En månads karens för hund som smittats av kennelhosta & 7-10 dagar karens om man träffat hund som är smittad men inte visat symptom.
Kennelhosta brukar utbryta varje vinter. Symptomen är att smittad hund hostar/kraxar, kan kräkas och snörvla. För en vuxen frisk hund är inte kennelhosta särskilt farligt, utan är att jämföra med en förkylning för oss. Ofta övergår besvären efter något/några dygn. Vi rekommenderar att man vaccinerar sin hund mot kennelhosta varje år.
Det som gäller på HEYAB-hund är att hundar som är smittad eller träffat smittade hundar tyvärr inte får vistas i lokalerna eller delta på kurs under karenstiden. Vi följer SKKs krav vid tävling, vilket alltså är en månads karenstid för smittad hund. Har man en hund som träffat smittad hund bör man isolera den från andra under hela inkubationstiden, vilken vanligen är 7-10 dagar.
Veterinär är tillfrågad huruvida virus kan överleva i lokal. De säger att risken att bli smittad av kvardröjande virus är extremt liten. På HEYAB-hund städar vi flera gånger i veckan samt att vi efter varje kurstillfälle vädrar lokalen.
Risken för att smittas är störst vid direktkontakt med annan hund.
Vi hoppas ingen behöver känna sig orolig att träna eller gå kurs hos oss. I alla lägen är det viktigt att man, om hunden smittas, respekterar karenstiden.
Med omtanke om varandra så ser vi till att vi endast kommer på kurs med friska hundar och att vi även följer de regler som HEYAB-hund alltid har på sina kurser.
Under kurstid så låter vi inte våra hundar träffas, nosa på eller leka med varandra. Vi har också alltid med oss bajspåsar och plockar upp efter våra hundar.
Löptikar ska ha tikskydd på sig inne i vår träningslokal och markeringsbenägna hanar och valpar som inte än är rumsrena ska ha skvättskydd.
Emma kommer till oss på HEYAB-hund i Lund den 5 december och ska föreläsa om Rallylydnad och även berätta om de vanligaste avdragen som görs i de olika klasserna.
Vem är då Emma, kan du beskriva dig själv med några korta meningar?
– Min hundkarriär eller livsstil som man även kan säga började redan i tonnåren med familjens cairnterrier och när jag köpte min egna hund 2006 (Australien Shepherd) så har jag fastnat djupare i hundvärden.
Idag har jag en mudi och en welsh corgi pembroke.
Jag har tränat och tävlat olika raser genom åren och tävlat å tränat andra grenar, men rallylydnaden är den som alltid är kvar. Det jag gillar med rallylydnaden är det positiva samarbetet som man bygger upp tillsammans, att det händer saker och är anpassad för olikheter både för förare och för hundar. Vi har skoj tillsammans även på tävlingsplanen.
Jag började min rallylydnads karriär redan 2008, detta redan innan det vart en officiell sport. 1juni 2011 blev rallylydnad en officiell gren inom Svenska kennelklubben. Jag tävlade min första tävling september 2011 i Sollefteå och jag har tävlat sedan dess. 2013 utbildade jag mig till rallylydnads instruktör. 2017 blev jag klar domare.
Hoppas vi ses den 5/12 i Lund! //Emma
Det är inte första gången vi samarbetar med Emma, redan 2011 så höll hon i Rallyinformation och en prova-på-dag på vårt sommarläger i Fällfors (då hette vi Ytterstfors Hundcenter). Det var ett kanonläger med många duktiga hundägarcoacher som medverkade där en av dom var Emma. Vi fick massor av inspiration och kunskap om rallyn redan då den precis blivit en officiell sport.
Nostalgibilder nedan från lägret.
Nu ser vi fram emot en riktigt intressant kväll i Lund, för vi är många som är tävlingssugna och vill veta allt om vilka avdrag vi ska försöka slippa.
Pssst: klicka HÄR för att komma till nyhetsbrevet, där står det hur du anmäler dig till föreläsningen med Emma.
Det fantastiska med hund och hundträning och i att hålla kurser!
Att se individerna, både hund och förare, att klura ut vad som passar just detta ekipage det är det som trollbinder mig och som gör att jag får energi och vill hjälpa ekipaget framåt.
Det finns massor av vägar som går till Rom, alla är lika bra så länge de går hela vägen fram. Eller hur?
Det finns saker i vår hundvärld som gör mig både glad, inspirerad och engagerad, men det finns också saker som ger mig mardrömmar och gör mig mörkrädd.
Jag tycker att vi ska vara ödmjuka inför varandra och att vi också måste inse att det inte är vi ensamma allsmäktiga hundägarcoacher som är världsbäst och som har ensamrätt på träningssätt och uttryck. Hund är ju för alla, eller hur?!
Hos oss på HEYAB-hund har vi ledorden Hund för Alla och vi vill med den inställningen bjuda in alla till att hitta sin grej tillsammans med hund. Vi är alla olika, vi är alla individer både vi människor och våra hundar.
Därför är det så viktigt att inte kasta skit på varandra, nu tänker jag närmast på oss instruktörer/hundägarcoacher/hundägarinfluencers. Att använda hårda ord och skrämsel-/härskartekniker för att ta bort konkurrensen eller var det nu är man försöker med, det skrämmer mig.
Jag tycker det är helt underbart att det finns så många hundägarcoacher som vill finnas till hands och hjälpa nya hundägare på rätt väg. Sen är det ju upp till hundägaren själv att välja väg och hitta det som passar just den och dennes hund. Det kan inte en hundägarcoach göra, vi kan däremot finnas där som stöd på vägen och erbjuda vår hjälp och dela vår kunskap vidare. Med detta sagt så menar jag inte att det är just mina kunskaper som är det bästa för alla individer/ekipage och att alla ska göra/tänka/vara/träna på samma sätt, mitt sätt. NÄ, det måste ske på individnivå, det går inte att bestämma att en och samma metod passar alla.
Att också påstå att jag uppfunnit hjulet själv, kring hundträning, det är rent löjligt. Det finns massor av forskning och massor av hundkunniga proffessorer i vårt avlånga land. Dom har stenkoll på metoder och inlärningssteg, säkerligen mycket bättre än mig. Men jag kastar inte bort mina kunskaper heller, jag är inte värdelös, utan jag har under mina år på jorden och som hundägare/instruktör lärt mig en hel massa under tiden. Både som nybörjare, som elev då jag skulle bli instruktör och kanske allra mest av alla möten med individer och ekipage under min tid som instruktör. Det finns inte ett likadant ekipage, alla har sina specialiteter.
Att sälja in en metod och sedan påstå att det är den enda sanna vägen att gå, det är att ljuga rakt upp och ner för hundägarna. Alla vet att det finns flera sätt att räkna ut ett mattetal, man kan ställa upp det i liggande stolen, man kan räkna kort division med rest, man kan räkna med trappan, osv. Likadant är det med hundträning, man kan nå samma resultat med olika tillvägagångsätt. Jag anser att det inte spelar någon roll vilket sätt man använder (bara man är schysst mot sin hund såklart) så länge man når det resultatmål man själv satt.
Men att svänga sig med fina ord och sedan påstå att man äger dessa ord, det är för mig helt ofattbart, sen då man också ser att detta läggs ut på sociala medier med hot om att andra inte får säga eller använda dessa ord och när någon frågar om de har patent på ordet eller säger att detta har de hört detta tidigare då kastas det ut kommentarer om att det ska bevisas i vilken tidskrift, i vilken bok på vilken sida osv. detta finns. Om man inte kan visa det så ljuger man om att man hört ordet tidigare och då någon sedan lägger ut bevis i kommentarer på inlägget om att ordet/uttrycket funnits länge så tas dessa inlägg bort.
För mig är det skrämmande. Men det mest skrämmande är att man sjunker så lågt att man kör med skrämsel- och häskartekniker mot varandra och sedan att man plockar bort de bevis man efterfrågat och kallar de som gör dessa inlägg för troll och andra fula saker.
Vi hundägarcoacher/instruktörer vi ska hjälpa och komplettera varandra, inte dissa varandra. Vi binder bara ris på egen rygg genom att bete oss så.
För min egen del så tycker jag att det är intressant att följa flera duktiga instruktörer på sociala medier, men när det börjar komma sådana där hot och konstiga inlägg då blir jag mörkrädd. Det gör också att jag inte rekommenderar just dessa sidor för andra.
Som tur är så finns det många kloka instruktörer som delar med sig av sina kunskaper och som också är ödmjuka och kan tänka sig att ta hjälp av andra då man ser att ens egna ideer inte fungerar. Man kan även utbyta erfarenheter och rådfråga varandra på ett öppet och trevligt sätt. Om man stöter på patrull och inte kommer framåt i träningen så är det helt naturligt att ta hjälp av varandra, tänk så mycket roligare hundträningen blir då om vi hjälps åt att lära ut och om vi inte fastnar i en egobubbla där vi blir trångsynta och otrevliga.
Det ska vara kul att träna och äga hund, vi instruktörer måste försöka hjälpas åt att förmedla detta på ett bra sätt. Hund är för alla!
Det har nu gått ca en månad sedan vi flög för första gången och snart är det dags igen. Fast det här med att flyga är knappast allt när man ska utbilda sig. Det får nog räknas som en bonus skulle jag tro *ler*. De allra flesta bor ju trots allt på sin egna hemort och utbildar sig på plats.
Så vad har vi då hittat på då, jag och Sisu? Vi har tränat! Det har varit brytord och inkallning som vi fokuserat på, det är dessutom vår läxa till nästa gång.
Det är ändå lite roligt hur djur är. Vi har ju även en katt, vår Lotus i familjen. En snart 14 årig kastrerad Maine Coon hane. Han är så cool. Han har varit min terapikatt sedan han kom som kattunge ♡ Så inkännande, inte bara mot mig utan även åt andra djur. Oavsett art.
Hursom, han ”erbjöd” sig att vara med och träna oss *skratt*. Jajjomän, du läste rätt 😀
Lotus börjar med att gå fram till Sisu för att plötsligt springa ifrån henne, lite sådär retfullt, det har aldrig någonsin hänt tidigare *skratt*. Sisu är ju självklart inte sen att haka på, så hon drar efter honom. Erkänner att det tog några gånger innan jag förstod att katten hjälper till med träningen av Sisu och Sisus och min läxa från assistanshundutbildningen.
När väl femöringen trillade ned så hakade även jag på i galoppen. Det var ju nu jag skulle lägga in brytordet såklart. Lotus (katten) han tittade bara på mig och det var som han log ♡ Inte krävdes det många gånger heller innan även Sisu hade lärt sig vad brytordet betyder.
Det gick så långt så hon började springa efter eller hoppa på Lotus ”bara för att”. Samtidigt som hon utförde sin handling så sneglade hon på mig och gjorde en micropaus. Allt för att jag skulle hinna med att använda brytordet *skratt*.
Samma sak när jag råkade tappa något av misstag. Här kom brytordet väl till pass igen. Nu kom en kort period där jag började ”tappa” saker mer än vanligt. (kort period när det kommer till Sisu innebär några gånger). För hon är grymt imponerande lättlärd ♡
Hennes nästa grej blev att bara sitta och titta på mig. Jag fick inte ens chansen att använda vårt brytord, vilket Sisu inte var helt nöjd med….
Jag lär nog aldrig sluta förvånas över henne.
Det hon satte igång med då var att gå fram till vår klicker som jag nu för tiden alltid bär med mig. Hon satte sin lilla tass på den och ”trampade/slog” på den en, två gånger. Efter det tittade hon ihärdigt på godispåsen, sedan mig och godispåsen igen *skratt*.
Inombords skrattade jag så tårarna rann. Utåt, tja, bara bita ihop.
Jag vill inte belöna ”bara för” att hon är kreativ och oerhört söt när hon tänker själv inom sina egna påhittiga ramar 😉
Alltså så var det dags att göra en paus och finna en ny uppgift.
Nu fick det bli inkallning. Här har jag valt att använda mig utav en visselpipa. Det behövdes inte många gånger för henne att förstå. Så självklart även här hade hon åsikter. Inte svårt att förstå att hon ville jag skulle vissla mer än vad jag gjorde.
Pauser verkar inte vara hennes melodi för hon går fram till visslan som även den alltid är med mig. Hon stirrar på den, hon springer iväg, stannar upp, kikar fram runt hörnet och tittar på mig och visslan. Blåser jag inte så tar hon tassen på den eller nosen och duttar 😀
Tydlighet är A och O. Inte sant?
Dags att inse att hon helt klart var redo för att träna utomhus och bland andra. Så vi gav oss iväg till DjurensVärld i Luleå. Där tillbringade vi några timmar en dag.
Lagom med folk, lagom med andra hundar. Perfekt att träna brytord, gå fint samt passivitet. Passivitetsträning är minst lika viktig.
Träna är bra, träna är viktigt. Att ha roligt däremellan är också så viktigt.
Så vi har hoppat på Heyabhunds webbkurs, Lilla hjälpredan ♡
Har du missat den så är det ett hett tips ifrån mig och Sisu.
Trailer – Lilla Hjälpredan
Du får en rolig tid ihop med din hund och det du lär dig kan du blanda nytta med nöje *ler*.
Vi har valt att börja med att träna dra-av-socka. Det är även ngt jag har valt att hon ska kunna som assistanshund också.
Jag erkänner, det har varit lite motigt just med detta moment, vet inte riktigt varför. Tror helt enkelt det inte varit direkt tilltalande för mig.
Vad är det då som känts motigt? Jo just inlärningen av grunderna har varit motiga, jag tror jag tyckt att de vara ”tråkiga”. Det är säkert därför det tagit längre tid för Sisu att lära sig.
Jag är helt säker på att hon känner av min energi och min motsträvighet. Hur kul blir det då att lära sig? :/
Samtidigt är jag väl medveten om att ska något göras, så ska det göras rätt från start. Genvägar är oftast senvägar 😉
Det tog inte lång tid innan hon snappat upp vad jag ville och förväntade av henne. Då jag verkligen gav mig den på att skärpa mig så gav även det frukt i slutet.
Idag kan hon dra av en socka direkt ifrån min fot. Det ni!
Hur märker jag att Sisu tycker att det skoj? Jo genom att hon idag kan gå och hämta mina sockor och sedan lägger hon dem på mina fötter *skratt* Det slutar alltid med att hon sedan sneglar på godisväskan.
Gör du samma tolkning som jag? Att hon har skoj?
Jag är så tacksam över min Sisu. Sådan bra läromästarinna!!♡ Efter det här året kommer vi ha sådan god förståelse och insikt om varandra. Hoppas vi ses igen 🙂
Nu har vi varit iväg för första gången med flyg. Tänk så mycket vi ”ojjar” oss och oroar oss för sådant vi inget vet ngt om.Hur ofta händer det att vi inte tänker något alls inför något nytt? Såklart finns det alltid undantag, fast i det här fallet är jag definitivt inget undantag *skratt*
Nejdå, överfylld med frågor, oro och många olika katastroftankar närmade vi oss incheckningen. Första gången med en elrullstol, första gången med hund. Så glad och tacksam att ha en vän som erbjöd sig att följa oss första gången.
Tur jag är lite om och kring mig för annars vet jag inte om det gått smidigt genom kontrollen. Jag fick fråga ifall jag skulle visa papprena på Sisu. Henne missade de totalt *fniss*.
Etapp 1 gick ändå smidigt och bra. Fast några ”hinder” kvarstod, så än så länge hägrade katastroftankarna vilt. Fånigt i efterhand, jag vet.
Etapp 2, kontrollen gick hur smidigt som helst. Check. Så tog vi oss till Gaten. Vår gate? Nja….*skratt* Just där och då var det klockrent. Vi parkerade oss och Sisu kikade lättsamt runt. Verkade inte bli ngr problem här inte. Såklart drog vi eller rättare sagt hon till sig några blickar. Alla vänliga, nyfikna och positiva ♡
Då ser jag planet komma!! Pirret intog stort. En kort stund 😀 För vänta, stod det inte SAS på planet?! Då kikar jag upp och tittar på den enorma skylten ovanför våra huvuden. *Skratt* såklart hade vi satt oss fel. Vilket den vänliga damen som skulle boarda passagerarna kunde se. Snällt med ett leende säger hon: Visst skulle ni åka med Norwegian? Det är den andra gaten.
Hahaha av två möjliga så tar vi naturligtvis fel 😀 Snabbt svara jag att vi ville bara se oss omkring. Behöver jag säga att ingen var förvånad att det var just vi? Samtidigt lättade det hela upp situationen och för en stund släppte nervositeten. Befriande!
Väl på rätt ställe, väl på väg genom rätt gate, till rätt plan så tog tankarna över :/ Trots det var Sisus första besök på en flygplats, trots det var hennes första gång i ett flygplan. Så tog hon väl hand om mig!! ♡ Tänk vad djur kan!! ♡
På frågan ifall Sisu skulle vara på golvet vid start och landning så sa de att hon fick vara i mitt knä. Vilken lycka och lättnad!
Jag har en riktigt cool hund. Hon reagerade på ljuden som var här och där men sedan lade hon sig till rätta. Starten var inga problem alls. Hon konstaterade att vi plötsligt lättade och att det var lite märkligt när vi befann oss ÖVER molnen. De där molnen vi ser ifrån marken *ler*.
20 min innan landning så blev det väldigt turbulent. Vi studsade uppåt och sjönk nedåt. Så pass att vi lättade ifrån sätena. Sidled gick inte obemärkt förbi heller *skratt* Själv har jag aldrig blivit flygsjuk men denna gång kändes det inte alls bra. Tror Sisu märkte av det också, hon började gäspa och slicka sig runt munnen. Vi klarade oss galant.
Antingen kan vi konstatera att det var otur att det skulle bli så här på hennes premiärtur. Eller så väljer vi, vilket vi såklart gör *blink* att se det som att nu kommer resterande flygningar gå ”smärtfritt”.
Landningen var också en upplevelse men inget som hindrar Sisu att ta hand om mig. Den lilla hunden alltså ♡
Så stod vi inför Etapp 3. Få tillbaka Folke!! (el-rullstolen) Skulle han vara hel? Om inte, hur skulle jag då göra? Vart vänder jag mig? Blir det en långdragen process och strid? Även här var alla tankar så gott som onödiga.
När man idag landar på Arlanda så gör man det ihop med utrikes också. Glad jag var med där. För när vi skulle genom tullen så såg jag på långt håll hur de stegade mot oss. Kortkortkort hann paniken snubbla över mig ihop med några frågor.
De ville veta vart vi kom ifrån och om hunden var i ordning. Check, Check, Check. Man vet allt är i ordning men ändå, ändå startar nervositeten. Undra ifall det finns något logiskt med det eller om det är som med blindtarmen. Finns där men utan funktion 😉
Kursen/utbildningen då? Wooooow säger jag. Så rätt vi hamnat! Är det någon som kan hjälpa oss att nå vårt mål som assistanshund så är det Irene Irene Wickman i Köping!! ♡♡♡♡
Märk väl, detta är en kurs inför assistanshund. Det är först när man gjort lämplighetstestet som vi kan säga att vi ska bli assistanshundekipage. Innan det så är det vårt mål 🙂
Irene ”Irre” Wickman är en lugn, tydlig och peppande person. Bra lyssnare och har ett gott öga till vad som sker. Tänk att jag nu mött någon ytterligare fantastisk person utöver de på Heyab_hund♡
Så var inte ledsen över att ni har långt upp hit ifall ni bor söderut. De finns de där pärlorna lite varstans. Gäller att känna in dem bara 😉
Skulle säkert kunna berätta väldigt mycket om helgen egentligen. Trots det så kan jag inte. Det hände så mycket positivt så det känns som jag har ett gäng gubbar som just hoppat ut ur planet. Bara det att ingen har landat än *skratt*
Helgen tog verkligen ut sin rätt med ränta. Fast än var det förtidigt att checka in. Vi skulle ta oss från Arlanda till Kallax också.
Arlanda är ett stort svart hål. Aldrig någonsin har det varit likadant en endaste gång. Inte denna gång heller. Vi tar oss till luckan för att få ut våra biljetter. Problem – Först var det Folke. Batterierna. Vilket frågetecken det blev. Återigen blev jag påmind om hur tacksam jag var att ha min vän vid min sida. Ännu en gång insåg jag Vilket jobb min Sisu lägger ned på mig för att hålla mig lugn och trygg. Det trots att allt är nytt för henne.
Till slut löste det sig med batterierna. När jag då frågade ifall han ville se papprena på Sisu eller om det räckte att jag visade dem när vi flög första vändan ser han frågande ut. Har du hund? Hm…Nog för hon är liten men hon satt ju i mitt knä mitt framför hans näsa. Dessutom med en tydlig text.
-Jaha, ja just ja, ska du ha den med? -Ja, svarade jag lite paff. Det står ju med på biljetten. Eller? -Vart har du buren då?! Väser han något surt. -Läser du så ser du att hon går som tjänstehund.
Att det ska vara så struligt…Hua!! Nästa gång kommer vi behöva fara själva 🙁 Ångest redan nu.
Vi packade ned Folke i sin nya ”sovsäck”. Satte oss och inväntade ledsagaren. När denne kom så sa vi att vi packiterat Folke. Varpå han förvånat utbrister: Jaha, så då behöver du en rullstol? Det var lite oklart. Vad som var oklart är oklart för mig.
Så var det dags att ta sig genom kontrollen. Nu var jag inte bara nervös utan hade även magont. Vad skulle ske här?!
Jag frågade trevligt och får ett snäsigt svar tillbaka. Jag borde veta vad som gäller och när jag säger att det alltid är olika och jag aldrig gjort på samma vis blänger hon och svarar: – Det är ALLTID samma sak och det är såhär vi gör!!!
Denna gång skulle allt av på hunden och på mig med, i princip 😉 Sådär satt jag gråtfärdig med en Sisu som var väldigt förundrad. Ingenting hade hon på sig förutom sin päls. Nu var det verkligen upp till bevis. Skulle hon dra, skälla, något annat?
Den kvinnliga kontrollanten beordrade sin manliga kolla att ta Sisu men frågade först ifall hon är snäll. -Jodå, nog är hon snäll. Fast ni får inte ta henne ifrån mitt knä. Undersök henne om ni ska men då i mitt knä. Hon arbetar just nu.
Inte var de intresserad av henne. Märkligt.
När så kontrollanten skulle undersöka mig så säger hon skarpt: – Då får hon INTE röra mig!! -Nejdå, hon ska inte röra dig.
Naturligtvis vred Sisu på huvudet och var förundrad. Varpå den kvinnliga tar ett steg bakåt. När hon ställde sig framför oss frågat hon: -Bits hon?! – Nej, hon bits inte. Då får hon inte vara mitt hjälpmedel.
När hon ännu en gång ryggade tillbaka frågade jag ifall det är så at hon är rädd. Vilket hon naturligtvis var. Så då föreslog jag att jag kan hålla om Sisu medan hon undersöker mig klart vilket kvinnan tacksamt tackade för.
-Tänk om du sagt det från början. Nu ställde du frågor, jag svarade och funderade på vad du ville. Hade du sagt att du bar rädd så hade vi kunnat samarbeta på ett mer bekvämt vis. -Hm…Blev svaret.
Det som ar skönt var att många runtom, allt från passagerare till arbetare var fascinerade av Sisu. Hon bara satt där snällt. Sa inget, gjorde inget utan bara satt och gjorde vad jag bad henne om. Tog det hela slut här då? Inte alls. När vi fått klartecken och skulle börja ta på oss alla kläder igen så fick jag inte batterierna. Inget varför.
Väntan var vår vän för ett bra tag. Sedan kom klartecknet samt en kommentar om att det hade varit bättre att lämna batterierna på elrullen. Say what?!?!?! -Batterierna får inte sitta kvar. -Näha? Men de är så starka. -Okej. Kanske just därför då. De är en säkerhetsrisk. Hade ni sagt något så hade jag kunnat hänvisa till flygbolagets hemsida. Där står det tydligt och klart. -Jaha.
Väl på rätt plats i Gaten, väl på plats i flygplanet med Sisu placerad i mitt knä kunde jag dra en lättnad suck. Snart hemma. Då hör jag dem viska till varandra att en väska med en rullstol var på villovägar. Svårt att gissa vems 😀 Ngt sena blev vi men skönt att höra att Folke kommit till rätta *skratt*
Sisu är grym. Hon imponerade på personalen också. De hade kikat på oss under flygningen och själva sett vilket fint arbete hon utförde. Hur lugn hon var. Att det var hennes andra flygning förvånade dem. Så skönt att få höra. Några vilt främmande som såg hennes egenskaper.
Slutetappen på vår resa bestod i att hämta Folke och vårt incheckade bagage.De placerade oss vid specialbagaget och där satt vi. Tills jag fick en förnimmelse. Detta har jag varit med om förr en gång. Jomen visst, på bandet längst bort, där passerade Folke och vår väska ut genom hålet.
Nästa gång ska jag, Sisu och Folke göra denna resa helt allena…..Nog överlever vi det också men jisses så det tar på nerverna. Hur kommer det sig att det ska vara såhär? Eller att det ÄR såhär?
Önskar de kunde sätta sig in i vår situation. Nåväl, det som inte dödar en stärker en. Visst? 😀
Nu är det träning, träning och åter träning som gäller samt lite läxor innan nästa resa söderut. Säkert kommer det uppstå händelser även den gången. Sådana som kan läggas på minnesbanken.
Först tänker vi ta oss lite välförtjänt vila och vara redo att ta emot ”gubbarna som hoppat fallskärm” 😉
Hej där. 2022!! Året då ledordet består av bokstäverna V Å G A.
Jag gästbloggade hos Heyabhund hösten 2021 och sedan dess har det hänt saker må ni tro. För att vara mer specifik så började bollen rulla i December 2021.
En kombination av lite peppande och puffande samt några sömnlösa nätter. Ja då resulterade det till att jag tog mod till mig och mailade en instruktör i mellanSverige. Kl var runt 01:30 på natten och det hade just blivit den 9/12-21. Jag frågade ifall instruktören hade en mailadress jag kunde maila till. BARA ifall hon skulle kunna tänka sig, ha tid, lust, möjlighet till att ev bli vår instruktör. Dröm om min förvåning när jag fick svar samma dag, 9/12-21 kl 05:24 på morgonen.
Jag lovade att höra av mig med min, vid detta lag, ”novell” under dagen. Så när klockan närmade sig kväller var det dags att skrida till verket. Instruktören fick höra om vår resa från början till där vi nu är. Om alla turer från start till att få en tid för lämplighetstest och hur det blivit inställt. Sedan vart vi befann oss idag. Övergivna/bortglömda eller vad man nu ska kalla det för. Konversationen mellan oss två går jag inte in mer på detalj men resultatet av den kom att bli väldigt positiv.
Den 10/12-21, innan klockan ens blivit 14:00 så var allt bokat och klart. Kvar satt jag med en massa känslor. Chockad, tom, glad så mungiporna gick genom taket, förundrad. Drömde jag?!?! Inte gjorde det ngn skillnad när jag nöp mig i armen. Jag befann mig kvar i samma tillstånd. För att hjälpa mig själv att förstå valde jag att prata med en god vän. Lättare sagt än gjort. En så enkel sak att berätta skulle visa sig vara väldigt svår. Fann inga ord, stammade, grät, skrattade. Kändes skönt att berätta även om jag fortfarande inget begrep *skratt*.
Hjälp!! Vad hade jag gjort?!?! Beställt, bokat en kurs/utbildning i mellanSverige. En kurs/utbildning som förhoppningsvis skulle ta mig och Sisu till vårt mål, assistanshundekipage♡
NU föll alla frågor över mig. Hur tar vi oss?! Hur gör jag med rullstolen?! Jag kommer inte ha råd!! Råd att betala någon som följer mig. Betala någons resa, någons uppehälle. Hur löser jag min ekonomiska situation?! VAD HAR JAG GJORT?!
”Köpt” ett hus. Saknar dock en tomt och en grund!! Rätt viktiga saker för att huset ska kunna bebos och stå stabilt.
På kvällen den 10/12-21 kl 18:00 skulle jag träffa en kursare från förr. Vi hade gått kurs ihop då jag hade min förra älskade hund Zingo. Så många gånger vi har talat om att ses men något har alltid kommit ivägen. Den här kvällen skulle det verkligen bli av.
Snön började tillta och likaså blåsten. Jag lovade att vara ute i god tid och ta det lugnt. Lovar jag något så är det väldigt viktigt att hålla det. Kontentan av detta blev att jag var ca 30 min tidig. En bilresa på ca 6,5 mil enkel resa.
Såhär i efterhand kan jag se saker som kanske inte helt stämde. Då, knappt noterade jag dem. För jag var fortfarande någon annanstans än där man såg mig. Bland det första jag sa var: Så fort vi kommer in så ska du få höra något!! Något stort!!
Behöver jag säga att hur kort än sträckan kan vara så är det banne den längsta när man är ivrig och har något man vill dela med sig av.
Väl inne, väl på plats var det dags för nästa chock. Jag som var helt slut efter fm och alla dagens känslor. Det visade sig att det fanns två stycken till på plats och de alla hade en överraskning åt mig.
Törs du gissa på vad?
Jajjomän, en Eloflex!♡!♡!♡!
Eloflexen Folke
Alltså en Eloflex!! Den jag drömt om, den jag slitit och kämpat för!! Den jag kan hantera själv. Som är godkänd för flyg. Som tar minst plats i en bil. En sådan.
Kända som okända hade samlat ihop till just lilla mig ♡♡♡♡ Kanske du som läser är just en av de som bidrog. I så fall, ett riktigt stort tack!!
Eloflex går under namnet Folke. Det för han är en gåva ifrån folket.
Jag hade visst tårar kvar att skvätta. Orden försvann igen, stammade när det väl kom ord för att inte tala om hur jag skakade hela jag. Vilken syn jag var *skratt*
Nu hade jag mitt ”hus” och plötsligt en ”grund” till huset. Nu skulle det bli lättare att ordna ”tomten” *fniss*
Första resan bär av nu den 14/1-22. Flyg blir det. Det ihop med min Sisu och en person som erbjöd sig att följa första gången. Känner mig så välsignad.
Blir första gången för mig med en elrullstol och hund på flyget. Blir första gången för Sisu att flyga. Nu när vi närmar oss så har nervositeten tagit över. Frågorna hopar sig. Hur kommer det gå? Hur kommer Sisu reagera? Kommer vi få några problem med våra intyg? Något som inte stämmer så Sisu inte får följa?! Hur kommer jag klara av situationen med omgivningen? Det är tufft i vanliga fall. Nu vet jag att vi kommer dra blickarna till oss än mer. Fast denna gång har jag min trygghet vid min sida♡
Jeanette och Sisu kollar in flygplatsen
Att måla fan på väggen ingår också i något jag är bra på *fniss* VÅGA, just det Våga är ledordet för 2022. Vi kan, vi ska, vi klarar *ler*
En gång i månaden kommer vi resa. I ett års tid. Så 12 resor totalt till kursen/utbildningen. Nog borde vi bli lite vana eller hur?
Dessutom kommer vi få resa ned för lämplighetstest och examen också. Så vill du, så är du välkommen att följa vår resa mot vårt mål. Inga garantier finns att vi blir godkända i slutändan det är jag införstådd med. Fast en inblick i vår resa kan vi i alla fall bjuda dig på. Förhoppningsvis kan alla få något positivt med sig. Du som själv sitter i liknande sits och tvekar. Du som känner någon som kanske behöver någon som behöver lite pepping, någon som tror på en, eller lite draghjälp. Kanske du som på något vis har en yrkesroll som någon gång möter en person som inte riktigt har samma möjligheter som majoriteten. Kanske du får ett litet uppvaknande och kanske kan göra en förändring hos dig själv som kan bidra för den ”drabbade” du möter i din arbetssituation och underlättar för personen ifråga.
Glöm inte att ett leende kan vara avgörande för personen som mottar leendet. Kan vara avgörande för vad vederbörande fattar för beslut. Oavsett vem som ger eller får.
2021 var året då pandemin satte käppar i hjulet för mycket av vår verksamhet, men vi gav inte upp utan vi ställde om! Vi har kört digitala hundägarutbidningar i apportering, klicker och inkallning samt att Alvin kört en egen digital trickskurs för barn med hund under vårvintern.
Jag körde även en digital webutbildning i apportering för Västerbottens Vorstehklubb.
Maria Eklund började under 2021 som hundägarcoach för HEYAB hund och har under året hunnit med att ha flertalet kurser.
Hos oss på HEYAB hund har vi under året även hunnit med att ha flertalet fysiska kurser så fort pandemin tillät detta. Vi har haft valpkurser, jaktlydnadskurs, spårkurser, allmänlydnadskurser, privata träningstillfällen, trickskurser, tävlingslydnadskurser, rallylydnadskurser mm. Självklart har vi tänkt på smittspridningen och varit måna om att ha ett begränsat antal deltagare, hållit avstånd och inte deltagit om vi varit sjuka.
Några ord från Josefine och Hundåret 2021
Josefine Dahlberg
I början av året tränade jag och Vegas mest för tjänsten i Hemvärnet.
Tillsammans med Lillemor hölls digitala kurser i inkallning, apportering och klicker.
Till våren fokuserade vi mest att träna inför brukstävling.
Jag påbörjade även en domarutbildning mot bruksdomare på Skellefteå Brukshundklubb. Vid sidan om detta höll jag i lydnadskurser och spårkurser i Heyabs regi. Under sommaren fortsatte vi träningen inför tävling. Till hösten tävlade vi men blev tvungna att bryta då vi tjorvade bort oss i spåret. Under hösten fortsatte jag hålla kurs i tävlingslydnad och spår. Det blev november och en schäferkull kom till världen.
Jag tackar för året 2021 och ser fram emot en schäfervalp och kommande träningar, göra klart domarutbildningen och att fortsätta träna med Vegas för tjänst, tävling och grunda schäfervalpen i lydnad och spår. Tack för 2021! Nu sätter vi nya mål för 2022, hoppas vi ses!
Gott nytt år! //Josefine
Några ord från Maria om Hundåret 2021
Kiwi: Har haft en valpkull. Gått en fantastisk bra lydnadskurs. Tävlat lite rallylydnad och fått sitt första kvalificerat resultat i mästarklass.
Mål 2022: – Rallylydnads Champion. – Träna mer stadga, lydnad och viltspår. – Hoppas på utställningar.
Cookie: Vi har mest hållit på med tricks. Hon har tagit diplom NTD-ETD, och blev Trick Dog Champion när hon var 4 månader. Vi går nu valp, och Agility kurs.
Mål 2022: Vi ska testa oss fram och se vad som är roligast för oss, troligtvis tänker vi börja tävla rallylydnad och testa på lite viltspår.
Jag har även gått några utbildningar och kurser detta år: – Trick Dog instruktör – Hundägar certifikat – Animal actor certified evaluator – Tävlingssekreterare Rallylydnad – Skrivare Rallylydnad
Har även hållit tricks-, rallylydnad- och valpkurser här på HEYAB. Tack för det här året!
Ser framemot att 2022 ska bli ett riktigt roligt hundår Gott nytt år ! //Maria
Några ord från Alvin om Hundåret 2021
I början av det här året så tränade jag mycket tricks med Dunder för att jag ville att han skulle bli en trickshund vilket vi också lyckades med. Dunder har tagit tricksdiplom NTD Master och ITD Master Trick Dog.
Jag har även kört tricksutmaningar med fler av våra hundar och tillsammans med Giri har vi fått tricksdiplom NTD och med Buzan har vi fått tricksdiplom NTD.
Sen mer mot våren hade jag en egen digital trickskurs.
Sen fick jag och min mamma veta att jag skulle få en egen hund, en borderterrier.
På försommaren gick jag en trickskurs tillsammans med Dunder hos en som heter Maria och efter några dagar när den var slut så fick jag min hund. Jag fick min hund den dagen jag slutatde skolan innan sommarlovet.
Jag min mamma och pappa for också och träffade min hunds uppfödare hon var jättetrevlig. På sommaren tränade jag också lite agility med Buzan. Till hösten så började jag att träna tricks igen och så började jag gå på onsdagsträningar på Skellefteå Brukshundklubb med en av mina systrar. Jag tyckte att det var så roligt så jag började att gå på hundungdom i Skellefteå.
Nu mer mot slutet av detta fantastiska år så har jag börjat att träna ganska mycket agility i Skellefteå Brukshundklubbs nya hundhall.
Jag vill tacka detta år och alla som jag fått hjälp och pepp av att träna mer. Hälsningar av Alvin! Hoppas att du har haft ett bra år och kommer ha ett bra nytt år. GOTT NYTT ÅR!!!! //Alvin
Vi på Hund & Entreprenad Ytterstfors AB har även varit med och sponsrat Skellefteå Brukshundklubbs nya träningshall med maskinarbete tillsammans med Tommys Transport.
Ideéllt arbete under våren 2021 tillsammans med Fredrik Lindfors för Västerbottens Vorstehklubb där vi anordnat eftersöksträningar för klubbens medlemmar.
Under sommarens semester så åkte vi ner till Skåne och hälsade på både kullsyskon till en av våra hundar och även uppfödaren till två av våra fyrbeningar. En härlig paus i sommarvärmen.
Vi har självklart också hunnit med att jaga skogsfågel under hösten, det har varit en härlig höst med mycket tid i skog och mark med goda vänner och hundar. Jörgen har gått eftersöksprov och jaktprov med Dunder under hösten med fina resultat.
Nu under senhösten/början av vintern blev en av våra hundar sjuk i akut bukspottkörtelinflammation. Det var en riktig pärs, men med helt fantastisk vård av de bästa på Distriktsveterinärerna i Skellefteå så tillfrisknade han snabbt och är nu tillbaka och fit for fight. Vi tränar för fullt för att prova på att tävla i lydnad till våren, kan bli appell eller startklass, vi har inte bestämt oss riktigt än.
Under december månad har vi på HEYAB hund, enligt tradition, kört vår digitala julkalender, superkul att så många deltagit. Vilka fantastiska hundar ni har!!
#heyabhundjulkalender 21
Julkalendern hittar ni genom att klicka på lucka 1 till vänster, då kommer ni till vårt Instagramkonto. Följ oss gärna även där!
Jag vill tacka året 2021 för alla fantastiska samtal och möten med flertalet underbara hundägare. Ni har gjort hundåret 2021 till ett år att minnas tillbaka till med glädje. Det ska vara kul att träna hund och kul har vi haft under 2021!!
Nu håller vi tummarna att 2022 blir minst lika bra som 2021!
Vår vision är Hund för Alla och med de orden så vill vi på HEYAB hund önska er alla ett gott slut på 2021 & ett riktigt Gott Nytt År & Välkommen 2022!!
