Nyhetsbrev för januari 2023

Massor av roliga kurser och inspirationskvällar hos HEYAB-hund, nu drar vi igång hundåret 2023!

Missa inte heller vår Julkalender som drar igång på våra sociala medier, Instagram och Facebook.
Delta i minst 18 luckor så har du chans att vinna en hemlig gåva.

Instagram: https://www.instagram.com/heyab_hund/
Facebook: https://www.facebook.com/heyabhund/

Kursstarter januari 2023:

  • Rallylydnadskurs dagtid för nybörjare.
  • Kompiskväll, 4st, ni bestämmer vad vi tränar
  • Valpkurs dagtid
  • Valpkurs kvällstid
  • Inspirationskväll – Följsamhet/kontakt
  • Frukostmys med Hundtabata
  • Inspirationskväll med Hundtabata
  • Inspirationsträff dagtid – Miljöskoj
  • Inspirationskväll – Grunder apportering, klicker
  • Inspirationsträff dagtid – Stadga/Lek
  • Inspirationskväll – Balans/Styrketräning
  • Kompisfrukost, 4st, ni bestämmer vad vi tränar
  • Inspirationsträff dagtid – Belöningsmetoder
  • Inspirationskväll – Tricks

Läs mer genom att klicka på denna länk: https://heyabhund.com/nyhetsbrev/

Varmt välkomna till oss på Heyab-hund!
//Lillemor, Josefine, Maria, Elin & Alvin

Att respektera varandra och hjälpas åt!

Det fantastiska med hund och hundträning och i att hålla kurser!

Att se individerna, både hund och förare, att klura ut vad som passar just detta ekipage det är det som trollbinder mig och som gör att jag får energi och vill hjälpa ekipaget framåt.

Det finns massor av vägar som går till Rom, alla är lika bra så länge de går hela vägen fram. Eller hur?

Det finns saker i vår hundvärld som gör mig både glad, inspirerad och engagerad, men det finns också saker som ger mig mardrömmar och gör mig mörkrädd.

Jag tycker att vi ska vara ödmjuka inför varandra och att vi också måste inse att det inte är vi ensamma allsmäktiga hundägarcoacher som är världsbäst och som har ensamrätt på träningssätt och uttryck. Hund är ju för alla, eller hur?!

Hos oss på HEYAB-hund har vi ledorden Hund för Alla och vi vill med den inställningen bjuda in alla till att hitta sin grej tillsammans med hund. Vi är alla olika, vi är alla individer både vi människor och våra hundar. 

Därför är det så viktigt att inte kasta skit på varandra, nu tänker jag närmast på oss instruktörer/hundägarcoacher/hundägarinfluencers.  Att använda hårda ord och skrämsel-/härskartekniker för att ta bort konkurrensen eller var det nu är man försöker med, det skrämmer mig.

Jag tycker det är helt underbart att det finns så många hundägarcoacher som vill finnas till hands och hjälpa nya hundägare på rätt väg. Sen är det ju upp till hundägaren själv att välja väg och hitta det som passar just den och dennes hund. Det kan inte en hundägarcoach göra, vi kan däremot finnas där som stöd på vägen och erbjuda vår hjälp och dela vår kunskap vidare. Med detta sagt så menar jag inte att det är just mina kunskaper som är det bästa för alla individer/ekipage och att alla ska göra/tänka/vara/träna på samma sätt, mitt sätt. NÄ, det måste ske på individnivå, det går inte att bestämma att en och samma metod passar alla.

Att också påstå att jag uppfunnit hjulet själv, kring hundträning, det är rent löjligt. Det finns massor av forskning och massor av hundkunniga proffessorer i vårt avlånga land. Dom har stenkoll på metoder och inlärningssteg, säkerligen mycket bättre än mig. Men jag kastar inte bort mina kunskaper heller, jag är inte värdelös, utan jag har under mina år på jorden och som hundägare/instruktör lärt mig en hel massa under tiden. Både som nybörjare, som elev då jag skulle bli instruktör och kanske allra mest av alla möten med individer och ekipage under min tid som instruktör. Det finns inte ett likadant ekipage, alla har sina specialiteter.

Att sälja in en metod och sedan påstå att det är den enda sanna vägen att gå, det är att ljuga rakt upp och ner för hundägarna. Alla vet att det finns flera sätt att räkna ut ett mattetal, man kan ställa upp det i liggande stolen, man kan räkna kort division med rest, man kan räkna med trappan, osv. Likadant är det med hundträning, man kan nå samma resultat med olika tillvägagångsätt. Jag anser att det inte spelar någon roll vilket sätt man använder (bara man är schysst mot sin hund såklart) så länge man når det resultatmål man själv satt.

Men att svänga sig med fina ord och sedan påstå att man äger dessa ord, det är för mig helt ofattbart, sen då man också ser att detta läggs ut på sociala medier med hot om att andra inte får säga eller använda dessa ord och när någon frågar om de har patent på ordet eller säger att detta har de hört detta tidigare då kastas det ut kommentarer om att det ska bevisas i vilken tidskrift, i vilken bok på vilken sida osv. detta finns. Om man inte kan visa det så ljuger man om att man hört ordet tidigare och då någon sedan lägger ut bevis i kommentarer på inlägget om att ordet/uttrycket funnits länge så tas dessa inlägg bort. 

För mig är det skrämmande. Men det mest skrämmande är att man sjunker så lågt att man kör med skrämsel- och häskartekniker mot varandra och sedan att man plockar bort de bevis man efterfrågat och kallar de som gör dessa inlägg för troll och andra fula saker. 

Vi hundägarcoacher/instruktörer vi ska hjälpa och komplettera varandra, inte dissa varandra. Vi binder bara ris på egen rygg genom att bete oss så. 

För min egen del så tycker jag att det är intressant att följa flera duktiga instruktörer på sociala medier, men när det börjar komma sådana där hot och konstiga inlägg då blir jag mörkrädd. Det gör också att jag inte rekommenderar just dessa sidor för andra. 

Som tur är så finns det många kloka instruktörer som delar med sig av sina kunskaper och som också är ödmjuka och kan tänka sig att ta hjälp av andra då man ser att ens egna ideer inte fungerar. Man kan även utbyta erfarenheter och rådfråga varandra på ett öppet och trevligt sätt. Om man stöter på patrull och inte kommer framåt i träningen så är det helt naturligt att ta hjälp av varandra, tänk så mycket roligare hundträningen blir då om vi hjälps åt att lära ut och om vi inte fastnar i en egobubbla där vi blir trångsynta och otrevliga.

Det ska vara kul att träna och äga hund, vi instruktörer måste försöka hjälpas åt att förmedla detta på ett bra sätt. Hund är för alla!

//Lillemor

NYHETSBREV 2022-11-01

Massor av roliga kurser och inspirationskvällar hos HEYAB-hund, läs mer nedan klicka er vidare till kurssidan och varmt välkommen med er anmälan!

  • Vinterrally, kvällskurs med start 7/11
  • Vinterrally, dagskurs med start 1/12
  • Nyhet! Frukostmys 2/12 med aktiviteter
  • Inspirationskväll bakdelskontroll 5/12
  • Nyhet! Komplettering Pysselkväll 1/12 med julkortsfotografering
  • Nyhet! Kvällsfika 8/12 med aktiviteter
  • Nyhet! Frukostmys 9/12 med aktiviteter
  • Inspirationskväll tricks 12/12 – Fullsatt
  • Nyhet! Ytterligare en inspirationskväll Tricks 15/12 – Fullsatt
  • Inspirationskväll miljöskoj 19/12 – Fullsatt
  • Vi byter ut Morgongympan mot Frukostmys
  • Nyhet! Frukostmys 16/12 med aktiviteter

Klicka på denna länken för att komma till nyhetsbrevet där du kan läsa mer om kurserna vi har ute just nu: https://heyabhund.com/nyhetsbrev/

Välkommen till oss!
//Lillemor, Josefine, Maria & Elin

Belöningar och tydlighet (ramar)

Nu var det jätteläge sedan jag bloggade själv, men i morse så slog det mig att vi måste diskutera belöningar. Läser jättemånga inlägg på nätet kring belöningar och hur viktigt det är.
Nu senast läste jag ett inlägg där den som skrev helt dissade belöningar som innebär ordet bra och en klapp. Detta skulle dagens familjehundar inte värdera som en belöning, möjligen skulle de hundar som tillbringar dagarna i hundgårdar tycka att en blick, en klapp och ett bra var belöning nog för att t.ex. komma på inkallning.

Det jämfördes även i inlägget med oss som anställda på ett företag att det viktigaste där var pengarna som belöning. Att vi inte skulle vara kvar på en arbetsplats om vi inte fick rikligt och tillräckligt med pengabelöning. Ingen skulle idag utföra någon syssla bara för att få en klapp på ryggen.

Tänk er att allt ska gå till överdrifter, om jag funderar på min arbetsplats eller arbetsplatser i allmänhet. Vad värderar jag då högt, varför vill jag jobba där, varför stannar jag kvar på en arbetsplats eller varför byter jag arbetsplats?

woman sitting in front of macbook
Photo by energepic.com on Pexels.com

För mig är det verkligen inte pengabelöningen som är den viktigaste, naturligtvis behöver jag få tillräckligt med pengabelöning för utfört arbete för att klara mig (betala hyra, räkningar osv.).
Men det räcker inte med bara pengabelöning!!! Inte för mig i alla fall!

Att som människa på en arbetsplats känna sig behövd, sedd och att någon gång få beröm (muntligt och även en klapp på axeln) för det jobb jag utfört, det är värdefullt. Att vi på arbetsplatsen tycker om varandra, att vi kommunicerar och att vi har trevligt tillsammans. Det är jätteviktigt för mig för att jag ska trivas och för att jag ska vilja göra lite extra.
Om jag får höra att min insats var bra, att mina ansträngningar inte var förgäves så kommer jag att göra dom igen. Även om jag inte får löneförhöjning varje gång jag anstränger mig lite extra, utan hellre för att ansträngningen gav belöning i form av äkta beröm muntligt och genom en äkta och varm klapp på axeln.

Här tror jag att vi ska stanna och gå tillbaka till hundträningen och livet tillsammans med hundarna.
Vi kan inte köra fast i tanken att det bara är belöningar i form av godaste godiset eller roligaste leksaken som gäller för att få hundarna att utföra det vi önskar. Utan det allra viktigaste är kommunikationen och det äkta berömmet som ges och bara kan fås genom att vi imponeras av det som hunden gör, att vi genom kärlek, beröring, ögonkontakt och äkta belöning i form av ett bra från hjärtat visar vår uppskattning. Då kommer hundarna att anstränga sig lite extra och göra det där ”braiga” en gång till och även försöka göra det ännu lite bättre.

Men för att vi ska komma hela vägen så är det även jätteviktigt att det finns tydlighet och ramar. Detsamma gäller på arbetsplatserna, vi ska veta exakt vad som förväntas av oss, vi ska ha tydliga rollbeskrivningar som talar om vad det är vi ska fokusera på. Finns dessa tydliga ramar är det enklare att hålla sig på rätt spår och inte hamna snett och utanför banan.
Det ska vara lätt att göra rätt!

Därför är det också väldigt viktigt att vi med tydlighet och rakhet får veta om vi börjar jobba med fel saker. Detta ska komma direkt till oss från våra ledare utan att dessa dumförklarar oss på något sätt utan bara genom att tydligt visa in oss på rätt spår igen.
Om det är otydligt i rollbeskrivningarna och om det är fri tolkning som gäller av arbetsuppgifterna så kommer det med säkerhet att tolkas olika av olika medarbetare. Detta kommer i förlängningen leda till att medarbetare börjar prata bakom ryggen på varandra och sprida dålig stämning. Det kommer inte att gynna arbetsplatsen och verkligen inte heller viljan av att göra rätt. För man vet inte vad som är rätt och fel i detta läget.
Det jag vill säga med detta är att det är otroligt viktigt att vi har ärliga ledare som med tydlighet, kontakt, närhet och äkta värme samt beröm styr medarbetarna i rätt riktning.

Detta måste vi också tänka på i vårt hundägande, det är viktigt att vi är tydliga med vad som är rätt och vad som är fel.
När vi ska vara tydliga i vad som är fel är det viktigt att vi inte lägger in en massa känslor i detta. Vi ska istället tydligt och bestämt (utan att bli förbannade) tala om att detta är inte OK. Ett exempel på detta kan vara att hunden försöker jaga grannens katt eller grannens barn som cyklar förbi på gatan. Då ska du som ledare tydligt tala om för hunden att detta är INTE ok.
Ta dig sedan en funderar på hur du kan träna på detta så att det inte händer igen, gör upp en tydlig träningsplan, jobba strukturerat med detta och belöna med att på riktigt imponeras över din hund när den väljer dig istället för att jaga efter katten eller barnet.

Några ord på vägen som kan vara bra att ha i bakhuvudet:

Bli glad på riktigt, imponeras och visa tydligt över hur bra du tycker att din hund är när den gör rätt!
Var direkt tydlig när hunden gör fel men lägg bort känslorna, blir du arg på riktigt så tar det längre tid innan du kan fokusera på det viktigaste, som är att tänka ut en handlingsplan för att träna bort felbeteendena.

Trevlig helg vänner!!

Gästbloggare Jeanette & Sisu

Hej🤩

Blir nog första gången jag skriver och berättar mer utifrån fakta. Bitvis. För jag har inte landat än. Det är en märklig känsla.

För exakt två veckor sedan gjorde vi det😄

Jag och Sisu tog examen. Nu kan Sisu titulera sig som Assistanshund❣️❣️

Det är den biten som inte känslomässigt infunnit sig.

Som ni vet så har jag varit väldigt nervös för det här med träningen. Då vi är utan hiss. Samtidigt som vårt prov skulle genomföras. 

För en person som jag som vill ha framförhållning och kunna planera. Så är verkligen det här med att få ngr dagars framförhållning ingen höjdare🙃

Självklart visste jag vi var anmälda men det här med att ha fått tid, det får man inte veta direkt.

Kan tänka mig att det är lite samma med Er som tävlar med hund. Om jag förstått rätt så kan det bli fler anmälningar än platser. Då kan det bli utlottning. Som sagt, det där vet jag inget om men kanske du kan förstå poängen🤪

Iaf, jag och Sisu for ned ngr dagar innan examen. Mycket för att landa lite, andas och hinna finputsa på vad vi egentligen redan kunde😂 

Fast känslan att misslyckas tog överhand. Så för att hålla den känslan i schackt så försökte jag blidga känslan med att träna🤭

Den 9/5-22 en Måndag var det så dags😵‍💫🤢

Ingen sömn natten till examen. Sedan ville jag vara på säkra sidan så 2h innan på plats kändes bra.

Dels för att finna ngn vänlig själ som kunde hjälpa mig med ”Folke”(elrullen) men också för att ta en hyfsat lugn och skön promenad innan provet.

Hahahaha det sket sig🤣

Min nervositet lurade mig på 1h. Allt för jag någonstans missade resvägen dit🙈🤪🤣

Så 50 min innan kom vi fram.

Det fanns folk som var hjälpsamma på stört. Dags för promenaden.

Att vi promenerade vet jag för det kunde jag sedan se på stegräknaren.

Tror promenaden gjorde sitt för plötsligt ”brummar” det i fickan. Det är instruktören Irene Wickman som skickat meddelande: Var är du?

Jisses😱 9 min kvar till provet❕️❕️

Till att lägga i en högre växel och ta sig till platsen.

Vi kom precis samtidigt som ett annat par kom. Två stycken skulle göra provet samtidigt.

Att jag var nervös, stirrig, yr. Att jag glömt bort hur man andas och allt däremellan gick INTE att dölja.

Alla märkte det. Stackars Sisu💞

Som hon fick arbeta.

Det sista jag minns är hur ledsen jag blir. Vill inte misslyckas. Vill verkligen inte. Livet passerade i revy. Det var så viktigt detta. På så många vis. Även en revansch. Det var kanske det som tog hårdast där. Tänk, nu blir jag den där misslyckade som jag hört andra säga om mig😪

Vad hände där? Just då?

Jo bedömmarna skulle hantera våra hundar en och en.

Sisu satt i mitt knä denna gång så jag satte ned henne på marken.

Sa kommandot som talar om för Sisu att det är okej. Nog fick bedömmaren göra sitt. Hon fick även gå iväg med Sisu.

Dock inte som hon brukar göra. Denna gång var hon tveksam. Kollade in mig väldigt. Visst gjorde Sisu precis som de ville MEN inte sådär bekvämt som gången innan. 

Det var då det brast inom mig. Att hålla tillbaka tårarna gick inte heller hela vägen. Som jag blinkade för att få dem att försvinna. Nervositet, egen press och enorm trötthet. Det ÄR då ingen bra kombo🤣

Det är det sista jag minns😔

Finns ngr glimtar av ett enormt stöd av älskade Irene Wickman. Likaså av bedömmarna. Vilka guldkorn. Jag hörde och jag såg när de gratulerade oss båda till ett väl godkänt prov. Vad det innebar det gick då inte in🥴

Nåja, jag förlitade mig på att det skulle bli som förra gången. Efter ngn dag lr så skulle jag förstå. Efter ytterligare ngn dag lr så skulle jag känna det.

Som sagt, två veckor har nu gått och jag är tom. 

De närmaste dagarna så sov jag och Sisu rätt mycket. Tror jag aldrig sett Sisu så färdig någonsin.

Hon gjorde verkligen sitt jobb med bravur🤩

Min älskade lilla stjärna⭐️

Vila upp sig och nya tag till kommande helg. Då skulle vi på kurs igen.

Jodå, vi kommer fortsätta gå kursen även om vi har klarat examen.

Varför kanske ngn frågar sig. För även om vi nu är godkända så stannar inte livet. Att ha möjligheten att göra olika saker i en grupp är så värdefullt.

Det ger övning men även support. Att vara en liten del av en grupp personer med samma mål, det betyder mycket för självkänslan.

Jag minns inte så mycket av helgen heller. Inte mer än att jag kände mig så uttömd, dränerad, ledsen, tom och oerhört ensam.

Dessa känslor infann sig redan på Måndagen efter provet🥺

De är inte lika starka såhär två veckor efter men att de finns där är störande😏

De gör att jag kan känna mig otacksam. Är det ngt jag inte förknippar mig med är att vara otacksam.

Nu när vi har nått vårt mål…vad ska vi då göra nu?🙄 

Som jag längtade hem. Hem till lägenheten som inte hade ngn hiss.

Att få duscha av sig, krypa till kojs i egen säng😄

”Bara” Arlanda kvar🤗🤩

Hahahaha Arlanda🙈🙉🙊

Precis när vi skulle checka in och jag såg framför mig hur vi kunde sitta som hösäckar vid gaten så hör jag:

– Tyvärr. Du får lov att vänta lite. De tar inte emot ngr väskor längre. 

Polisen vill undersöka alla väskor. Droger ngt bla bla bla.

Så där blev vi sittandes ett bra tag. De bytte personal.

Till oss kom en som kände igen oss. Hon sa till lärlingen: 

–  Åååå så bra. Här är en stammis🤗 Hon är trevlig så nu kan du lära dig i lugn och ro.

Fniss🤭 Så rart sagt. När hon sedan skulle ta min väska så informerar jag henne om att det är stopp.

Ingen hade bemödat sig att göra det innan.

Efter ytterligare ett bra tag så beslutar hon sig för att följa oss till specialbagaget. Vi får checka in väskan på samma ställe som ”Folke” helt enkelt.

Innan oss är det ett par med en Rhodeshian Ridgeback som ska tas omhand. När de precis stuvat in han i buren och är på väg att sända ned han i hissen får den killen information om att INGA, verkligen inga väskor lr specialbagage får skickas.

Nja, droger känns inte riktigt rätt. Efter 2h hör vi en passagerare berätta att Aftonbldet nu gått ut med att det är ett bombhot på terminalen🙄

Aftonbladet?! Sedan en passagerare som informerar personalen och alla andra. Hm🤔

Ytterligare 1h gick och då kommer första utropet på Arlanda. Alldeles snart kan de börja checka in igen. De inväntar bara klartecken ifrån specialpolisen.

Fanns en del som inte kom med sina flyg. Alla med handbagage fick gå ombord ändå.

Skulle vi hinna med?! 45 min hade vi på oss när incheckningen kom igång.

Glad att jag förberett allt som gick att förbereda.

Idag skulle det väl ändå inte bli ngt strul😄 

Lr?!😜

Jajjomän. Kontrollen😮‍💨

I vanlig ordning den officiella sucken över att jag inte kan gå igenom kontrollen.

Sedan allt klämman och kännande. Ingen cm lämnas åt slumpen. Gärna ned innanför linningen på byxorna.

Sedan sucken över Sisu.

När jag föreslog att man kan dra ned dragkedjan vid skorna för att på så vis komma åt lättare. Först då slutade hon genomsöka mig😄

Vad var kvar nu då? Såklart. Batteriet😮‍💨😔😮‍💨😔😮‍💨

Fast det var samma gäng som tidigare ringt och kontrollerat batteriet så var de tvungna att göra om det.

En i telefon, tre rutom😳

Effektiviteten är enorm. Speciellt när det råder personalbrist och är såååååå långa köer. Sedan en dag som denna då allt varit nedstängt i timmar och folk var så irriterade över att inte få svar.

Mina horn började vid det här laget bli röda. 

Jag frågade varför de inte får lära sig i utbildningen? Varför de gör samma process igen när de gjort det tidigare. Ingen hade ngt svar😶

Inte mer än en snorkig tjej som gav mig batteriet. Utan att säga ngt mer än att det är godkänt.

Jag svarade då att jag inte förväntade mig ngt annat när jag reser minst en gång i månaden. Det med samma batteri.

Då det visade sig ha varit ett bombhot på ett plan. Precis där vid vår gate så hade de nu flyttat alla till den andra sidan längst bort.

Så ledsagaren fick sig en språngmarsch.

Kan säga att ledsagarservicen är hittills de mest trevliga och hjälpsamma som finns. Samtidigt som de ofta får skit av andra yrkesgrupper på Arlanda. Känns inte okej😡

När vi väl var framme vid gaten så hade de redan påbörjat ombordstigningen. 

Så vi passerade, jag visade biljetten och inväntade hur de ville göra med oss.

Då kommer det😤

–  Vi har bytt plats på dig.

– Det hoppas jag verkligen inte!!

–  Jo för du har hund.

–  Mmmm en tjänstehund i kabin. Med täcke och ID.

Ni får byta tillbaka.

–  Vänta så ska jag….

   Du, kan du komma. Det är passageraren du bytte plats på.

Då kommer en ny person fram.

–  Du får inte sitta på rad 1. Du har hund!!

–  En assistanshund ja. Jag pekar på täcket.

–  Det kunde inte jag veta. Jag såg inget täcket.

–  Ni får byta tillbaka.

–  Det kan jag inte. Det sitter en annan där nu. Förresten, vad är hon för hund?

?!?!?!?!😵‍💫 Åååå så trött jag är. Bete dig Jea, bete dig.

–  Hon är en vit dvärgpudel.

–  Jaha? Suck, jag menar, VAD FÖR HUND ÄR HON.

–  Assistanshund.

–  Vad för ngn?

–  Spelar ingen roll. Alla assistanshundar har samma rättigheter.

–  Nej.

–  Jo. Men hon är två i en. Hon är psykisk häls…

–  Då får hon inte sitta där!!

–  Lyssna klart nu!! Hon är psykisk hälsahund och servicehund.

–  Jaha. Emotional support dog får inte sitta där men servicehunden får. Vänta så ska jag ringa.

Efter ytterligare ngr minuter så blev vi godkända för denna gång. De tyckte vi kunde be den andra passageraren flytta på sig.

När ledsagaren frågade ifall det var hon lr jag som skulle göra det så jag snabbt att det får faktiskt flygpersonalen göra. Det är inte vi som begått ngt misstag här.

Väl framme vid planet. Med hela 4 min tillgodo innan vi skulle fara så kommer så flygvärdinnan ut. Han frågar vad för hund Sisu är etc etc😴😴😴😴

Jag förklarar och han går på om emotionell supportdog. Jag försöker förklara skillnaden på en sådan och en psykiskhälsa hund som är Assistanshund.

Jag tar även upp vad Norwegian skrivit på sin hemsida.

Behöver jag förklara att jag inte kom någonstans med han?😵

Han gav mig dispense denna gång. Ett undantag.

NÄSTA gång kommer de inte se mellan fingrarna.

Väl på plats. 30 min försenade så brast det. Hela veckan kom över mig.

In i det sista fick Sisu jobba stenhårt🥰

Den tjejen är ngn att förlita sig på😍

När vi väl landat och vi fått skjuts hem. Haha ja då var det bara trapporna kvar😓

3h tog det att ta sig 4 våningar.

Kan väl säga att förra veckan bestod mestadels av sömn. För både mig och Sisu😄

Jag har mailat Swedavia om denna händelse men även alla de övriga ggr.

De kommer göra en avvikelserapport. Varje gång ngt uppstår lr sker ngt så vill de jag hör av mig. Inga problem känner jag.

Jag berömde ledsagarservice och även vad de kan få utstå från andra yrkesgrupper.

De ska framföra det till dem. Till alla😄 

Ngt jag givetvis kommer kolla upp. Vi far ju en del i år😂

Även Nowegian har fått sig ett mail. 

Jag bokar, jag har biljett. Där står det tydligt vad jag har bokat.

Inte mitt jobb att ha koll på koder och vad de skriver in. Personalen bör veta vad en assistanshund är!!

Där har jag ännu inte fått ngn återkoppling.

Så här har jag aldrig stått upp för mig förut.

Tänker det har med vår examen att göra. Vi har gjort allt, blivit godkända i allt. 

NU kan andra ifrågasätta hur mycket de vill. JAG vet att vi nått målet. Vi är godkända.

Känslan att stå upp för sig själv och sin hund. Woooow😍🤗

Nu är det återhämtning de lux som gäller.

I Juni far vi igen. Denna gång ska vi på miniläger🤗

Gruppen far från Grisslehamn till Eckerö🤩

Längtar men längtan grusas just nu av en massa tänk om. 

Ska även bli spännande att se hur det blir vid kontrollen på Arlanda🤭

Blir det ngn skillnad?

Sedan inväntar vi vårt nya ID kort där det står Assistanshund. Samt täcke med den enkla texten Assistanshund. Kort och gott😍🤩

Två månader efter lämplighetsprovet så gjorde vi det😊

Efter allt strul så gjorde vi det❣️❣️

Hoppas jag kan lyckas njuta av omprovet när den dagen kommer🤣

Tänker att nu har vi gjort allt. Då ska vi bara ha en uppvisning🤭

Stort Tack till Er alla som på ngt vis har bidragit till att vi lyckades genomföra den sista ”lilla” biten för att nå vårt mål.

Hundföralla😄 De kommer i olika skepnader och har alla olika funktioner.
Men ändock, Hundföralla🥳

Tack för mig och Sisu🤗🐩

Gästbloggare Jeanette och Sisu

Hej igen😃

Det här med stress är intressant. Oftast hör vi talas om dålig stress men även att stress kan vara bra.

Sällan hör vi talas om alla de olika valörerna däremellan🙃

Vi sätter upp ett mål i livet. Stakar ut det, då oftast med glada positiva tankar. 

Visst förstår vi att det kan krävas en del arbete bakom. Även att det troligtvis inte kommer gå helt smärtfritt heller.

Fast vad gör det😄 Vi är på G och har ngt att se fram emot.
Vad är då ett lr fler hinder på vägen?!😜

Så kommer livet och gör sig påmint. Det handlar inte bara om dina planer och ev hinder. Nejdå, ett spindelnät är utsatt för väder och vind.

Lite där hamnade jag och Sisu.

Vi fortsätter vår väg mot examen. Inget förändrat där.
Det stora är att de tar bort vår hiss i huset. I 6v är det sagt.
Vi ska få en hiss som stänger och öppnar dörrarna av sig självt. En hiss som talar om vilket plan du är på och vart du är på väg.

Toppen!! Lr hur. Det innebär också att vi inte heller tar oss ut på träning. 

Helt plötsligt låter det inte så toppen längre🤣

Visst är det märkligt hur man kan se på en och samma sak på så olika vis🤭

”Oron” över den kommande examen blev genast lite annorlunda, lite mer.

Förnuftet vet, logiken vet, det blir inga problem. Samtidigt, så när en möjlighet försvinner så växer sig tvivlet. Där någonstans får oron sig rejält med näring. Stressen byggs sakta men säkert upp och kroppen gör sitt för att parera.

När man en gång drabbats och stressen slagit sina klor i dig, då är det inte så enkelt att parera längre.

Det handlar snarare om att lyckas stå pall🍀

Så Sisu har fått arbeta stenhårt med att finnas där för mig.
Inte lika mycket träning varje dag. Inte den som vi brukar bedriva.
Utan nu mer mentalt. Mer skarpt läge.

Sisu har verkligen fått visa att hon finns där och det under många dagar.
Aldrig vek hon av från min sida, aldrig💞

Hon har legat på mitt bröst, hon ha följt mig mellan soffan, sängen, badrummet. Kramat och pussat mig. Masserat mig på mina spända muskler. Sisu är verkligen min stjärna⭐️

Bortsett från all stress jag suger åt mig för stunden så har vi fått till ngr bra stunder med träning också😃

För att fira att vi klarade lämplighetsprovet den 9/3-22 så bokade vi bord på Restaurang Waldorf innan påsk. Det för att just då skulle sonen komma upp och hälsa på.

Redan vid mailkontakten mottogs vi så positivt!!
Det var bara att säga till så skulle de reservera ett bord åt oss vid sidan av😍
Inga problem med alla mina varianter av födoallergier heller.

Själv var jag så nervös. Vet inte när jag var ute bland folk såhär. Sisu satt så fint nere vid mina fötter. Helt still och med jämna mellanrum tittade hon upp på mig. Lite med blicken: Matte, det är lugnt. Jag har din rygg❣️❣️

Samtidigt som jag sicksackade fram till vårt bord.

Väl vid bordet så lade jag ut Sisus matta. Knappt hann jag bli klar då hon genast tog ett litet skutt och lade sig tillrätta. Med en blick: Visst gör jag rätt?🙄

Min lilla stjärna🥰

Tack vare Sisu, tack vare personalen på Restaurang Waldorf, det ihop med mitt sällskap. Så klarade jag av besöket. Jag lyckades hålla fokus och få behålla det jag åt🤗💖

Vilket genombrott på fler vis.

Vi hade t.ex besök av vår härliga underbara assistanshundinstruktör Irene Wickman också🥰

Jajjomän, hon har gjort ett besök häruppe hos oss.

Då var det dags för restaurangbesök nr 2. Denna gång blev det på Alcatraz.

Jag hade även här förberett ett besök och stämt av för att vara på säkra sidan.

Så nu har vi varit med om två positivt fina besök på restaurang. Jag har fått bekräftat att jag har en hund som vet hur man beter sig🤩

Även att med bra förutsättningar, så kan jag klara av det också.

Nu gäller det att minnas alla fina ggr vi gjort bra ifrån oss. Acceptera att vi inte kommer kunna träna ute under 6v men att det är okej. För vi är *good enough* som det är😊

Nu kan vi finslipa lite mer på vår kontakt. Återuppta lite trick som fått stå sig bi.

Vi är fortfarande positivt inställda. Även om det blir ihop med stressen😂

Samarbete på hög nivå🤩

Kram och nospuss ifrån oss. 

/Jea och Sisu

Gästbloggare Jeanett & Sisu

Hej 

Kanske du undrar vad som hänt… 
Hur gick det efter att vi klarade av lämplighetsprovet?

Vart tog vi vägen?

Först och främst behövde vi tid att smälta det hela 😄

Det hela var så ofattbart, så overkligt.

Här helt utan någon instruktör hade vi lyckats med något som vi tänkte var helt stört omöjligt. Det pga att vi famlade i blindo.

Så lyckas vi med något vi kämpat så för.

Mmmm vi behövde tid att smälta det.

Nu har vi gjort det🤗

Nu stressar jag upp mig för examen som nu blir nästa steg🙈

Lika korkat det som det var inför lämplighetsprovet 🤣

Vi har hunnit med ytterligare två t.o.r. flygningar.

Idag är jag inte lika nervös men klumpen finns dock kvar i magen.

För lika många flygningar vi har gjort, lika många varianter finns det😄

Det har varit allt från korkade saker till skrattretande saker. Två situationer jag kan skratta åt idag är dessa 😄:

Första gången vi flög ifrån Kallax med vårt utbildningstäcke så fick vi höra en rolig sak.

Det kommer en flygplatskontrollant upp bakifrån oss. Kikar och sträcker ut handen för att klia Sisu på huvudet. Varpå jag snabbt påtalar att det inte är okej. Inte röra henne.

Han reagerar lite chockförvånat med att säga: Nähä!!? Varför??

Jag försöker tålmodigt förklara att Sisu arbetar etc.

Han blir märkbart förvånad.

När vi således kommer fram till bandet och ska lämna av oss all våra saker så är det just han som tar emot oss.

Där får vi då höra att det brukar vara stora hundar som är assistanshundar.

De får man absolut inte röra.

Hm….äum jasså??

Försöker då få han att förstå att Sisu är just en sådan hund också. Inte röra hund.

Varpå jag hör han säga:

*Jomen hon är så liten och söt.*

Hahahahaha underbart. Är det så här det kommer att bli framöver🤣

Andra saken som också står ut på alla situationer vi är med om var denna.

Allt hat gått bra. Vi satt vid gaten och inväntade vår tid att gå ombord.

Då blir vi stoppade. Jag hör hur någon säger att: Nej det går inte. Vi får flytta på henne.

Just där fanns det vara jag och Sisu så inte svårt att förstå vem henne är.

Jodå, visst var det oss de syftade på. Vi sitter alltid på 1A lr 1C. Iaf har vi gjort så hittills.

Nu ville de flytta oss till 3A.

Vänta här. Vaddå? Varför?

Jo de hade sett jag hade en hund. Då kan jag inte sitta på främre raden. 

Inget på golvet framför oss.

Fast Sisu sitter ju i mitt knä. Bokad som Tjänstehund i kabin.

Förklaringen jag fick sedan var att de visste inte. De såg bara att jag hade hund med.

Märkligt. När vi checkade in så såg de henne, ID, bokning, ja allt.

Varför har få ingen annan sagt något under alla våra flygningar?!

Fick inget svar på frågorna. Däremot fick vi tillbaka vår ursprungsplats😄

Kommer tydligen alltid hända något kring våra flygningar🤪

Vi fortsätter finslipa våra moment vi ska ha på examen. Nu sitter det t.ex att tömma tvättmaskin👌

Ge mig handduk så jag kan torka mina händer.

Sisu tar av mig mina strumpor utan problem.

Jag har lärt mig att tyda Sisu snabbare än förut.

När hon säger till hon blir jag snabbare medveten och kan då göra vad jag kan för att inte ”försvinna” i tuffa situationer.

En dag var vi på Vallby Frilufsmuseum. Vilket underbart ställe😍

Vi såg, förutom människor, getter, får, kaniner, Gotlandsruss bl.a

Inget märkvärdigt enligt Sisu verkade det som.

Så roligt och härligt att vi börjat ge oss ut nu.

På hemmaplan har vi hunnit besöka f-kassan, apoteket, affären, gallerian och tandvården!!

Inte har vi bemött någon negativt. Ingen som åtminstone visat eller sagt något                  

Tänk vad min lilla fyrbenta vän gör för mig💞

Hon tar hand om mig och ”plogar/banar” väg för mig.

En intressant sak jag lagt märke till är att när jag inte kunde ta med Sisu, utan var helt ”solo”. 

Dottern var med mig.

Då fick vi ingen hjälp. Vi fick söka och klara oss helt själva. Frågade vi om hjälp kunde det suckar.

Så nu när jag var på ett ställe med Sisu och en hjälpare. Då kommer en av de där som inte varit hjälpsam förut fram.

Frågar ifall vi fått hjälp och ifall vi behöver hjälp.

Väldigt trevlig.

Tänk om Sisu även sänder ut postiv energi🙄

Helt klart, vi är på socialträning både jag och Sisu.

Kan förnimma en del av mig själv som fanns där för säkert 10 år sedan.

En slags säkerhet. Som jag inte känt på år och dar.

Nu vet jag att det kommer inträffa dispyter, krockar med andras åsikter.

Jag hoppas och önskar att vi lyckats förstärka oss båda så pass så vi kan hantera det den dagen😊

Just nu är jag oerhört tacksam och glad.

En nyfikenhet har börjat tillta. Så glatt spänd på vad mer kommer ske😃

Sedan är det väldigt skoj att se vilken skillnad det blir på Sisu när hon har täcket på lr av.

Jo, faktiskt, det ÄR skillnad😂

Täcke på = Oerhört stolt, extra lyhörd, lugn.

Täcket av = jag försöker göra vad jag vill. Hör sämre plötsligt. Kan mer själv.

Nu är det ut i livet som gäller. Mindre och mindre träning i hall och inomhus😍

Du, ta hand om dig🍀

Så ses vi om inte alltför lång tid framöver😊

Jea och Sisu

Gästbloggare Jeanette och Sisu

Hej!
Vi börjar väl med att ta det här med flygplatser på en gång *skratt*

Denna gång stötte vi på patrull redan på Kallax. Jodå, Kallax. Kan berätta att jag blev riktigt förvånad. Hade inte alls väntat mig det.
Det började redan vid incheckningen, vart hade jag transportburen för Sisu?!

Att försöka sig på att förklara att hon bokats som tjänstehund gick inte hem, inte alls! För i datorn var hon absolut inte en tjänstehund. Raskt blev jag nervös och kollade vår biljett i mobilen. Skulle det nu visa sig att hon inte var bokad som tjänstehund längre?! Nu började paniken smyga sig på.

Puh!! Hos mig stod det klart. Tjänstehund i kabin. Klart!

Så nu skulle jag få ett papper som bekräftade det hela. För att?  :/
Jo för att inte få problem med besättningen.
Märkligt. Besättningen? Varför skulle de protestera?
Jaja, låt gå!

Nu mot kontrollen…. Allt gick smidigt, eller?
Mmmm det blev eller…
För nu skulle jag inte få ta med mig batterierna till Folke. Seriöst!!
Nu har vi ju flygit några ggr och inte haft någon som sagt så.
Det suckades, det ringdes samtal och han som hade checkat in oss fick komma upp och reda ut.

Märk väl nu, att vi var 2h innan avgång. Börjar förstå varför vi behöver vara ute i god tid.

Å ena sidan fick jag inte ta med batterierna, å andra sidan fick jag. Eller kanske det ena, eller….

Ingen rolig sits, ska inte gå igenom alla turer utan hoppar till slutet. Det blev piloten som fick ringa samtalen och reda ut det hela. Om det nu blev utrett vet jag inte. Fakta är att planet blev försenat pga mina batterier. Fakta är att jag till slut INTE fick med mig båda batterierna.

Fakta är att Sisu var ett enormt stort stöd!

Någon hade begått fel i bokningen, varför det fungerat förut kan ingen förklara heller. Vi har tydligen gått under radarn. För vid alla bokningar har jag lämnat alla fakta kring ”Folke” och Sisu.

Väl på väg upp i luften bröt jag ihop en aning. Negativa tankar och världsbäst på att tracka ner på mig själv. Älskade Sisu ♡ som du fick jobba och stå i.

Detta strul….skulle det innebära att det skulle gå smärtfritt från Arlanda?
Hahahaha låter dig få fundera på det en stund  *skratt*.

Ska försöka ta allt i kronologisk ordning här *blink*.

Den här gången skulle vi inte fara på kurs/utbildning. Näpp *ler*.

Tada!! Vi skulle göra lämplighetsprovet ♡♡♡♡
Det blev snabba puckar, inte direkt någon framförhållning. Det kanske var bra för en som jag, som ska överanalysera och övertänka allt.

Familjen vi skulle bo hos drabbades såklart av magsjuka. Precis när vi skulle fara ned, så det fick helt enkelt bli hotell för mig och Sisu.

Åååååå  🙁  Helt själva, nu något nytt och helt oförberett. Dessutom ett test som min dåliga självkänsla kom på fler orsaker till ”misslyckande” än något annat. Lyhört som kattsingen på hotellet var det också så det blev en bra träning för oss båda.
Lite smånojjiga var vi allt jag och Sisu *skratt*.

Efter en natts nästintill osömn så var det dags för dagen D.
Då sonen arbetar i närheten så körde han oss från hotellet till Upplands-Väsby. Tur han arbetar i utkanten av Arlanda. Det betydde också att vi fick anpassa oss lite efter hans tider. Så några timmar själva i centrum blev det innan de andra anslöt.

Solen sken och strålarna kastade lite värme på oss. Vitsipporna bugade och bockade, hälsade oss välkomna. Änderna kvackade i kör och fick oss att känna oss lite harmonisk. Därtill mötte vi människor som log, som hejjade och gav oss, eller rättare sagt Sisu, komplimanger ♡

Bättre start och välkomnande är nog svårt att få *fniss*.

Sedan mötte oss två små ”gummor” ♡♡
De var väl vad man säger damer men så oerhört gulliga. Så som jag ser och tänker på det så är en gullig gumma det ultimata att bli. Så när jag beskriver dem som gummor så är det enbart i positiv anda.

De ingjöt sådant lugn så stundom glömde jag bort vad vi gjorde där  *skratt*.

Efter många kvartar så fick vi höra orden: Grattis till utbildningstäcket!

Där och då kom tårarna. Va?! Vaddå? Är det sant?!
Vi hade klarat det!!
Sisu är nu Assistanshund under utbildning!! Hurra!!

Idag är det dagen efter. Båda somnade vi helt utmattade igår.
Känslorna pendlar än. Lite svårsmält. Jag hör, jag förstår men….
Med tanke på att vi först fick tag i en instruktör i Januari. Att vi haft två tillfällen då vi setts. Så är det imponerande. Det börjar sjunka in vilket väldans jobb vi två har gjort. Allt arbete vi gjort, minsta lilla har resulterat i ett täcke nu ♡

Stundom greppar jag det hela även om det är microstunder. Om ngn vecka kanske det är mer begripligt *skratt*. Som jag brukar säga: Jag är oerhört smart men så trög hahahahahahahaha.
Väldigt beskrivande. Inte alls negativt som jag ser på det.

Så imorse var det dags för resan hem.
Nu kan väl inte så mycket mer hända? Kanske varianter på vad vi redan varit med om på flygplatsen men inget direkt nytt. Eller?  Mmm det var funderingen jag lämnade åt dig tidigare i texten.

Att ta sig med allt helt solo, att känna olust och kämpa med ångest. Sedan att inte minnas heller kan påverka vissa saker. T.ex att komma rätt *skratt*.
Jag visste vägen, trodde jag. Kom totalt fel. Ankomsthallen är inte samma sak som avgångshallen *skratt*. När jag väl tagit mig till ankomsthallen blev jag väldigt osäker. Vart fanns Norwegian?! Jag for fram och åter. Till jag såg en liten lapp som informerade att: Var lugn. Vi kommer 2h innan avgång. Puh. Jag var iaf på rätt ställe nu.

Såklart, absolut finns det nya saker att vara med om. 

Nu i incheckningen ville de se D kortet. Jag förklarade att vi blev godkända igår så vi har inte hunnit få ngt än. Dock har jag papper jag kan visa.
Det var inte intressant. Då skulle de se passet. Tänk om vi inte hade haft pass???!
Det är ju inget som kräver det i Sverige. 

Nu ides jag inte tjafsa eller ställa frågan.
Pass har vi ju dessutom så låt gå då.
Han tog passet, öppnade upp det för att sedan säga:
Nämen det ser ju bra ut.

Snälla va?! Vad såg bra ut? Vad tittade han på samt vad sa det han egentligen?!?!
Sedan hade bokningen även lyckats boka in fel kod. Så nu var jag tydligen gående men önskade rullstol. Tröttamt….verkligen tröttsamt. Varför kan de inte göra om systemet så jag kan få boka både tjänstehund OCH rullstol??

Nu invänta ledsagningen. Då jag var helt solo så skulle de behöva hjälpa mig med ”Folke” in i skyddsväskan. Jag hade förberett så gott jag kunnat, men sista biten in i väskan gick bara inte.

Då kommer nästa överraskning.
Stolen ska minsann inte in i väskan innan scanning. Fast…Så har vi gjort alla andra ggr.
Ånej, så går det inte till.

Spännande är ordet!

Till specialbagaget, scanna väskan, scanna ”Folke”.
I med ”Folke” och iväg till hissen. 
Kön växte sig med folk som ville lämna in sina barnvagnar och golfväskor.

Hm….skulle de inte scanna av taggen?!

Hoppsan, de glömde visst den lilla detaljen  *skratt*.

Jaha ja, kontrollen nästa. Svarta hålet på Arlanda.
Men inte idag, där var det en supergullig tjej, noggrann men effektiv, Informativ och tydlig. Inte en endaste suck heller. Jag kunde inte låta bli att påtala att det var den bästa och mest harmoniska genomgången någonsin. Tack.

Hon blev så glad. För mig är det viktigt att de som är bra ska få höra det direkt. 
Förhoppningsvis kan hon leva på det resten av dagen *ler*.

Inga problem någonstans i kontrollen.
Då det mesta ändå gått så smidigt och jag var ute i tid. Så fanns mycket tid att fördriva. Det enda jag ville var att bli lämnad vid gaten.

Okej, inga problem sade han.
Hahaha vad tror du?  *blink* Han kör mig såklart till fel gate. Jag påtalar det men han nekar. Försöker övertala mig att tro på honom. Då jag säger att det står Umeå på skylten och jag faktiskt ska till Luleå spelar föga någon roll. Han envisas, vill se min biljett för att stämma av siffrorna. Att det faktiskt står Umeå verkar betydelselöst *skratt*.

Plötsligt ska vi till gaten bredvid. Även om det nu faktiskt står Luleå så blir det inte rätt.
För det är SAS som lyfter därifrån.
Även här uppstod lite fram och åter innan jag ytterligare fick rätt.

Tredje gången gillt  *skratt*
Denna gång stämde det.

Flygresan i sig flöt på bra. Bara en gång en knackade försiktigt på mig. Han skulle just säga åt mig att ta ned hunden i väskan när han såg täcket. Täcket med texten: Assistanshund under utbildning. Då bad han genast om ursäkt. Sådant kan jag ta. Misstag kan ske. Misstag med ett ärligt leende gör, för mig iaf, att det är förlåtet. Jag kan släppa det och gå vidare.

När vi landat så blev det en lång väntan.
Hade jag beställt rullstol? Okej. Jag har egen rullstol? Okej.
Jag förklarade att den är i en skyddsväska och inte ”synlig” såsom en rullstol.
Han förmedlade vidare.

När ledsagningen väl kom så såg jag de ha konkat upp hela väskan med innehåll.
Haha in i det sista så skulle jag få vara med om en ny variant.

När jag undrade ifall de tänkt jag skulle packa upp den där i korridoren så fick jag ett jakande svar.
När jag frågade om det var genomtänkt så var det inga problem. Då undrade jag ifall det verkligen var smart då de strax skulle påbörja men att boarda planet, då förstod de och vi tog oss vidare till en mer lugn plats. 

Nu var det väskan kvar samt batteriet jag blev tvungen att lämna kvar. Väskan snabbt och smidigt. Check på det. Batteriet. Mmmmm, då var de bara tvungna att säga till mig att det inte får vara för starkt. Att jag försökte förklara att det inte var jag utan bokningen så gjorde det ingen skillnad.

Att jag inte heller ville diskutera det hela utan bara ville ha mitt batteri spelade ingen roll. Inte förrän jag sa: Jaha. Ojdå. Ska tänka om det till nästa gång, då släpptes det. Jag fick batteriet.

Tänk att behöva spela förvånad och lite bakom för att det skulle ta slut. Märkligt!

Som avslutning på denna resa så blev vi bjudna på fika. Det för att fira vår bedrift.
Det blev ett härligt avslut på en händelserik resa, en resa som kommer ta sin tid att smälta och förstå.

Nu är siktet framflyttat och nu är det examen som är nästa milstolpe♡

Med lite jädrar anamma, lite Finskt påbrå i blodet och en hund vid namn Sisu.
Då går det mesta bara man vill *ler*.

Om en vecka far vi ned igen. Denna gång på kursen/utbildningen. Vi är lyckligt lottade. Vi har en av de bästa om inte faktiskt den bästa Assistanshundsinstruktören, Irene Wickman ♡

Tills nästa gång. Ta hand om dig. Passa på att reflektera lite över vad och hur du gör, beter dig. Hur löser du saker? Hur resonerar du?

Kan du se vad du lär dig av dina handlingar? Det kan bli både spännande och intressant  *ler*.

På återseende.

//Jea och Sisu ♡

Gästbloggare Matilda – fjällräddning

Jag ska i detta inlägget berätta lite mer om mitt arbete som hundförare inom Fjällräddningen.
Är det något ni undrar över eller om ni har frågor så tveka inte att höra av er!

Vi har varit ett färdigt ekipage sen våren 2020 men jag klassar mig ännu som en nybörjare, det krävs många år med erfarenhet innan man kan börja känna sig lite mer säker på sin sak. Vi har varit godkända i båda avtalen i snart 2 år.

Att vara ett fjällräddarekipage med hund är en otroligt roligt jobb, men det är också ett stort ansvar. Du ska kunna vara flexibel att åka på larm när som helst och du vet inte med säkerhet när du kommer tillbaka. Du måste också bo i någon av fjällkommunerna och gärna spendera mycket tid till fjälls.

Arbetet du gör är viktigt och du och din hund ska vara redo för arbete året om. Här är inte största fokuset på detaljträning, utan att hunden ska kunna rädda liv, arbeta länge och vara redo i princip när som helst.

Fjällräddningen går under Polisen, och de testar också våra hundar för två avtal årligen; Lavinsök och eftersök, det är en vinter- och en sommardel. För att få fortsätta vara ett fjällräddarhundekipage så måste du klara båda proven varje år.

Proven består av två olika sök, på vinterdelen är det sök med gömda figgar i besvärlig terräng där hunden ska lokalisera figgen, börja gräva och sedan stanna där.

På sommardelen är det spårprov med ett visst antal föremål som ska hittas och det är även ett sökprov. Sökprovet innehåller både figuranter och föremål i en större sökruta. Hunden ska arbeta självständigt, täcka av merparten av sökrutan, göra godkända skallmarkeringar och fortsätta arbeta med samma motivation trots det stora antalet tomskick. I vardera prov så testas också lydnaden både på en plan med rena lydnadsmoment men också en stor del lydnad ute i arbetet och mellan momenten.

Koda är en hund med en fantastisk motor i skogsarbetet men mindre motivation för detaljträning såsom lydnad. Jag har arbetat fel från början så att det blivit något negativt för oss båda. Jag började tidigt träna med Koda och satsade mot tävling. Jag är ingen tävlingsmänniska över huvudtaget och jag har väl aldrig känt den där glädjen över att tävla, det har bara varit jobbigt för mig. Och ska man hitta motivation för något så måste det finnas en glädje i det. Så vi hamnade i en negativ spiral där jag bara sabbade både lydnad och tävlingsträning, jag kunde inte motivera min hund på rätt sätt.

Så vi ledsnade på alla sporter där vi tränade mot tävling och jag hade länge varit nyfiken på att arbeta med tjänstehundar. Så under denna period drog SBK ÖND igång ett initativ att rekrytera hundekipage i Kiruna med omnejd. Vi anmälde oss till anlagstestet som vi också klarade och seda hängde vi med på tåget och gick en patrullhundskurs. Det var en fantastisk kurs och jag rekommenderar alla som är intresserade (och uppfyller kraven) att söka sig till Försvarsmakten.

Efter kursens avslut gick allting väldigt snabbt. Vi var ett färdigt patrullhundsekipage och jag kommer i kontakt med en gammal skolkompis på Instagram, vi pratar hund och då hon arbetar på Räddningstjänsten så frågade jag henne om lavinhundar, finns det i Kiruna? Hon meddelade mig att det fanns en kille som höll på med hund som tillfälligt arbetade på Kiruna Räddningstjänst. Efter ett gäng samtal hit och dit så fick kontakt med en polis i Kiruna som hade ansvaret över just hundverksamheten. Han ställer en massa frågor i telefonen och sedan säger han; ”Vi vill kolla på din hund.” Vi bokade in ett möte och jag visste inte alls vad jag gett mig in på, vad innebär allt det här? Helt plötsligt var bollen i rullning och jag hängde inte med själv i vart vi var på väg.

Dagen för anlagstestet var en solig dag i Januari. Jag åker till polisstationen i Kiruna där Poliserna tar över och testar Koda, helt otränad för ändamålet. Detta är just för att de vill se anlaget i hunden, har den det som krävs i grunden utan att vi lärt in det? Det var ett riktigt intressant test att få vara åskådare på, att få se sin hund möta situationer utan min hjälp och att få se hur hon hanterar det.

Polisen gillade vad de såg på anlagstestet och nästa steg var att vi blev kallade på den lavinveckan. En vecka full med hundträning och sedan prov för att se om min hund kan göra skillnad och rädda liv. Det var en otroligt intressant och lärorik vecka, jag hade aldrig tränat på lavinräddning innan och fick nu gå igenom allt på en gång. Jag kände mig såklart oerhört nöjd bara av upplevelsen, oavsett hur vi skulle klara av det. Jag accepterade såklart att vi är här för att se vart vi står, det var inte alls säkert att vi skulle bli godkända – men det blev vi. 

Veckorna efter var väldigt intensiva, från att aldrig ha varit i kontakt med denna verksamhet tidigare så var jag nu mitt i den. Det skulle fixas utrustning, pröva hundarna på tilläggsmoment såsom att lastas in i en helikopter och vi skulle lära oss hur vi ska träna för arbetet. Man kände sig mer förvirrad än säker många gånger. Men vi tog oss framåt och några månader senare klarade vi även vårt första eftersöksprov. Vi har varit på en hel del övningar och larm, där ser varje tillfälle olika ut. Man lär sig nya saker hela tiden och hittar alltid nya saker och situationer att träna på, vi vet aldrig vad vi kommer att

Det har varit en otroligt rolig resa, jag känner verkligen att jag hittat rätt. Det är ett viktigt arbete där du och din hund är ett team, ni ska er an det uppdrag ni får tilldelat tillsammans. Det jag kanske inte var beredd på var hur mycket det skulle innebära för mig som förare, du ska vara flexibel och alltid ha din väska redo i bilen för uppdrag. Men har man ett stort friluftsintresse så är Fjällräddningen väldigt roligt, jag har varit intresserad i detta med Fjällräddningen även på sidan om mitt hundintresse och jag har spenderat en stor del av mitt liv ute i fjäll och skog. Vi har nu kommit in i en superrolig verksamhet som passar både mig och Koda och vi hoppas att få många år till med detta uppdrag där vi faktiskt kan göra skillnad.

Med vänliga hälsningar,

Matilda Häggroth

+4670-188 15 15

Gästbloggare Jeanette och Sisu

Hej där  🙂

I helgen var vi återigen i Köping på vår väg mot att bli assistanshund. 

(Kursen är INTE en assistanshundutbildning. Utan förberedande. Det är först när man gjort lämplighetsprovet och blivit godkänd för att utbilda sig som man får säga assistanshundutbildning.)

Denna gång var vi helt ensamma jag och Sisu. Så läskigt, så utlämnande!! Sisu och jag må ha en bit kvar innan vi kan titulera oss assistanshundekipage. Det betyder dock inte att hon inte redan nu gör jobbet med bravur.

Insåg där på Kallax flygplats att det hade aldrig skett att jag skulle fara om hon inte var där.

Samtidigt som ett illamående grodde, samtidigt som jag tänkte på andningen. Så var det ändå ”ytligt”. 

Någonstans långt inne kunde jag ana ett ”lugn” ♡

Att ana det där ”lugnet”, förnimma ”frihet” gör mycket. Det är lätt att bli tårögd.

Att uppleva alla de här känslorna som åker i en bergodalbana är rätt intressant. För de pendlar väldigt. Så samtidigt som jag försöker parera dem så gott jag kan. Samtidigt pysslar Sisu om mig.

Ngr stunder lyckades jag ”glömma” bort alla/allt runtom oss!!  😀

Wohoo!!

Vi hade samma sittplats som förra gången. Den här gången verkade Sisu veta vad som väntade. 

För utan tvekan när jag satte henne ned för att gå ombord, så gick hon raka vägen till rätt plats  😀

Flygturen gick lugnare och vi fick vara med om en avisning också innan start. Det var nytt och det var spännande.

Sedan hände ngt som värmde mitt hjärta och hoppkontot fylldes på i min själ♡

Personalen småtisslade och det verkade som de diskuterade ngt. Vi såklart  😀

Ena kom fram och satte sig på huk. Hon berättade att de flesta assistanshundar är större och brukar ligga på golvet. Hur är det med småhundar? Frågade hon. Så fortsatte hon att förklara att de hellre ville fråga mig för jag vet nog.

Jag blev så glad och lättad!!

Istället för att gå på, påstå ngt de inte hade koll på. Så frågade de istället. Vilket bemötande ♡

Då jag berättade vad tidigare personal sagt och vad de vid bokningen sagt så sa hon att det lät ju klokt och rätt.

Önskade oss sedan en trevlig resa.

Även denna resa gick Sisu in i sin uppgift. Säkert var det ömsesidigt vid start och landning. Sisu mådde säkert lika bra som jag av stöd. Då av mitt stöd.

Vi var tidiga i landningen, kanske ca 20 min. Denna gång valde jag att inte meddela vår ”privatchaufför” att vi landat. Visste hon kunde komma med andan i halsen.

Tur var nog det  🙂

För denna gång var vi bortglömda 😀

När siste man lämnat planet så blev vi kvar ytterligare en kvart minst.

The Crew var helt underbara. Jag som stressade upp mig för jag visste det var deras sista flygning för kvällen. Så tack vare mig nu så blev de kvar  :/

Inte alls en optimal situation för mig.

De var lugna och trevliga allihopa!! Bedyrade att det absolut inte var ngr problem. Så sade den ena av dem: Det spelar ingen roll vad vi säger va?  😉

Du är en sådan där som bryr sig mer om andra och inte glömmer utan struntar i dig själv.

Aouch  😀 Först då kunde jag iaf börja med att acceptera att jag inte var en belastning. Även om jag ändå kände mig skyldig *skratt*

När ledsagaren kom så förstod jag först inte vad han försökte få fram. Jag var helt inne i hur synd det var om stackaren som nu stressat. Om hur, tack vare mig, var stressad.

Efter tag förstod jag att han var nervös över att jag var irriterad/arg pga att vi fått vänta.

Då kunde jag andas ut igen. Förklarade att saker händer och hur ska han kunna hjälpa mig när han inte ens visste att han skulle? Det är lugnt. Jag slapp ju bli kvar på planet  😉

Så skrattade vi.

Här var det inte bara Sisu som var ett enormt stöd.

Tack vare personal som gjorde sitt yttersta. Personal som verkligen var serviceinriktade så var även det till enorm hjälp. Det är detta jag menar med att tänk om vi alla kunde göra vårt yttersta.

Tur i oturen så visade det sig att vår skjuts kom 2 min innan vi kom ut till parkeringen.

Alla dessa steg bidrog till att allt blev så lättsamt ♡

Kursen då? Den blev inomhus. Jag som sett fram emot att komma ned till barmark fick tänka om *skratt*. Det blev allt annat än det i helgen. Sisu kände sig hemma med all snö *fniss*.

Så vi gick igenom en del information, fakta och hur det gått med träning hemma.

Så skulle vi få träna på skrammel. Se hur hundarna reagerar på ljud.

Det Sisu reagerade på var egentligen inte ljuden lr sakerna. 

Visst reagerade hon med att titta och vända sig om men mer än så var det inte.

Däremot de hundar som reagerade på sakerna, de reagerade hon på  *fniss*.

Vad missade hon?! Vad var det som de andra såg men inte hon?! Vad varnade de om?!

När hon sedan kikade upp på mig och jag ruskade lätt på huvudet och sa att det är lugnt. Då drog hon en djup suck och lade sig tillrätta  😀

Vilken hund jag har!! ♡ 😀

Vi tränade även mer på vad vi själva har valt att få hjälp med. Jag hade då inte sockorna med mig. Det hade vi kunnat finslipa på.

Då säger instruktören: Ta strumporna dina då  🙂

– Det har vi inte ens testat.

– Så bra, då tränar ni på det.

– Mmmmm

Strumporna som jag hade på mig. I vinterskorna. Inte för jag lider av fotsvett men det blir ju ändå fuktigt. 

Jag tänkte att strumporna lär ju sitta. Hur ska detta gå?!  :/

Dumt att lägga energi på. Så onödigt.

Lilla söta Sisu. Såklart hon drog av strumpan. Hon fick kämpa lite mer än när jag hade sockan på. Drog av den gjorde hon ändå  🙂 Så bra att ha tränat grunderna ordentligt.

Tanken är att hon sedan ska ge mig strumpan. Lr vanten lr vad det nu kan vara. 

Sedan hon fyllde 11 månader så har hon vägrat hämta lr ge mig ngt.

Så när jag nu ger henne kommandot för att dra av strumpan, samtidigt som jag håller fram min hand. Ja då kan du gissa om jag blev väldigt förvånad när hon sedan lade strumpan i handen på mig!!

Min förvåning, min glädje delade jag såklart med mig utav  😀

De andra skrattade och jag jublade. Sisu fick naturligtvis extra gott samt massa bus som belöning.

Jag kände mig så stolt och lycklig. För i nästa stund tänka: Det var nog en engångsföreteelse, lyckotur  😉

Så jag upprepade det hela 8 ggr. Hon satte dem alla med varierat resultat.

Ngr ggr bara behövde hon kasta strumpan i luften. Det slutade dock alltid med strumpan i handen på mig ♡

Kan jag märka ngn utveckling på Sisu nu då efter två helger? Har hon förändrats ngt?

Mmmm….nja….Jag vill svara nej på frågorna. Sisu är som alltid. 

Den som har utvecklats, som har lärt sig ngt, den som man kan märka ngt på, det är jag *skratt*.

För Sisus del har det nog blivit enklare. För jag förstår så mycket mer för varje moment. Nödvändigtvis inte bara på kursen utan när vi gör saker. Jag blir mer och mer medveten. Sedan att jag övertänker allt, verkligen allt, det är inte alltid av godo.

Att ha Sisu i samma Team som jag är en ära. 

Hon är den perfekta lagmedlemmen. Hon kan så mycket mer och förstår så mycket mer än vad jag gör. Ändå vill hon vara kvar i vårt Team ♡

När helgen var över och det va dags att bege sig till Arlanda igen. Då var jag inte i bästa skick. Sådan smärta jag hade i kroppen. 

Hur mycket galla som lämnade kroppen så verkade det som det aldrig tog slut.

Sisu vägrade lämna min sida.

Utöver det så var jag väldigt nervös över vad som skulle ske denna gång på flygplatsen.

Vår ”privatchaufför” vägrade att släppa av oss. Hon skulle prompt följa med in och se till att det skulle gå bra. 

Hon har hört om alla tidigare turer, så fanns säkert ngn nyfikenhet av vad som skulle ske också.

Visst skedde det!! *skratt*  😀

Incheckningen ville se legitimation på mig. När jag frågade om hon ville/behövde se Sisu intyg och papper så tyckte hon att mmmm, det kanske kan vara bra.

Vad hon tittade på har jag ingen aning om  :/

Det visste nog inte hon heller. När vi fått biljetten så var det bara ett papper kvar.

– Ett papper kvar?

– Ja du känner ju din rullstol bäst.

– Jo men vad gäller pappret?

– Ja det är ngt du ska fylla i.

– Om vad? Har aldrig fått ngt papper förr.

– Har du aldrig rest med rullstol förr?

– Jo.

– Dåså. Det ska alltid göras.

Så fick jag ett A5 papper med ngr frågor på. Ingen aning vad de ville veta  :/

– Vad frågar de?

– Det är bara att svara.

– Fast jag förstår inte frågorna.

– Jamen jag kan ju inte svara på dem. Det är ju du som känner din rullstol!!

– Jo jag vet. Vad spelar det för roll när jag inte vet vad de frågar. Jag har svaren men inga frågor jag förstår.

Hon tar pappret och läser då frågorna för mig. Väntar på svar.

Jag tittar på henne samtidigt som huvudet känns som det ska sprängas närsom.

Du, jag kan läsa men det spelar ingen roll här. Det är frågan jag inte förstår.

Visade sig att hon heller inte förstod.

När jag sedan tog upp om vart ”Folke” kommer komma när vi landat och vikten av att inte tippa på han så sa hon efter ett samtal att det där får jag ta på Kallax. De kan inget göra därifrån Arlanda.

Kunde såklart inte låta bli att fråga:

– Vad är då meningen att svara på frågorna på pappret?

– De är ju till för personalen. Deras säkerhet.

– Jo, fast vad hjälper det när man ändå inte läser. För gör man det så vet man att man inte ska vända lr lägga ”Folke” på sidan lr upp och ned.

– Fast den lappen är ju till för de som packar planet.

– Jag förstår. Personal som packar planet finns på alla flygplatser. De som packar planen är även de som tömmer planen. Så i princip så är det ju ”samma” personal på alla ställen.

Hon sa inte så mycket mer än att hon inte kunde svara.

Fascinerande ändå.

Så var det ledsagaren och kontrollen kvar.

Denna gång när jag sa att de inte får flytta på hunden så tyckte hon att hon behöver undersöka mig.

Samarbetar vi så är det inga problem.

Problemet blev mina skor  *suck/skratt*

Kontrollen sa till ledsagaren att de behövde undersöka mina skor. 

Okej svarade ledsagaren. Då blev hon tillsagd att ta av mina skor. Varpå hon förklarar att det inte ingår i hennes uppgifter. Det gör det visst inte hos kontrollen heller  *skratt*

Jag fick aldrig frågan ifall jag kan ta av skorna. Denna gång valde jag att inget säga. Illamående, och så less på hur det är.

Jag kan uppenbarligen hamna mitt emellan även på en flygplats. Det ska genomföras men är ingens uppgift. Har jag varit med om det förr lr?!?!  😀

Båda ringde de, ledsagaren hade rätt, kontrollen sa att de kunde ju iaf samarbeta. För det är inte deras uppgift heller.

Så till slut så tog kontrollen av skorna, ledsagaren hämtade skorna, jag tog på mig dem.

Ledsagaren bad om ursäkt och förklarade att det inte var riktat mot mig. Så jag sa att jag förstod. I vanliga fall hade jag sagt ngt men idag mår jag inte bra. Är själv så less och blir upprörd hur alla alltid lägger allt på ledsagarna.

Hur gick det med batterierna denna gång då?  🙂

De blev uppackade ur kassen denna gång. Samt jag blev kallad till en annan kontrollant.

– Ursäkta, är det här ditt?

– Jo det är mitt.

– Vad är det för ngt? Vad ska du ha det till?

Seriöst?!?!? Hände det där just nu? Fick jag dessa frågor?!

– Det är batterierna till min elrullstol. Elrullstolen som är inlämnad på specialbagage. Elrullstolen som batterierna inte får sitta kvar på. Enligt föreskrifterna.

– Jaha.

Är det inte nog med allt som är så kan jag säga att när man tror att all energi och ork är väck. Då inser man att det alltid finns ngn som vill vrida ur lite till.

Vad gjorde Sisu under tiden?

När jag blev undersökt så satt hon helt still. Gjorde ingen ansats till ngt överhuvudtaget. Lät sig flyttas när jag bad henne.

Övrig tid så stod hon och Kramade mig varvat med att kura ihop sig på mina armar i brösthöjd. Så lugnande.

När det gått ca 1h 15 min från incheckning till gaten då var det skönt att bara få sitta. 

Sisu och jag gick in i vår egna lilla värld.

Samla kraft och vila när tillfälle ges. Det är ett bra tips  *ler*

Kan ju bara betyda att ngn annan ngng i tiden varit med om liknande saker  *skratt*

Alla visdomsord lär komma ifrån erfarenheter. Jag väljer att tro så.

Plötsligt avbryts jag i min värld. Känns som vi är iakttagna.

Jag vrider huvudet åt höger. Där står en flygvärdinna och ler hela hon.

Nämen!! Det är ju en av de som vi flög ned med.

Hon kom ihåg oss och frågade hur kursen var ♡

Det skulle vara samma crew upp nu som ned förutom att det var en annan pilot denna tur.

Att avsluta denna helg med vetskapen om att flygturen skulle bli positiv. Att känna sig lättad och kunna släppa på alla frågor jag hade. Allt pga att jag nu visste svaren. Oboj vilken befriande känsla *ler*.

Sisu var också glad att se dem. Det roliga var att inte en gång försökte hon hälsa på dem. Det går framåt. Hurra.

Kom ”Folke” på sidan lr upp och ned?

Hahaha nädå, han kom som han borde. Dock inte DÄR han skulle 😀

Även om ledsagaren här sa att jodå, vi ska till specialbagaget.

Han blev överraskad då jag påtalade att ”Folke” låg på rullbandet.

Nu har vi haft ngr dagar hemma att vila upp på. Har så behövts.

Nu börjar vi bli redo att kavla upp ärmarna igen. 

Nu är det träning till frukost, träning till lunch och träning till middag som gäller. Eventuellt tar vi en träning som mellanmål också  *skratt*.

Hoppas vi ses igen. Ha det gott tills nästa gång  *ler*

/Jea och Sisu