Gästbloggare Jeanette och Sisu

Hej igen😃

Det här med stress är intressant. Oftast hör vi talas om dålig stress men även att stress kan vara bra.

Sällan hör vi talas om alla de olika valörerna däremellan🙃

Vi sätter upp ett mål i livet. Stakar ut det, då oftast med glada positiva tankar. 

Visst förstår vi att det kan krävas en del arbete bakom. Även att det troligtvis inte kommer gå helt smärtfritt heller.

Fast vad gör det😄 Vi är på G och har ngt att se fram emot.
Vad är då ett lr fler hinder på vägen?!😜

Så kommer livet och gör sig påmint. Det handlar inte bara om dina planer och ev hinder. Nejdå, ett spindelnät är utsatt för väder och vind.

Lite där hamnade jag och Sisu.

Vi fortsätter vår väg mot examen. Inget förändrat där.
Det stora är att de tar bort vår hiss i huset. I 6v är det sagt.
Vi ska få en hiss som stänger och öppnar dörrarna av sig självt. En hiss som talar om vilket plan du är på och vart du är på väg.

Toppen!! Lr hur. Det innebär också att vi inte heller tar oss ut på träning. 

Helt plötsligt låter det inte så toppen längre🤣

Visst är det märkligt hur man kan se på en och samma sak på så olika vis🤭

”Oron” över den kommande examen blev genast lite annorlunda, lite mer.

Förnuftet vet, logiken vet, det blir inga problem. Samtidigt, så när en möjlighet försvinner så växer sig tvivlet. Där någonstans får oron sig rejält med näring. Stressen byggs sakta men säkert upp och kroppen gör sitt för att parera.

När man en gång drabbats och stressen slagit sina klor i dig, då är det inte så enkelt att parera längre.

Det handlar snarare om att lyckas stå pall🍀

Så Sisu har fått arbeta stenhårt med att finnas där för mig.
Inte lika mycket träning varje dag. Inte den som vi brukar bedriva.
Utan nu mer mentalt. Mer skarpt läge.

Sisu har verkligen fått visa att hon finns där och det under många dagar.
Aldrig vek hon av från min sida, aldrig💞

Hon har legat på mitt bröst, hon ha följt mig mellan soffan, sängen, badrummet. Kramat och pussat mig. Masserat mig på mina spända muskler. Sisu är verkligen min stjärna⭐️

Bortsett från all stress jag suger åt mig för stunden så har vi fått till ngr bra stunder med träning också😃

För att fira att vi klarade lämplighetsprovet den 9/3-22 så bokade vi bord på Restaurang Waldorf innan påsk. Det för att just då skulle sonen komma upp och hälsa på.

Redan vid mailkontakten mottogs vi så positivt!!
Det var bara att säga till så skulle de reservera ett bord åt oss vid sidan av😍
Inga problem med alla mina varianter av födoallergier heller.

Själv var jag så nervös. Vet inte när jag var ute bland folk såhär. Sisu satt så fint nere vid mina fötter. Helt still och med jämna mellanrum tittade hon upp på mig. Lite med blicken: Matte, det är lugnt. Jag har din rygg❣️❣️

Samtidigt som jag sicksackade fram till vårt bord.

Väl vid bordet så lade jag ut Sisus matta. Knappt hann jag bli klar då hon genast tog ett litet skutt och lade sig tillrätta. Med en blick: Visst gör jag rätt?🙄

Min lilla stjärna🥰

Tack vare Sisu, tack vare personalen på Restaurang Waldorf, det ihop med mitt sällskap. Så klarade jag av besöket. Jag lyckades hålla fokus och få behålla det jag åt🤗💖

Vilket genombrott på fler vis.

Vi hade t.ex besök av vår härliga underbara assistanshundinstruktör Irene Wickman också🥰

Jajjomän, hon har gjort ett besök häruppe hos oss.

Då var det dags för restaurangbesök nr 2. Denna gång blev det på Alcatraz.

Jag hade även här förberett ett besök och stämt av för att vara på säkra sidan.

Så nu har vi varit med om två positivt fina besök på restaurang. Jag har fått bekräftat att jag har en hund som vet hur man beter sig🤩

Även att med bra förutsättningar, så kan jag klara av det också.

Nu gäller det att minnas alla fina ggr vi gjort bra ifrån oss. Acceptera att vi inte kommer kunna träna ute under 6v men att det är okej. För vi är *good enough* som det är😊

Nu kan vi finslipa lite mer på vår kontakt. Återuppta lite trick som fått stå sig bi.

Vi är fortfarande positivt inställda. Även om det blir ihop med stressen😂

Samarbete på hög nivå🤩

Kram och nospuss ifrån oss. 

/Jea och Sisu

Gästbloggare Jeanett & Sisu

Hej 

Kanske du undrar vad som hänt… 
Hur gick det efter att vi klarade av lämplighetsprovet?

Vart tog vi vägen?

Först och främst behövde vi tid att smälta det hela 😄

Det hela var så ofattbart, så overkligt.

Här helt utan någon instruktör hade vi lyckats med något som vi tänkte var helt stört omöjligt. Det pga att vi famlade i blindo.

Så lyckas vi med något vi kämpat så för.

Mmmm vi behövde tid att smälta det.

Nu har vi gjort det🤗

Nu stressar jag upp mig för examen som nu blir nästa steg🙈

Lika korkat det som det var inför lämplighetsprovet 🤣

Vi har hunnit med ytterligare två t.o.r. flygningar.

Idag är jag inte lika nervös men klumpen finns dock kvar i magen.

För lika många flygningar vi har gjort, lika många varianter finns det😄

Det har varit allt från korkade saker till skrattretande saker. Två situationer jag kan skratta åt idag är dessa 😄:

Första gången vi flög ifrån Kallax med vårt utbildningstäcke så fick vi höra en rolig sak.

Det kommer en flygplatskontrollant upp bakifrån oss. Kikar och sträcker ut handen för att klia Sisu på huvudet. Varpå jag snabbt påtalar att det inte är okej. Inte röra henne.

Han reagerar lite chockförvånat med att säga: Nähä!!? Varför??

Jag försöker tålmodigt förklara att Sisu arbetar etc.

Han blir märkbart förvånad.

När vi således kommer fram till bandet och ska lämna av oss all våra saker så är det just han som tar emot oss.

Där får vi då höra att det brukar vara stora hundar som är assistanshundar.

De får man absolut inte röra.

Hm….äum jasså??

Försöker då få han att förstå att Sisu är just en sådan hund också. Inte röra hund.

Varpå jag hör han säga:

*Jomen hon är så liten och söt.*

Hahahahaha underbart. Är det så här det kommer att bli framöver🤣

Andra saken som också står ut på alla situationer vi är med om var denna.

Allt hat gått bra. Vi satt vid gaten och inväntade vår tid att gå ombord.

Då blir vi stoppade. Jag hör hur någon säger att: Nej det går inte. Vi får flytta på henne.

Just där fanns det vara jag och Sisu så inte svårt att förstå vem henne är.

Jodå, visst var det oss de syftade på. Vi sitter alltid på 1A lr 1C. Iaf har vi gjort så hittills.

Nu ville de flytta oss till 3A.

Vänta här. Vaddå? Varför?

Jo de hade sett jag hade en hund. Då kan jag inte sitta på främre raden. 

Inget på golvet framför oss.

Fast Sisu sitter ju i mitt knä. Bokad som Tjänstehund i kabin.

Förklaringen jag fick sedan var att de visste inte. De såg bara att jag hade hund med.

Märkligt. När vi checkade in så såg de henne, ID, bokning, ja allt.

Varför har få ingen annan sagt något under alla våra flygningar?!

Fick inget svar på frågorna. Däremot fick vi tillbaka vår ursprungsplats😄

Kommer tydligen alltid hända något kring våra flygningar🤪

Vi fortsätter finslipa våra moment vi ska ha på examen. Nu sitter det t.ex att tömma tvättmaskin👌

Ge mig handduk så jag kan torka mina händer.

Sisu tar av mig mina strumpor utan problem.

Jag har lärt mig att tyda Sisu snabbare än förut.

När hon säger till hon blir jag snabbare medveten och kan då göra vad jag kan för att inte ”försvinna” i tuffa situationer.

En dag var vi på Vallby Frilufsmuseum. Vilket underbart ställe😍

Vi såg, förutom människor, getter, får, kaniner, Gotlandsruss bl.a

Inget märkvärdigt enligt Sisu verkade det som.

Så roligt och härligt att vi börjat ge oss ut nu.

På hemmaplan har vi hunnit besöka f-kassan, apoteket, affären, gallerian och tandvården!!

Inte har vi bemött någon negativt. Ingen som åtminstone visat eller sagt något                  

Tänk vad min lilla fyrbenta vän gör för mig💞

Hon tar hand om mig och ”plogar/banar” väg för mig.

En intressant sak jag lagt märke till är att när jag inte kunde ta med Sisu, utan var helt ”solo”. 

Dottern var med mig.

Då fick vi ingen hjälp. Vi fick söka och klara oss helt själva. Frågade vi om hjälp kunde det suckar.

Så nu när jag var på ett ställe med Sisu och en hjälpare. Då kommer en av de där som inte varit hjälpsam förut fram.

Frågar ifall vi fått hjälp och ifall vi behöver hjälp.

Väldigt trevlig.

Tänk om Sisu även sänder ut postiv energi🙄

Helt klart, vi är på socialträning både jag och Sisu.

Kan förnimma en del av mig själv som fanns där för säkert 10 år sedan.

En slags säkerhet. Som jag inte känt på år och dar.

Nu vet jag att det kommer inträffa dispyter, krockar med andras åsikter.

Jag hoppas och önskar att vi lyckats förstärka oss båda så pass så vi kan hantera det den dagen😊

Just nu är jag oerhört tacksam och glad.

En nyfikenhet har börjat tillta. Så glatt spänd på vad mer kommer ske😃

Sedan är det väldigt skoj att se vilken skillnad det blir på Sisu när hon har täcket på lr av.

Jo, faktiskt, det ÄR skillnad😂

Täcke på = Oerhört stolt, extra lyhörd, lugn.

Täcket av = jag försöker göra vad jag vill. Hör sämre plötsligt. Kan mer själv.

Nu är det ut i livet som gäller. Mindre och mindre träning i hall och inomhus😍

Du, ta hand om dig🍀

Så ses vi om inte alltför lång tid framöver😊

Jea och Sisu

Gästbloggare Jeanette och Sisu

Hej!
Vi börjar väl med att ta det här med flygplatser på en gång *skratt*

Denna gång stötte vi på patrull redan på Kallax. Jodå, Kallax. Kan berätta att jag blev riktigt förvånad. Hade inte alls väntat mig det.
Det började redan vid incheckningen, vart hade jag transportburen för Sisu?!

Att försöka sig på att förklara att hon bokats som tjänstehund gick inte hem, inte alls! För i datorn var hon absolut inte en tjänstehund. Raskt blev jag nervös och kollade vår biljett i mobilen. Skulle det nu visa sig att hon inte var bokad som tjänstehund längre?! Nu började paniken smyga sig på.

Puh!! Hos mig stod det klart. Tjänstehund i kabin. Klart!

Så nu skulle jag få ett papper som bekräftade det hela. För att?  :/
Jo för att inte få problem med besättningen.
Märkligt. Besättningen? Varför skulle de protestera?
Jaja, låt gå!

Nu mot kontrollen…. Allt gick smidigt, eller?
Mmmm det blev eller…
För nu skulle jag inte få ta med mig batterierna till Folke. Seriöst!!
Nu har vi ju flygit några ggr och inte haft någon som sagt så.
Det suckades, det ringdes samtal och han som hade checkat in oss fick komma upp och reda ut.

Märk väl nu, att vi var 2h innan avgång. Börjar förstå varför vi behöver vara ute i god tid.

Å ena sidan fick jag inte ta med batterierna, å andra sidan fick jag. Eller kanske det ena, eller….

Ingen rolig sits, ska inte gå igenom alla turer utan hoppar till slutet. Det blev piloten som fick ringa samtalen och reda ut det hela. Om det nu blev utrett vet jag inte. Fakta är att planet blev försenat pga mina batterier. Fakta är att jag till slut INTE fick med mig båda batterierna.

Fakta är att Sisu var ett enormt stort stöd!

Någon hade begått fel i bokningen, varför det fungerat förut kan ingen förklara heller. Vi har tydligen gått under radarn. För vid alla bokningar har jag lämnat alla fakta kring ”Folke” och Sisu.

Väl på väg upp i luften bröt jag ihop en aning. Negativa tankar och världsbäst på att tracka ner på mig själv. Älskade Sisu ♡ som du fick jobba och stå i.

Detta strul….skulle det innebära att det skulle gå smärtfritt från Arlanda?
Hahahaha låter dig få fundera på det en stund  *skratt*.

Ska försöka ta allt i kronologisk ordning här *blink*.

Den här gången skulle vi inte fara på kurs/utbildning. Näpp *ler*.

Tada!! Vi skulle göra lämplighetsprovet ♡♡♡♡
Det blev snabba puckar, inte direkt någon framförhållning. Det kanske var bra för en som jag, som ska överanalysera och övertänka allt.

Familjen vi skulle bo hos drabbades såklart av magsjuka. Precis när vi skulle fara ned, så det fick helt enkelt bli hotell för mig och Sisu.

Åååååå  🙁  Helt själva, nu något nytt och helt oförberett. Dessutom ett test som min dåliga självkänsla kom på fler orsaker till ”misslyckande” än något annat. Lyhört som kattsingen på hotellet var det också så det blev en bra träning för oss båda.
Lite smånojjiga var vi allt jag och Sisu *skratt*.

Efter en natts nästintill osömn så var det dags för dagen D.
Då sonen arbetar i närheten så körde han oss från hotellet till Upplands-Väsby. Tur han arbetar i utkanten av Arlanda. Det betydde också att vi fick anpassa oss lite efter hans tider. Så några timmar själva i centrum blev det innan de andra anslöt.

Solen sken och strålarna kastade lite värme på oss. Vitsipporna bugade och bockade, hälsade oss välkomna. Änderna kvackade i kör och fick oss att känna oss lite harmonisk. Därtill mötte vi människor som log, som hejjade och gav oss, eller rättare sagt Sisu, komplimanger ♡

Bättre start och välkomnande är nog svårt att få *fniss*.

Sedan mötte oss två små ”gummor” ♡♡
De var väl vad man säger damer men så oerhört gulliga. Så som jag ser och tänker på det så är en gullig gumma det ultimata att bli. Så när jag beskriver dem som gummor så är det enbart i positiv anda.

De ingjöt sådant lugn så stundom glömde jag bort vad vi gjorde där  *skratt*.

Efter många kvartar så fick vi höra orden: Grattis till utbildningstäcket!

Där och då kom tårarna. Va?! Vaddå? Är det sant?!
Vi hade klarat det!!
Sisu är nu Assistanshund under utbildning!! Hurra!!

Idag är det dagen efter. Båda somnade vi helt utmattade igår.
Känslorna pendlar än. Lite svårsmält. Jag hör, jag förstår men….
Med tanke på att vi först fick tag i en instruktör i Januari. Att vi haft två tillfällen då vi setts. Så är det imponerande. Det börjar sjunka in vilket väldans jobb vi två har gjort. Allt arbete vi gjort, minsta lilla har resulterat i ett täcke nu ♡

Stundom greppar jag det hela även om det är microstunder. Om ngn vecka kanske det är mer begripligt *skratt*. Som jag brukar säga: Jag är oerhört smart men så trög hahahahahahahaha.
Väldigt beskrivande. Inte alls negativt som jag ser på det.

Så imorse var det dags för resan hem.
Nu kan väl inte så mycket mer hända? Kanske varianter på vad vi redan varit med om på flygplatsen men inget direkt nytt. Eller?  Mmm det var funderingen jag lämnade åt dig tidigare i texten.

Att ta sig med allt helt solo, att känna olust och kämpa med ångest. Sedan att inte minnas heller kan påverka vissa saker. T.ex att komma rätt *skratt*.
Jag visste vägen, trodde jag. Kom totalt fel. Ankomsthallen är inte samma sak som avgångshallen *skratt*. När jag väl tagit mig till ankomsthallen blev jag väldigt osäker. Vart fanns Norwegian?! Jag for fram och åter. Till jag såg en liten lapp som informerade att: Var lugn. Vi kommer 2h innan avgång. Puh. Jag var iaf på rätt ställe nu.

Såklart, absolut finns det nya saker att vara med om. 

Nu i incheckningen ville de se D kortet. Jag förklarade att vi blev godkända igår så vi har inte hunnit få ngt än. Dock har jag papper jag kan visa.
Det var inte intressant. Då skulle de se passet. Tänk om vi inte hade haft pass???!
Det är ju inget som kräver det i Sverige. 

Nu ides jag inte tjafsa eller ställa frågan.
Pass har vi ju dessutom så låt gå då.
Han tog passet, öppnade upp det för att sedan säga:
Nämen det ser ju bra ut.

Snälla va?! Vad såg bra ut? Vad tittade han på samt vad sa det han egentligen?!?!
Sedan hade bokningen även lyckats boka in fel kod. Så nu var jag tydligen gående men önskade rullstol. Tröttamt….verkligen tröttsamt. Varför kan de inte göra om systemet så jag kan få boka både tjänstehund OCH rullstol??

Nu invänta ledsagningen. Då jag var helt solo så skulle de behöva hjälpa mig med ”Folke” in i skyddsväskan. Jag hade förberett så gott jag kunnat, men sista biten in i väskan gick bara inte.

Då kommer nästa överraskning.
Stolen ska minsann inte in i väskan innan scanning. Fast…Så har vi gjort alla andra ggr.
Ånej, så går det inte till.

Spännande är ordet!

Till specialbagaget, scanna väskan, scanna ”Folke”.
I med ”Folke” och iväg till hissen. 
Kön växte sig med folk som ville lämna in sina barnvagnar och golfväskor.

Hm….skulle de inte scanna av taggen?!

Hoppsan, de glömde visst den lilla detaljen  *skratt*.

Jaha ja, kontrollen nästa. Svarta hålet på Arlanda.
Men inte idag, där var det en supergullig tjej, noggrann men effektiv, Informativ och tydlig. Inte en endaste suck heller. Jag kunde inte låta bli att påtala att det var den bästa och mest harmoniska genomgången någonsin. Tack.

Hon blev så glad. För mig är det viktigt att de som är bra ska få höra det direkt. 
Förhoppningsvis kan hon leva på det resten av dagen *ler*.

Inga problem någonstans i kontrollen.
Då det mesta ändå gått så smidigt och jag var ute i tid. Så fanns mycket tid att fördriva. Det enda jag ville var att bli lämnad vid gaten.

Okej, inga problem sade han.
Hahaha vad tror du?  *blink* Han kör mig såklart till fel gate. Jag påtalar det men han nekar. Försöker övertala mig att tro på honom. Då jag säger att det står Umeå på skylten och jag faktiskt ska till Luleå spelar föga någon roll. Han envisas, vill se min biljett för att stämma av siffrorna. Att det faktiskt står Umeå verkar betydelselöst *skratt*.

Plötsligt ska vi till gaten bredvid. Även om det nu faktiskt står Luleå så blir det inte rätt.
För det är SAS som lyfter därifrån.
Även här uppstod lite fram och åter innan jag ytterligare fick rätt.

Tredje gången gillt  *skratt*
Denna gång stämde det.

Flygresan i sig flöt på bra. Bara en gång en knackade försiktigt på mig. Han skulle just säga åt mig att ta ned hunden i väskan när han såg täcket. Täcket med texten: Assistanshund under utbildning. Då bad han genast om ursäkt. Sådant kan jag ta. Misstag kan ske. Misstag med ett ärligt leende gör, för mig iaf, att det är förlåtet. Jag kan släppa det och gå vidare.

När vi landat så blev det en lång väntan.
Hade jag beställt rullstol? Okej. Jag har egen rullstol? Okej.
Jag förklarade att den är i en skyddsväska och inte ”synlig” såsom en rullstol.
Han förmedlade vidare.

När ledsagningen väl kom så såg jag de ha konkat upp hela väskan med innehåll.
Haha in i det sista så skulle jag få vara med om en ny variant.

När jag undrade ifall de tänkt jag skulle packa upp den där i korridoren så fick jag ett jakande svar.
När jag frågade om det var genomtänkt så var det inga problem. Då undrade jag ifall det verkligen var smart då de strax skulle påbörja men att boarda planet, då förstod de och vi tog oss vidare till en mer lugn plats. 

Nu var det väskan kvar samt batteriet jag blev tvungen att lämna kvar. Väskan snabbt och smidigt. Check på det. Batteriet. Mmmmm, då var de bara tvungna att säga till mig att det inte får vara för starkt. Att jag försökte förklara att det inte var jag utan bokningen så gjorde det ingen skillnad.

Att jag inte heller ville diskutera det hela utan bara ville ha mitt batteri spelade ingen roll. Inte förrän jag sa: Jaha. Ojdå. Ska tänka om det till nästa gång, då släpptes det. Jag fick batteriet.

Tänk att behöva spela förvånad och lite bakom för att det skulle ta slut. Märkligt!

Som avslutning på denna resa så blev vi bjudna på fika. Det för att fira vår bedrift.
Det blev ett härligt avslut på en händelserik resa, en resa som kommer ta sin tid att smälta och förstå.

Nu är siktet framflyttat och nu är det examen som är nästa milstolpe♡

Med lite jädrar anamma, lite Finskt påbrå i blodet och en hund vid namn Sisu.
Då går det mesta bara man vill *ler*.

Om en vecka far vi ned igen. Denna gång på kursen/utbildningen. Vi är lyckligt lottade. Vi har en av de bästa om inte faktiskt den bästa Assistanshundsinstruktören, Irene Wickman ♡

Tills nästa gång. Ta hand om dig. Passa på att reflektera lite över vad och hur du gör, beter dig. Hur löser du saker? Hur resonerar du?

Kan du se vad du lär dig av dina handlingar? Det kan bli både spännande och intressant  *ler*.

På återseende.

//Jea och Sisu ♡

Gästbloggare Matilda – fjällräddning

Jag ska i detta inlägget berätta lite mer om mitt arbete som hundförare inom Fjällräddningen.
Är det något ni undrar över eller om ni har frågor så tveka inte att höra av er!

Vi har varit ett färdigt ekipage sen våren 2020 men jag klassar mig ännu som en nybörjare, det krävs många år med erfarenhet innan man kan börja känna sig lite mer säker på sin sak. Vi har varit godkända i båda avtalen i snart 2 år.

Att vara ett fjällräddarekipage med hund är en otroligt roligt jobb, men det är också ett stort ansvar. Du ska kunna vara flexibel att åka på larm när som helst och du vet inte med säkerhet när du kommer tillbaka. Du måste också bo i någon av fjällkommunerna och gärna spendera mycket tid till fjälls.

Arbetet du gör är viktigt och du och din hund ska vara redo för arbete året om. Här är inte största fokuset på detaljträning, utan att hunden ska kunna rädda liv, arbeta länge och vara redo i princip när som helst.

Fjällräddningen går under Polisen, och de testar också våra hundar för två avtal årligen; Lavinsök och eftersök, det är en vinter- och en sommardel. För att få fortsätta vara ett fjällräddarhundekipage så måste du klara båda proven varje år.

Proven består av två olika sök, på vinterdelen är det sök med gömda figgar i besvärlig terräng där hunden ska lokalisera figgen, börja gräva och sedan stanna där.

På sommardelen är det spårprov med ett visst antal föremål som ska hittas och det är även ett sökprov. Sökprovet innehåller både figuranter och föremål i en större sökruta. Hunden ska arbeta självständigt, täcka av merparten av sökrutan, göra godkända skallmarkeringar och fortsätta arbeta med samma motivation trots det stora antalet tomskick. I vardera prov så testas också lydnaden både på en plan med rena lydnadsmoment men också en stor del lydnad ute i arbetet och mellan momenten.

Koda är en hund med en fantastisk motor i skogsarbetet men mindre motivation för detaljträning såsom lydnad. Jag har arbetat fel från början så att det blivit något negativt för oss båda. Jag började tidigt träna med Koda och satsade mot tävling. Jag är ingen tävlingsmänniska över huvudtaget och jag har väl aldrig känt den där glädjen över att tävla, det har bara varit jobbigt för mig. Och ska man hitta motivation för något så måste det finnas en glädje i det. Så vi hamnade i en negativ spiral där jag bara sabbade både lydnad och tävlingsträning, jag kunde inte motivera min hund på rätt sätt.

Så vi ledsnade på alla sporter där vi tränade mot tävling och jag hade länge varit nyfiken på att arbeta med tjänstehundar. Så under denna period drog SBK ÖND igång ett initativ att rekrytera hundekipage i Kiruna med omnejd. Vi anmälde oss till anlagstestet som vi också klarade och seda hängde vi med på tåget och gick en patrullhundskurs. Det var en fantastisk kurs och jag rekommenderar alla som är intresserade (och uppfyller kraven) att söka sig till Försvarsmakten.

Efter kursens avslut gick allting väldigt snabbt. Vi var ett färdigt patrullhundsekipage och jag kommer i kontakt med en gammal skolkompis på Instagram, vi pratar hund och då hon arbetar på Räddningstjänsten så frågade jag henne om lavinhundar, finns det i Kiruna? Hon meddelade mig att det fanns en kille som höll på med hund som tillfälligt arbetade på Kiruna Räddningstjänst. Efter ett gäng samtal hit och dit så fick kontakt med en polis i Kiruna som hade ansvaret över just hundverksamheten. Han ställer en massa frågor i telefonen och sedan säger han; ”Vi vill kolla på din hund.” Vi bokade in ett möte och jag visste inte alls vad jag gett mig in på, vad innebär allt det här? Helt plötsligt var bollen i rullning och jag hängde inte med själv i vart vi var på väg.

Dagen för anlagstestet var en solig dag i Januari. Jag åker till polisstationen i Kiruna där Poliserna tar över och testar Koda, helt otränad för ändamålet. Detta är just för att de vill se anlaget i hunden, har den det som krävs i grunden utan att vi lärt in det? Det var ett riktigt intressant test att få vara åskådare på, att få se sin hund möta situationer utan min hjälp och att få se hur hon hanterar det.

Polisen gillade vad de såg på anlagstestet och nästa steg var att vi blev kallade på den lavinveckan. En vecka full med hundträning och sedan prov för att se om min hund kan göra skillnad och rädda liv. Det var en otroligt intressant och lärorik vecka, jag hade aldrig tränat på lavinräddning innan och fick nu gå igenom allt på en gång. Jag kände mig såklart oerhört nöjd bara av upplevelsen, oavsett hur vi skulle klara av det. Jag accepterade såklart att vi är här för att se vart vi står, det var inte alls säkert att vi skulle bli godkända – men det blev vi. 

Veckorna efter var väldigt intensiva, från att aldrig ha varit i kontakt med denna verksamhet tidigare så var jag nu mitt i den. Det skulle fixas utrustning, pröva hundarna på tilläggsmoment såsom att lastas in i en helikopter och vi skulle lära oss hur vi ska träna för arbetet. Man kände sig mer förvirrad än säker många gånger. Men vi tog oss framåt och några månader senare klarade vi även vårt första eftersöksprov. Vi har varit på en hel del övningar och larm, där ser varje tillfälle olika ut. Man lär sig nya saker hela tiden och hittar alltid nya saker och situationer att träna på, vi vet aldrig vad vi kommer att

Det har varit en otroligt rolig resa, jag känner verkligen att jag hittat rätt. Det är ett viktigt arbete där du och din hund är ett team, ni ska er an det uppdrag ni får tilldelat tillsammans. Det jag kanske inte var beredd på var hur mycket det skulle innebära för mig som förare, du ska vara flexibel och alltid ha din väska redo i bilen för uppdrag. Men har man ett stort friluftsintresse så är Fjällräddningen väldigt roligt, jag har varit intresserad i detta med Fjällräddningen även på sidan om mitt hundintresse och jag har spenderat en stor del av mitt liv ute i fjäll och skog. Vi har nu kommit in i en superrolig verksamhet som passar både mig och Koda och vi hoppas att få många år till med detta uppdrag där vi faktiskt kan göra skillnad.

Med vänliga hälsningar,

Matilda Häggroth

+4670-188 15 15

Gästbloggare Jeanette och Sisu

Hej där  🙂

I helgen var vi återigen i Köping på vår väg mot att bli assistanshund. 

(Kursen är INTE en assistanshundutbildning. Utan förberedande. Det är först när man gjort lämplighetsprovet och blivit godkänd för att utbilda sig som man får säga assistanshundutbildning.)

Denna gång var vi helt ensamma jag och Sisu. Så läskigt, så utlämnande!! Sisu och jag må ha en bit kvar innan vi kan titulera oss assistanshundekipage. Det betyder dock inte att hon inte redan nu gör jobbet med bravur.

Insåg där på Kallax flygplats att det hade aldrig skett att jag skulle fara om hon inte var där.

Samtidigt som ett illamående grodde, samtidigt som jag tänkte på andningen. Så var det ändå ”ytligt”. 

Någonstans långt inne kunde jag ana ett ”lugn” ♡

Att ana det där ”lugnet”, förnimma ”frihet” gör mycket. Det är lätt att bli tårögd.

Att uppleva alla de här känslorna som åker i en bergodalbana är rätt intressant. För de pendlar väldigt. Så samtidigt som jag försöker parera dem så gott jag kan. Samtidigt pysslar Sisu om mig.

Ngr stunder lyckades jag ”glömma” bort alla/allt runtom oss!!  😀

Wohoo!!

Vi hade samma sittplats som förra gången. Den här gången verkade Sisu veta vad som väntade. 

För utan tvekan när jag satte henne ned för att gå ombord, så gick hon raka vägen till rätt plats  😀

Flygturen gick lugnare och vi fick vara med om en avisning också innan start. Det var nytt och det var spännande.

Sedan hände ngt som värmde mitt hjärta och hoppkontot fylldes på i min själ♡

Personalen småtisslade och det verkade som de diskuterade ngt. Vi såklart  😀

Ena kom fram och satte sig på huk. Hon berättade att de flesta assistanshundar är större och brukar ligga på golvet. Hur är det med småhundar? Frågade hon. Så fortsatte hon att förklara att de hellre ville fråga mig för jag vet nog.

Jag blev så glad och lättad!!

Istället för att gå på, påstå ngt de inte hade koll på. Så frågade de istället. Vilket bemötande ♡

Då jag berättade vad tidigare personal sagt och vad de vid bokningen sagt så sa hon att det lät ju klokt och rätt.

Önskade oss sedan en trevlig resa.

Även denna resa gick Sisu in i sin uppgift. Säkert var det ömsesidigt vid start och landning. Sisu mådde säkert lika bra som jag av stöd. Då av mitt stöd.

Vi var tidiga i landningen, kanske ca 20 min. Denna gång valde jag att inte meddela vår ”privatchaufför” att vi landat. Visste hon kunde komma med andan i halsen.

Tur var nog det  🙂

För denna gång var vi bortglömda 😀

När siste man lämnat planet så blev vi kvar ytterligare en kvart minst.

The Crew var helt underbara. Jag som stressade upp mig för jag visste det var deras sista flygning för kvällen. Så tack vare mig nu så blev de kvar  :/

Inte alls en optimal situation för mig.

De var lugna och trevliga allihopa!! Bedyrade att det absolut inte var ngr problem. Så sade den ena av dem: Det spelar ingen roll vad vi säger va?  😉

Du är en sådan där som bryr sig mer om andra och inte glömmer utan struntar i dig själv.

Aouch  😀 Först då kunde jag iaf börja med att acceptera att jag inte var en belastning. Även om jag ändå kände mig skyldig *skratt*

När ledsagaren kom så förstod jag först inte vad han försökte få fram. Jag var helt inne i hur synd det var om stackaren som nu stressat. Om hur, tack vare mig, var stressad.

Efter tag förstod jag att han var nervös över att jag var irriterad/arg pga att vi fått vänta.

Då kunde jag andas ut igen. Förklarade att saker händer och hur ska han kunna hjälpa mig när han inte ens visste att han skulle? Det är lugnt. Jag slapp ju bli kvar på planet  😉

Så skrattade vi.

Här var det inte bara Sisu som var ett enormt stöd.

Tack vare personal som gjorde sitt yttersta. Personal som verkligen var serviceinriktade så var även det till enorm hjälp. Det är detta jag menar med att tänk om vi alla kunde göra vårt yttersta.

Tur i oturen så visade det sig att vår skjuts kom 2 min innan vi kom ut till parkeringen.

Alla dessa steg bidrog till att allt blev så lättsamt ♡

Kursen då? Den blev inomhus. Jag som sett fram emot att komma ned till barmark fick tänka om *skratt*. Det blev allt annat än det i helgen. Sisu kände sig hemma med all snö *fniss*.

Så vi gick igenom en del information, fakta och hur det gått med träning hemma.

Så skulle vi få träna på skrammel. Se hur hundarna reagerar på ljud.

Det Sisu reagerade på var egentligen inte ljuden lr sakerna. 

Visst reagerade hon med att titta och vända sig om men mer än så var det inte.

Däremot de hundar som reagerade på sakerna, de reagerade hon på  *fniss*.

Vad missade hon?! Vad var det som de andra såg men inte hon?! Vad varnade de om?!

När hon sedan kikade upp på mig och jag ruskade lätt på huvudet och sa att det är lugnt. Då drog hon en djup suck och lade sig tillrätta  😀

Vilken hund jag har!! ♡ 😀

Vi tränade även mer på vad vi själva har valt att få hjälp med. Jag hade då inte sockorna med mig. Det hade vi kunnat finslipa på.

Då säger instruktören: Ta strumporna dina då  🙂

– Det har vi inte ens testat.

– Så bra, då tränar ni på det.

– Mmmmm

Strumporna som jag hade på mig. I vinterskorna. Inte för jag lider av fotsvett men det blir ju ändå fuktigt. 

Jag tänkte att strumporna lär ju sitta. Hur ska detta gå?!  :/

Dumt att lägga energi på. Så onödigt.

Lilla söta Sisu. Såklart hon drog av strumpan. Hon fick kämpa lite mer än när jag hade sockan på. Drog av den gjorde hon ändå  🙂 Så bra att ha tränat grunderna ordentligt.

Tanken är att hon sedan ska ge mig strumpan. Lr vanten lr vad det nu kan vara. 

Sedan hon fyllde 11 månader så har hon vägrat hämta lr ge mig ngt.

Så när jag nu ger henne kommandot för att dra av strumpan, samtidigt som jag håller fram min hand. Ja då kan du gissa om jag blev väldigt förvånad när hon sedan lade strumpan i handen på mig!!

Min förvåning, min glädje delade jag såklart med mig utav  😀

De andra skrattade och jag jublade. Sisu fick naturligtvis extra gott samt massa bus som belöning.

Jag kände mig så stolt och lycklig. För i nästa stund tänka: Det var nog en engångsföreteelse, lyckotur  😉

Så jag upprepade det hela 8 ggr. Hon satte dem alla med varierat resultat.

Ngr ggr bara behövde hon kasta strumpan i luften. Det slutade dock alltid med strumpan i handen på mig ♡

Kan jag märka ngn utveckling på Sisu nu då efter två helger? Har hon förändrats ngt?

Mmmm….nja….Jag vill svara nej på frågorna. Sisu är som alltid. 

Den som har utvecklats, som har lärt sig ngt, den som man kan märka ngt på, det är jag *skratt*.

För Sisus del har det nog blivit enklare. För jag förstår så mycket mer för varje moment. Nödvändigtvis inte bara på kursen utan när vi gör saker. Jag blir mer och mer medveten. Sedan att jag övertänker allt, verkligen allt, det är inte alltid av godo.

Att ha Sisu i samma Team som jag är en ära. 

Hon är den perfekta lagmedlemmen. Hon kan så mycket mer och förstår så mycket mer än vad jag gör. Ändå vill hon vara kvar i vårt Team ♡

När helgen var över och det va dags att bege sig till Arlanda igen. Då var jag inte i bästa skick. Sådan smärta jag hade i kroppen. 

Hur mycket galla som lämnade kroppen så verkade det som det aldrig tog slut.

Sisu vägrade lämna min sida.

Utöver det så var jag väldigt nervös över vad som skulle ske denna gång på flygplatsen.

Vår ”privatchaufför” vägrade att släppa av oss. Hon skulle prompt följa med in och se till att det skulle gå bra. 

Hon har hört om alla tidigare turer, så fanns säkert ngn nyfikenhet av vad som skulle ske också.

Visst skedde det!! *skratt*  😀

Incheckningen ville se legitimation på mig. När jag frågade om hon ville/behövde se Sisu intyg och papper så tyckte hon att mmmm, det kanske kan vara bra.

Vad hon tittade på har jag ingen aning om  :/

Det visste nog inte hon heller. När vi fått biljetten så var det bara ett papper kvar.

– Ett papper kvar?

– Ja du känner ju din rullstol bäst.

– Jo men vad gäller pappret?

– Ja det är ngt du ska fylla i.

– Om vad? Har aldrig fått ngt papper förr.

– Har du aldrig rest med rullstol förr?

– Jo.

– Dåså. Det ska alltid göras.

Så fick jag ett A5 papper med ngr frågor på. Ingen aning vad de ville veta  :/

– Vad frågar de?

– Det är bara att svara.

– Fast jag förstår inte frågorna.

– Jamen jag kan ju inte svara på dem. Det är ju du som känner din rullstol!!

– Jo jag vet. Vad spelar det för roll när jag inte vet vad de frågar. Jag har svaren men inga frågor jag förstår.

Hon tar pappret och läser då frågorna för mig. Väntar på svar.

Jag tittar på henne samtidigt som huvudet känns som det ska sprängas närsom.

Du, jag kan läsa men det spelar ingen roll här. Det är frågan jag inte förstår.

Visade sig att hon heller inte förstod.

När jag sedan tog upp om vart ”Folke” kommer komma när vi landat och vikten av att inte tippa på han så sa hon efter ett samtal att det där får jag ta på Kallax. De kan inget göra därifrån Arlanda.

Kunde såklart inte låta bli att fråga:

– Vad är då meningen att svara på frågorna på pappret?

– De är ju till för personalen. Deras säkerhet.

– Jo, fast vad hjälper det när man ändå inte läser. För gör man det så vet man att man inte ska vända lr lägga ”Folke” på sidan lr upp och ned.

– Fast den lappen är ju till för de som packar planet.

– Jag förstår. Personal som packar planet finns på alla flygplatser. De som packar planen är även de som tömmer planen. Så i princip så är det ju ”samma” personal på alla ställen.

Hon sa inte så mycket mer än att hon inte kunde svara.

Fascinerande ändå.

Så var det ledsagaren och kontrollen kvar.

Denna gång när jag sa att de inte får flytta på hunden så tyckte hon att hon behöver undersöka mig.

Samarbetar vi så är det inga problem.

Problemet blev mina skor  *suck/skratt*

Kontrollen sa till ledsagaren att de behövde undersöka mina skor. 

Okej svarade ledsagaren. Då blev hon tillsagd att ta av mina skor. Varpå hon förklarar att det inte ingår i hennes uppgifter. Det gör det visst inte hos kontrollen heller  *skratt*

Jag fick aldrig frågan ifall jag kan ta av skorna. Denna gång valde jag att inget säga. Illamående, och så less på hur det är.

Jag kan uppenbarligen hamna mitt emellan även på en flygplats. Det ska genomföras men är ingens uppgift. Har jag varit med om det förr lr?!?!  😀

Båda ringde de, ledsagaren hade rätt, kontrollen sa att de kunde ju iaf samarbeta. För det är inte deras uppgift heller.

Så till slut så tog kontrollen av skorna, ledsagaren hämtade skorna, jag tog på mig dem.

Ledsagaren bad om ursäkt och förklarade att det inte var riktat mot mig. Så jag sa att jag förstod. I vanliga fall hade jag sagt ngt men idag mår jag inte bra. Är själv så less och blir upprörd hur alla alltid lägger allt på ledsagarna.

Hur gick det med batterierna denna gång då?  🙂

De blev uppackade ur kassen denna gång. Samt jag blev kallad till en annan kontrollant.

– Ursäkta, är det här ditt?

– Jo det är mitt.

– Vad är det för ngt? Vad ska du ha det till?

Seriöst?!?!? Hände det där just nu? Fick jag dessa frågor?!

– Det är batterierna till min elrullstol. Elrullstolen som är inlämnad på specialbagage. Elrullstolen som batterierna inte får sitta kvar på. Enligt föreskrifterna.

– Jaha.

Är det inte nog med allt som är så kan jag säga att när man tror att all energi och ork är väck. Då inser man att det alltid finns ngn som vill vrida ur lite till.

Vad gjorde Sisu under tiden?

När jag blev undersökt så satt hon helt still. Gjorde ingen ansats till ngt överhuvudtaget. Lät sig flyttas när jag bad henne.

Övrig tid så stod hon och Kramade mig varvat med att kura ihop sig på mina armar i brösthöjd. Så lugnande.

När det gått ca 1h 15 min från incheckning till gaten då var det skönt att bara få sitta. 

Sisu och jag gick in i vår egna lilla värld.

Samla kraft och vila när tillfälle ges. Det är ett bra tips  *ler*

Kan ju bara betyda att ngn annan ngng i tiden varit med om liknande saker  *skratt*

Alla visdomsord lär komma ifrån erfarenheter. Jag väljer att tro så.

Plötsligt avbryts jag i min värld. Känns som vi är iakttagna.

Jag vrider huvudet åt höger. Där står en flygvärdinna och ler hela hon.

Nämen!! Det är ju en av de som vi flög ned med.

Hon kom ihåg oss och frågade hur kursen var ♡

Det skulle vara samma crew upp nu som ned förutom att det var en annan pilot denna tur.

Att avsluta denna helg med vetskapen om att flygturen skulle bli positiv. Att känna sig lättad och kunna släppa på alla frågor jag hade. Allt pga att jag nu visste svaren. Oboj vilken befriande känsla *ler*.

Sisu var också glad att se dem. Det roliga var att inte en gång försökte hon hälsa på dem. Det går framåt. Hurra.

Kom ”Folke” på sidan lr upp och ned?

Hahaha nädå, han kom som han borde. Dock inte DÄR han skulle 😀

Även om ledsagaren här sa att jodå, vi ska till specialbagaget.

Han blev överraskad då jag påtalade att ”Folke” låg på rullbandet.

Nu har vi haft ngr dagar hemma att vila upp på. Har så behövts.

Nu börjar vi bli redo att kavla upp ärmarna igen. 

Nu är det träning till frukost, träning till lunch och träning till middag som gäller. Eventuellt tar vi en träning som mellanmål också  *skratt*.

Hoppas vi ses igen. Ha det gott tills nästa gång  *ler*

/Jea och Sisu

Presentation Matilda, ny gästbloggare

Hej! Jag heter Matilda och jag ska berätta lite om mitt arbete som hundförare inom Fjällräddningen. 

Jag fick en fråga om att skriva lite om mitt arbete här i HEYAB-hunds blogg men jag är inte så van att skriva om mitt liv på detta sätt så är det något ni undrar över eller om ni har frågor så tveka inte att höra av er! 🙂

Vi har varit ett färdigt ekipage sen våren 2020 men jag klassar mig ännu som en nybörjare, det krävs många år med erfarenhet innan man kan börja känna sig lite mer säker på sin sak. Vi har varit godkända i båda avtalen i snart 2 år.

Jag är född och uppvuxen här i fjällvärlden, och jag har alltid haft ett stort intresse för friluftsliv och djur. Som liten blev det blev min livslånga dröm att skaffa slädhundar och hålla på med långdistans. Jag köpte min första egna slädhund när jag var 16 år, en Alaskan Husky vid namn Peggy Sue. 

Att ha slädhundar är inte en hobby, det är en livsstil och du blir på många sätt låst, även om det såklart även öppnar upp för andra äventyr. 

Jag har inte känt mig redo att ha en hel flock med hundar utan jag vill ha så lite hundar att jag kan resa med enkelhet och vara flexibel, men att det ändå är det där hundlivet, att det är jag och hunden, att vi är ett team. 

Jag ville helt enkelt leva ett liv med hund i fokus och samtidigt få spendera mycket tid i naturen. Jag ville ha slädhundslivet men i ett mindre paket.

Det var så jag kom in på detta med brukshundar. Jag hade testat på de flesta hundsporter med Peggy men inte riktigt fastnat för något specifikt då jag själv inte är en tävlingsmänniska, men det jag bestämt mig för var att en brukshund skulle jag ha. En med ordentlig päls för att klara hårda väder. Så år 2016 flyttar Happy Workmate’s Essie ”Koda” in till mig, en långhårig holländsk herdehund. Det var så det började!

Läs mer om oss och om hur det är att träna och ha en fjällräddningshund i nästa inlägg som kommer på lördag.

//Matilda

Gästbloggare Jeanette & Sisu

Hej där 🙂

Det har nu gått ca en månad sedan vi flög för första gången och snart är det dags igen. Fast det här med att flyga är knappast allt när man ska utbilda sig. Det får nog räknas som en bonus skulle jag tro  *ler*. De allra flesta bor ju trots allt på sin egna hemort och utbildar sig på plats.

Så vad har vi då hittat på då, jag och Sisu?
Vi har tränat!
Det har varit brytord och inkallning som vi fokuserat på, det är dessutom vår läxa till nästa gång.

Det är ändå lite roligt hur djur är. Vi har ju även en katt, vår Lotus i familjen. En snart 14 årig kastrerad Maine Coon hane. Han är så cool. Han har varit min terapikatt sedan han kom som kattunge ♡ Så inkännande, inte bara mot mig utan även åt andra djur. Oavsett art.

Hursom, han ”erbjöd” sig att vara med och träna oss  *skratt*.
Jajjomän, du läste rätt  😀

Lotus börjar med att gå fram till Sisu för att plötsligt springa ifrån henne, lite sådär retfullt, det har aldrig någonsin hänt tidigare *skratt*.
Sisu är ju självklart inte sen att haka på, så hon drar efter honom. Erkänner att det tog några gånger innan jag förstod att katten hjälper till med träningen av Sisu och Sisus och min läxa från assistanshundutbildningen.

När väl femöringen trillade ned så hakade även jag på i galoppen. Det var ju nu jag skulle lägga in brytordet såklart. Lotus (katten) han tittade bara på mig och det var som han log ♡
Inte krävdes det många gånger heller innan även Sisu hade lärt sig vad brytordet betyder.

Det gick så långt så hon började springa efter eller hoppa på Lotus ”bara för att”. Samtidigt som hon utförde sin handling så sneglade hon på mig och gjorde en micropaus. Allt för att jag skulle hinna med att använda brytordet *skratt*. 

Samma sak när jag råkade tappa något av misstag. Här kom brytordet väl till pass igen. 
Nu kom en kort period där jag började ”tappa” saker mer än vanligt. (kort period när det kommer till Sisu innebär några gånger). För hon är grymt imponerande lättlärd ♡

Hennes nästa grej blev att bara sitta och titta på mig. Jag fick inte ens chansen att använda vårt brytord, vilket Sisu inte var helt nöjd med….

Jag lär nog aldrig sluta förvånas över henne.

Det hon satte igång med då var att gå fram till vår klicker som jag nu för tiden alltid bär med mig. Hon satte sin lilla tass på den och ”trampade/slog” på den en, två gånger. Efter det tittade hon ihärdigt på godispåsen, sedan mig och godispåsen igen  *skratt*.

Inombords skrattade jag så tårarna rann. Utåt, tja, bara bita ihop. 

Jag vill inte belöna ”bara för” att hon är kreativ och oerhört söt när hon tänker själv inom sina egna påhittiga ramar  😉

Alltså så var det dags att göra en paus och finna en ny uppgift.

Nu fick det bli inkallning. Här har jag valt att använda mig utav en visselpipa.
Det behövdes inte många gånger för henne att förstå.
Så självklart även här hade hon åsikter. Inte svårt att förstå att hon ville jag skulle vissla mer än vad jag gjorde.

Pauser verkar inte vara hennes melodi för hon går fram till visslan som även den alltid är med mig. Hon stirrar på den, hon springer iväg, stannar upp, kikar fram runt hörnet och tittar på mig och visslan. Blåser jag inte så tar hon tassen på den eller nosen och duttar  😀

Tydlighet är A och O. Inte sant?

Dags att inse att hon helt klart var redo för att träna utomhus och bland andra.
Så vi gav oss iväg till DjurensVärld i Luleå. Där tillbringade vi några timmar en dag.

Lagom med folk, lagom med andra hundar. Perfekt att träna brytord, gå fint samt passivitet. Passivitetsträning är minst lika viktig.

Träna är bra, träna är viktigt. Att ha roligt däremellan är också så viktigt.

Så vi har hoppat på Heyabhunds webbkurs, Lilla hjälpredan ♡

Har du missat den så är det ett hett tips ifrån mig och Sisu.

Trailer – Lilla Hjälpredan

Du får en rolig tid ihop med din hund och det du lär dig kan du blanda nytta med nöje  *ler*.

Vi har valt att börja med att träna dra-av-socka.
Det är även ngt jag har valt att hon ska kunna som assistanshund också.

Jag erkänner, det har varit lite motigt just med detta moment, vet inte riktigt varför. Tror helt enkelt det inte varit direkt tilltalande för mig. 

Vad är det då som känts motigt? Jo just inlärningen av grunderna har varit motiga, jag tror jag tyckt att de vara ”tråkiga”. Det är säkert därför det tagit längre tid för Sisu att lära sig.

Jag är helt säker på att hon känner av min energi och min motsträvighet. Hur kul blir det då att lära sig?  :/

Samtidigt är jag väl medveten om att ska något göras, så ska det göras rätt från start. Genvägar är oftast senvägar  😉

Det tog inte lång tid innan hon snappat upp vad jag ville och förväntade av henne. Då jag verkligen gav mig den på att skärpa mig så gav även det frukt i slutet.

Idag kan hon dra av en socka direkt ifrån min fot. Det ni!

Hur märker jag att Sisu tycker att det skoj?
Jo genom att hon idag kan gå och hämta mina sockor och sedan lägger hon dem på mina fötter  *skratt* Det slutar alltid med att hon sedan sneglar på godisväskan.

Gör du samma tolkning som jag? Att hon har skoj?

Jag är så tacksam över min Sisu. Sådan bra läromästarinna!!♡
Efter det här året kommer vi ha sådan god förståelse och insikt om varandra. 
Hoppas vi ses igen  🙂

/Jea och Sisu

Gästbloggare Jeanette & Sisu, första resan

Hej hallå där  🙂

Nu har vi varit iväg för första gången med flyg.
Tänk så mycket vi ”ojjar” oss och oroar oss för sådant vi inget vet ngt om.Hur ofta händer det att vi inte tänker något alls inför något nytt? Såklart finns det alltid undantag, fast i det här fallet är jag definitivt inget undantag *skratt*

Nejdå, överfylld med frågor, oro och många olika katastroftankar närmade vi oss incheckningen. Första gången med en elrullstol, första gången med hund. Så glad och tacksam att ha en vän som erbjöd sig att följa oss första gången.

Tur jag är lite om och kring mig för annars vet jag inte om det gått smidigt genom kontrollen. Jag fick fråga ifall jag skulle visa papprena på Sisu. Henne missade de totalt *fniss*.

Etapp 1 gick ändå smidigt och bra. Fast några ”hinder” kvarstod, så än så länge hägrade katastroftankarna vilt. Fånigt i efterhand, jag vet.

Etapp 2, kontrollen gick hur smidigt som helst. Check. Så tog vi oss till Gaten. Vår gate? Nja….*skratt* Just där och då var det klockrent. Vi parkerade oss och Sisu kikade lättsamt runt. Verkade inte bli ngr problem här inte. Såklart drog vi eller rättare sagt hon till sig några blickar. Alla vänliga, nyfikna och positiva ♡

Då ser jag planet komma!! Pirret intog stort. En kort stund 😀
För vänta, stod det inte SAS på planet?!
Då kikar jag upp och tittar på den enorma skylten ovanför våra huvuden. *Skratt* såklart hade vi satt oss fel. Vilket den vänliga damen som skulle boarda passagerarna kunde se. Snällt med ett leende säger hon: Visst skulle ni åka med Norwegian? Det är den andra gaten.

Hahaha av två möjliga så tar vi naturligtvis fel 😀
Snabbt svara jag att vi ville bara se oss omkring. Behöver jag säga att ingen var förvånad att det var just vi? Samtidigt lättade det hela upp situationen och för en stund släppte nervositeten. Befriande!

Väl på rätt ställe, väl på väg genom rätt gate, till rätt plan så tog tankarna över  :/
Trots det var Sisus första besök på en flygplats, trots det var hennes första gång i ett flygplan. Så tog hon väl hand om mig!! ♡
Tänk vad djur kan!! ♡

På frågan ifall Sisu skulle vara på golvet vid start och landning så sa de att hon fick vara i mitt knä. Vilken lycka och lättnad!

Jag har en riktigt cool hund. Hon reagerade på ljuden som var här och där men sedan lade hon sig till rätta. Starten var inga problem alls. Hon konstaterade att vi plötsligt lättade och att det var lite märkligt när vi befann oss ÖVER molnen. De där molnen vi ser ifrån marken  *ler*.

20 min innan landning så blev det väldigt turbulent. Vi studsade uppåt och sjönk nedåt. Så pass att vi lättade ifrån sätena. Sidled gick inte obemärkt förbi heller *skratt* Själv har jag aldrig blivit flygsjuk men denna gång kändes det inte alls bra. Tror Sisu märkte av det också, hon började gäspa och slicka sig runt munnen. Vi klarade oss galant.

Antingen kan vi konstatera att det var otur att det skulle bli så här på hennes premiärtur. Eller så väljer vi, vilket vi såklart gör *blink* att se det som att nu kommer resterande flygningar gå ”smärtfritt”.

Landningen var också en upplevelse men inget som hindrar Sisu att ta hand om mig.
Den lilla hunden alltså ♡

Så stod vi inför Etapp 3. Få tillbaka Folke!! (el-rullstolen)
Skulle han vara hel? Om inte, hur skulle jag då göra? Vart vänder jag mig? Blir det en långdragen process och strid?
Även här var alla tankar så gott som onödiga.

När man idag landar på Arlanda så gör man det ihop med utrikes också. Glad jag var med där.
För när vi skulle genom tullen så såg jag på långt håll hur de stegade mot oss. Kortkortkort hann paniken snubbla över mig ihop med några frågor.

De ville veta vart vi kom ifrån och om hunden var i ordning. Check, Check, Check. 
Man vet allt är i ordning men ändå, ändå startar nervositeten. Undra ifall det finns något logiskt med det eller om det är som med blindtarmen. Finns där men utan funktion  😉

Kursen/utbildningen då?
Wooooow säger jag. Så rätt vi hamnat!
Är det någon som kan hjälpa oss att nå vårt mål som assistanshund så är det Irene Irene Wickman i Köping!! ♡♡♡♡

Märk väl, detta är en kurs inför assistanshund. Det är först när man gjort lämplighetstestet som vi kan säga att vi ska bli assistanshundekipage. Innan det så är det vårt mål  🙂

Irene ”Irre” Wickman är en lugn, tydlig och peppande person. Bra lyssnare och har ett gott öga till vad som sker. Tänk att jag nu mött någon ytterligare fantastisk person utöver de på Heyab_hund♡

Så var inte ledsen över att ni har långt upp hit ifall ni bor söderut. De finns de där pärlorna lite varstans. Gäller att känna in dem bara  😉

Skulle säkert kunna berätta väldigt mycket om helgen egentligen. Trots det så kan jag inte. Det hände så mycket positivt så det känns som jag har ett gäng gubbar som just hoppat ut ur planet. Bara det att ingen har landat än *skratt*

Helgen tog verkligen ut sin rätt med ränta. Fast än var det förtidigt att checka in.
Vi skulle ta oss från Arlanda till Kallax också.

Arlanda är ett stort svart hål. Aldrig någonsin har det varit likadant en endaste gång. Inte denna gång heller. Vi tar oss till luckan för att få ut våra biljetter.
Problem – Först var det Folke. Batterierna. Vilket frågetecken det blev. Återigen blev jag påmind om hur tacksam jag var att ha min vän vid min sida. Ännu en gång insåg jag Vilket jobb min Sisu lägger ned på mig för att hålla mig lugn och trygg. Det trots att allt är nytt för henne.

Till slut löste det sig med batterierna. När jag då frågade ifall han ville se papprena på Sisu eller om det räckte att jag visade dem när vi flög första vändan ser han frågande ut. Har du hund?
Hm…Nog för hon är liten men hon satt ju i mitt knä mitt framför hans näsa. Dessutom med en tydlig text.

-Jaha, ja just ja, ska du ha den med?
-Ja, svarade jag lite paff. Det står ju med på biljetten. Eller?
-Vart har du buren då?! Väser han något surt.
-Läser du så ser du att hon går som tjänstehund.

Att det ska vara så struligt…Hua!! Nästa gång kommer vi behöva fara själva     🙁 Ångest redan nu.

Vi packade ned Folke i sin nya ”sovsäck”. Satte oss och inväntade ledsagaren. När denne kom så sa vi att vi packiterat Folke. Varpå han förvånat utbrister: Jaha, så då behöver du en rullstol? Det var lite oklart. Vad som var oklart är oklart för mig. 

Så var det dags att ta sig genom kontrollen. Nu var jag inte bara nervös utan hade även magont. Vad skulle ske här?!

Jag frågade trevligt och får ett snäsigt svar tillbaka. Jag borde veta vad som gäller och när jag säger att det alltid är olika och jag aldrig gjort på samma vis blänger hon och svarar:
– Det är ALLTID samma sak och det är såhär vi gör!!!

Denna gång skulle allt av på hunden och på mig med, i princip  😉
Sådär satt jag gråtfärdig med en Sisu som var väldigt förundrad. Ingenting hade hon på sig förutom sin päls. Nu var det verkligen upp till bevis. Skulle hon dra, skälla, något annat?

Den kvinnliga kontrollanten beordrade sin manliga kolla att ta Sisu men frågade först ifall hon är snäll.
-Jodå, nog är hon snäll. Fast ni får inte ta henne ifrån mitt knä. Undersök henne om ni ska men då i mitt knä. Hon arbetar just nu.

Inte var de intresserad av henne. Märkligt.

När så kontrollanten skulle undersöka mig så säger hon skarpt:
– Då får hon INTE röra mig!!
-Nejdå, hon ska inte röra dig.

Naturligtvis vred Sisu på huvudet och var förundrad. Varpå den kvinnliga tar ett steg bakåt. När hon ställde sig framför oss frågat hon:
-Bits hon?!
– Nej, hon bits inte. Då får hon inte vara mitt hjälpmedel.

När hon ännu en gång ryggade tillbaka frågade jag ifall det är så at hon är rädd. Vilket hon naturligtvis var. Så då föreslog jag att jag kan hålla om Sisu medan hon undersöker mig klart vilket kvinnan tacksamt tackade för.

-Tänk om du sagt det från  början. Nu ställde du frågor, jag svarade och funderade på vad du ville. Hade du sagt att du bar rädd så hade vi kunnat samarbeta på ett mer bekvämt vis.
-Hm…Blev svaret.

Det som ar skönt var att många runtom, allt från passagerare till arbetare var fascinerade av Sisu. Hon bara satt där snällt. Sa inget, gjorde inget utan bara satt och gjorde vad jag bad henne om.
Tog det hela slut här då? Inte alls. När vi fått klartecken och skulle börja ta på oss alla kläder igen så fick jag inte batterierna. Inget varför.

Väntan var vår vän för ett bra tag. Sedan kom klartecknet samt en kommentar om att det hade varit bättre att lämna batterierna på elrullen.
Say what?!?!?!
-Batterierna får inte sitta kvar.
-Näha? Men de är så starka.
-Okej. Kanske just därför då. De är en säkerhetsrisk. Hade ni sagt något så hade jag kunnat hänvisa till flygbolagets hemsida. Där står det tydligt och klart.
-Jaha.

Väl på rätt plats i Gaten, väl på plats i flygplanet med Sisu placerad i mitt knä kunde jag dra en lättnad suck. Snart hemma. Då hör jag dem viska till varandra att en väska med en rullstol var på villovägar. Svårt att gissa vems 😀
Ngt sena blev vi men skönt att höra att Folke kommit till rätta *skratt*

Sisu är grym. Hon imponerade på personalen också. De hade kikat på oss under flygningen och själva sett vilket fint arbete hon utförde. Hur lugn hon var. Att det var hennes andra flygning förvånade dem. Så skönt att få höra. Några vilt främmande som såg hennes egenskaper.

Slutetappen på vår resa bestod i att hämta Folke och vårt incheckade bagage.De placerade oss vid specialbagaget och där satt vi. Tills jag fick en förnimmelse. Detta har jag varit med om förr en gång. Jomen visst, på bandet längst bort, där passerade Folke och vår väska ut genom hålet.

Nästa gång ska jag, Sisu och Folke göra denna resa helt allena…..Nog överlever vi det också men jisses så det tar på nerverna. Hur kommer det sig att det ska vara såhär? Eller att det ÄR såhär?

Önskar de kunde sätta sig in i vår situation. Nåväl, det som inte dödar en stärker en. Visst?  😀

Nu är det träning, träning och åter träning som gäller samt lite läxor innan nästa resa söderut. Säkert kommer det uppstå händelser även den gången. Sådana som kan läggas på minnesbanken.

Först tänker vi ta oss lite välförtjänt vila och vara redo att ta emot ”gubbarna som hoppat fallskärm”  😉

På återseende säger Jea och Sisu  🙂  🙂

Följ vår gästbloggare Jeanette (Jea) & Sisu på deras resa mot nya mål: Assistanshundekipage 2022!

Hej där.
2022!! Året då ledordet består av bokstäverna V Å G A.

Jag gästbloggade hos Heyabhund hösten 2021 och sedan dess har det hänt saker må ni tro.
För att vara mer specifik så började bollen rulla i December 2021.

En kombination av lite peppande och puffande samt några sömnlösa nätter. Ja då resulterade det till att jag tog mod till mig och mailade en instruktör i mellanSverige. Kl var runt 01:30 på natten och det hade just blivit den 9/12-21. Jag frågade ifall instruktören hade en mailadress jag kunde maila till. BARA ifall hon skulle kunna tänka sig, ha tid, lust, möjlighet till att ev bli vår instruktör.
Dröm om min förvåning när jag fick svar samma dag, 9/12-21 kl 05:24 på morgonen.

Jag lovade att höra av mig med min, vid detta lag, ”novell” under dagen. Så när klockan närmade sig kväller var det dags att skrida till verket. Instruktören fick höra om vår resa från början till där vi nu är. Om alla turer från start till att få en tid för lämplighetstest och hur det blivit inställt.
Sedan vart vi befann oss idag. Övergivna/bortglömda eller vad man nu ska kalla det för.
Konversationen mellan oss två går jag inte in mer på detalj men resultatet av den kom att bli väldigt positiv.

Den 10/12-21, innan klockan ens blivit 14:00 så var allt bokat och klart. Kvar satt jag med en massa känslor. Chockad, tom, glad så mungiporna gick genom taket, förundrad. Drömde jag?!?! Inte gjorde det ngn skillnad när jag nöp mig i armen. Jag befann mig kvar i samma tillstånd.
För att hjälpa mig själv att förstå valde jag att prata med en god vän.
Lättare sagt än gjort. En så enkel sak att berätta skulle visa sig vara väldigt svår.
Fann inga ord, stammade, grät, skrattade. Kändes skönt att berätta även om jag fortfarande inget begrep *skratt*.

Hjälp!! Vad hade jag gjort?!?! Beställt, bokat en kurs/utbildning i mellanSverige. En kurs/utbildning som förhoppningsvis skulle ta mig och Sisu till vårt mål, assistanshundekipage♡

NU föll alla frågor över mig. Hur tar vi oss?! Hur gör jag med rullstolen?! Jag kommer inte ha råd!! Råd att betala någon som följer mig. Betala någons resa, någons uppehälle. Hur löser jag min ekonomiska situation?! VAD HAR JAG GJORT?!

”Köpt” ett hus. Saknar dock en tomt och en grund!! Rätt viktiga saker för att huset ska kunna bebos och stå stabilt.

På kvällen den 10/12-21 kl 18:00 skulle jag träffa en kursare från förr. Vi hade gått kurs ihop då jag hade min förra älskade hund Zingo. Så många gånger vi har talat om att ses men något har alltid kommit ivägen. Den här kvällen skulle det verkligen bli av.

Snön började tillta och likaså blåsten. Jag lovade att vara ute i god tid och ta det lugnt. Lovar jag något så är det väldigt viktigt att hålla det. Kontentan av detta blev att jag var ca 30 min tidig. En bilresa på ca 6,5 mil enkel resa.

Såhär i efterhand kan jag se saker som kanske inte helt stämde. Då, knappt noterade jag dem. För jag var fortfarande någon annanstans än där man såg mig. Bland det första jag sa var:  Så fort vi kommer in så ska du få höra något!! Något stort!!

Behöver jag säga att hur kort än sträckan kan vara så är det banne den längsta när man är ivrig och har något man vill dela med sig av.

Väl inne, väl på plats var det dags för nästa chock. Jag som var helt slut efter fm och alla dagens känslor. Det visade sig att det fanns två stycken till på plats och de alla hade en överraskning åt mig.

Törs du gissa på vad? 

Jajjomän, en Eloflex!♡!♡!♡!

Eloflexen Folke

Alltså en Eloflex!!
Den jag drömt om, den jag slitit och kämpat för!! Den jag kan hantera själv. Som är godkänd för flyg. Som tar minst plats i en bil. En sådan.

Kända som okända hade samlat ihop till just lilla mig ♡♡♡♡
Kanske du som läser är just en av de som bidrog. I så fall, ett riktigt stort tack!!

Eloflex går under namnet Folke. Det för han är en gåva ifrån folket.

Jag hade visst tårar kvar att skvätta. Orden försvann igen, stammade när det väl kom ord för att inte tala om hur jag skakade hela jag. Vilken syn jag var *skratt*

Nu hade jag mitt ”hus” och plötsligt en ”grund” till huset. Nu skulle det bli lättare att ordna ”tomten” *fniss*

Första resan bär av nu den 14/1-22. Flyg blir det. Det ihop med min Sisu och en person som erbjöd sig att följa första gången. Känner mig så välsignad.

Blir första gången för mig med en elrullstol och hund på flyget. Blir första gången för Sisu att flyga.
Nu när vi närmar oss så har nervositeten tagit över. Frågorna hopar sig. Hur kommer det gå? Hur kommer Sisu reagera? Kommer vi få några problem med våra intyg? Något som inte stämmer så Sisu inte får följa?! Hur kommer jag klara av situationen med omgivningen? Det är tufft i vanliga fall. Nu vet jag att vi kommer dra blickarna till oss än mer. Fast denna gång har jag min trygghet vid min sida♡

Jeanette och Sisu kollar in flygplatsen

Att måla fan på väggen ingår också i något jag är bra på *fniss* VÅGA, just det Våga är ledordet för 2022. Vi kan, vi ska, vi klarar *ler*

En gång i månaden kommer vi resa. I ett års tid. Så 12 resor totalt till kursen/utbildningen. Nog borde vi bli lite vana eller hur?

Dessutom kommer vi få resa ned för lämplighetstest och examen också.
Så vill du, så är du välkommen att följa vår resa mot vårt mål. Inga garantier finns att vi blir godkända i slutändan det är jag införstådd med. Fast en inblick i vår resa kan vi i alla fall bjuda dig på. Förhoppningsvis kan alla få något positivt med sig. Du som själv sitter i liknande sits och tvekar. Du som känner någon som kanske behöver någon som behöver lite pepping, någon som tror på en, eller lite draghjälp. Kanske du som på något vis har en yrkesroll som någon gång möter en person som inte riktigt har samma möjligheter som majoriteten. Kanske du får ett litet uppvaknande och kanske kan göra en förändring hos dig själv som kan bidra för den ”drabbade” du möter i din arbetssituation och underlättar för personen ifråga.

Glöm inte att ett leende kan vara avgörande för personen som mottar leendet. Kan vara avgörande för vad vederbörande fattar för beslut. Oavsett vem som ger eller får.

2022, nu kör vi *ler*
//Jea och Sisu 

Hundåret 2021 – HEYAB hund

Lillemor Lindberg

Jag vill börja med att tacka mina hundägarcoacher, Josefine, Maria och Alvin, ni har gjort ett grymt jobb under hela 2021!

Ett speciellt tack även till våra fantastiska gästbloggare på Heyabhund.com under åren 2020-2021, klicka på deras namn för att komma direkt till något av deras blogginlägg: Barbro Börjesson, Karin Israelsson, Heléne Lundmark, Jeanette Karppinen, Andreas Lundmark, Fredrik Lindfors, Emma Nilsson, Eila Nilsson, Alexandra Sgier, Petra Andersson, Jenny Blomkvist, Ingela Lindfors, Anna Burström och Patrik Bertilsson.

2021 var året då pandemin satte käppar i hjulet för mycket av vår verksamhet, men vi gav inte upp utan vi ställde om! Vi har kört digitala hundägarutbidningar i apportering, klicker och inkallning samt att Alvin kört en egen digital trickskurs för barn med hund under vårvintern.

Jag körde även en digital webutbildning i apportering för Västerbottens Vorstehklubb.

Maria Eklund började under 2021 som hundägarcoach för HEYAB hund och har under året hunnit med att ha flertalet kurser.

Hos oss på HEYAB hund har vi under året även hunnit med att ha flertalet fysiska kurser så fort pandemin tillät detta. Vi har haft valpkurser, jaktlydnadskurs, spårkurser, allmänlydnadskurser, privata träningstillfällen, trickskurser, tävlingslydnadskurser, rallylydnadskurser mm. Självklart har vi tänkt på smittspridningen och varit måna om att ha ett begränsat antal deltagare, hållit avstånd och inte deltagit om vi varit sjuka.


Några ord från Josefine och Hundåret 2021

Josefine Dahlberg

I början av året tränade jag och Vegas mest för tjänsten i Hemvärnet.

Tillsammans med Lillemor hölls digitala kurser i inkallning, apportering och klicker.

Till våren fokuserade vi mest att träna inför brukstävling.

Jag påbörjade även en domarutbildning mot bruksdomare på Skellefteå Brukshundklubb. Vid sidan om detta höll jag i lydnadskurser och spårkurser i Heyabs regi. Under sommaren fortsatte vi träningen inför tävling. Till hösten tävlade vi men blev tvungna att bryta då vi tjorvade bort oss i spåret. Under hösten fortsatte jag hålla kurs i tävlingslydnad och spår. Det blev november och en schäferkull kom till världen.

Jag tackar för året 2021 och ser fram emot en schäfervalp och kommande träningar, göra klart domarutbildningen och att fortsätta träna med Vegas för tjänst, tävling och grunda schäfervalpen i lydnad och spår. Tack för 2021! Nu sätter vi nya mål för 2022, hoppas vi ses!

Gott nytt år!
//Josefine


Några ord från Maria om Hundåret 2021

Kiwi: Har haft en valpkull. Gått en fantastisk bra lydnadskurs. Tävlat lite rallylydnad och fått sitt första kvalificerat resultat i mästarklass.

Mål 2022:
– Rallylydnads Champion.
– Träna mer stadga, lydnad och viltspår.
– Hoppas på utställningar.

Cookie: Vi har mest hållit på med tricks. Hon har tagit diplom NTD-ETD, och blev Trick Dog Champion när hon var 4 månader. Vi går nu valp, och Agility kurs.

Mål 2022: Vi ska testa oss fram och se vad som är roligast för oss, troligtvis tänker vi börja tävla rallylydnad och testa på lite viltspår.

Jag har även gått några utbildningar och kurser detta år:
– Trick Dog instruktör
– Hundägar certifikat
– Animal actor certified evaluator
– Tävlingssekreterare Rallylydnad
– Skrivare Rallylydnad

Har även hållit tricks-, rallylydnad- och valpkurser här på HEYAB. Tack för det här året!


Ser framemot att 2022 ska bli ett riktigt roligt hundår🤩
Gott nytt år !

//Maria


Några ord från Alvin om Hundåret 2021

I början av det här året så tränade jag mycket tricks med Dunder för att jag ville att han skulle bli en trickshund vilket vi också lyckades med. Dunder har tagit tricksdiplom NTD Master och ITD Master Trick Dog.

Jag har även kört tricksutmaningar med fler av våra hundar och tillsammans med Giri har vi fått tricksdiplom NTD och med Buzan har vi fått tricksdiplom NTD.

Sen mer mot våren hade jag en egen digital trickskurs.

Sen fick jag och min mamma veta att jag skulle få en egen hund, en borderterrier.

På försommaren gick jag en trickskurs tillsammans med Dunder hos en som heter Maria och efter några dagar när den var slut så fick jag min hund. Jag fick min hund den dagen jag slutatde skolan innan sommarlovet.

Jag min mamma och pappa for också och träffade min hunds uppfödare hon var jättetrevlig. På sommaren tränade jag också lite agility med Buzan. Till hösten så började jag att träna tricks igen och så började jag gå på onsdagsträningar på Skellefteå Brukshundklubb med en av mina systrar. Jag tyckte att det var så roligt så jag började att gå på hundungdom i Skellefteå.

Nu mer mot slutet av detta fantastiska år så har jag börjat att träna ganska mycket agility i Skellefteå Brukshundklubbs nya hundhall.

Jag vill tacka detta år och alla som jag fått hjälp och pepp av att träna mer. Hälsningar av Alvin! Hoppas att du har haft ett bra år och kommer ha ett bra nytt år. GOTT NYTT ÅR!!!!
//Alvin


Vi på Hund & Entreprenad Ytterstfors AB har även varit med och sponsrat Skellefteå Brukshundklubbs nya träningshall med maskinarbete tillsammans med Tommys Transport.

Ideéllt arbete under våren 2021 tillsammans med Fredrik Lindfors för Västerbottens Vorstehklubb där vi anordnat eftersöksträningar för klubbens medlemmar.

Under sommarens semester så åkte vi ner till Skåne och hälsade på både kullsyskon till en av våra hundar och även uppfödaren till två av våra fyrbeningar. En härlig paus i sommarvärmen.

Vi har självklart också hunnit med att jaga skogsfågel under hösten, det har varit en härlig höst med mycket tid i skog och mark med goda vänner och hundar. Jörgen har gått eftersöksprov och jaktprov med Dunder under hösten med fina resultat.

Nu under senhösten/början av vintern blev en av våra hundar sjuk i akut bukspottkörtelinflammation. Det var en riktig pärs, men med helt fantastisk vård av de bästa på Distriktsveterinärerna i Skellefteå så tillfrisknade han snabbt och är nu tillbaka och fit for fight. Vi tränar för fullt för att prova på att tävla i lydnad till våren, kan bli appell eller startklass, vi har inte bestämt oss riktigt än.

Under december månad har vi på HEYAB hund, enligt tradition, kört vår digitala julkalender, superkul att så många deltagit. Vilka fantastiska hundar ni har!!

#heyabhundjulkalender 21

Julkalendern hittar ni genom att klicka på lucka 1 till vänster, då kommer ni till vårt Instagramkonto. Följ oss gärna även där!

Jag vill tacka året 2021 för alla fantastiska samtal och möten med flertalet underbara hundägare. Ni har gjort hundåret 2021 till ett år att minnas tillbaka till med glädje. Det ska vara kul att träna hund och kul har vi haft under 2021!!

Nu håller vi tummarna att 2022 blir minst lika bra som 2021!

Vår vision är Hund för Alla och med de orden så vill vi på HEYAB hund önska er alla ett gott slut på 2021 & ett riktigt Gott Nytt År & Välkommen 2022!!

//Lillemor