld värt att filma träningen, har man en vän som följer med ut så kanske ni kan filma varandra. Är man ensam så kanske det går att rigga mobilen på någon lämplig plats så att man kan filma passet.

Varför ska man filma tänker ni kanske?
Det är väldigt svårt, i alla fall för mig, att se mig själv utifrån om jag inte filmat. Jag har en upplevelse av träningen från mitt uppifrånperspektiv men känner att jag behöver få en upplevelse av ett sidoperspektiv också. När man filmat och sedan tittar på filmen så ska man försöka vara objektiv och titta noggrant på vad man själv gör och hur hunden reagerar. Sen är det dags för utvärdering av passet.

  1. Hur gick träningen?
  2. Varför gick det bra/dåligt?
  3. Vad behöver vi fokusera på till nästa pass?

När man jobbar såhär med sina hundträningar så kommer man väldigt mycket snabbare till insikt om vad som fungerar och vad som inte fungerar samt att man också blir mer effektiv. Man tränar på rätt saker istället för att ödsla tid på att träna det som inte fungerar.

Det blir också väldigt mycket roligare att träna då man har en plan och även en uppföljning så att man kan mäta hur långt man kommit.

Dela gärna med er i kommentarer om hur ni jobbar med er hundträning och även era reaktioner och tankar kring att skriva träningsdagbok.

På återseende //Lillemor med flock