Gästbloggare Jeanette Karppinen

Hej där 

Jag heter Jeanette och min älskade följeslagare heter Sisu.
Vilka är då vi? 

Vi börjar med det enklaste svaret. Sisu är en kastrerad vit dvärgpudeltik. Hon är till storlek sett liten men låt dig inte luras. Hon har en mycket stor personlighet. 

Sisu

Oavsett vad hon ställs inför så är hon på. Kanske inte alltid med flaggan i topp och ett jubel. Men allt du ber henne om så är hon på.
Med rätt stöd, tålamod och pepping. M.a.o, hon skiljer sig inte så mycket ifrån sin matte. 

Sisu kan vara skör och försiktig.
Hon har varit med om ngr incidenter i sitt än så länge unga liv.
Endast 14 v ung, med koppel på, så blev hon attackerad av en lös hund.
I sommar blir hon 2 år och har varit med om ytterligare fyra påhopp. 

Hon har blivit mer försiktig och vaksam men ändå en tuffing som fortfarande lägger sitt liv i mina händer.
Sisu är duktig på att använda sin av och på knapp.
Hennes motto verkar bestå av antingen eller. 

Hon har en vilja av stål, hon är lyhörd, full av kreativitet och inga problem att roa sig själv. 

Hennes matte då? Vem är jag? 

Jag brukar beskriva mig som ett Norrsken. Jag är även komplicerat okomplicerad.
Likt Sisu är det antingen eller som gäller.
Jag har en enorm överlevnadsinstinkt och ett sug efter mer. 

Det är inte alltid till det bästa för det gör mig till väldigt spontan. På gott och ont.
Då jag själv är väldigt positiv av mig, fantasifull och kreativ så brukar jag trots allt ändå lyckas reda ut situationer jag kan hamna i pga min spontanitet. 

Hur kommer det sig att jag blev med hund? 

Djur har alltid haft en stor plats hos mig. Djuren har varit min räddning redan innan jag varit medveten om världen, innan jag kunde gå.
Och så har det fortsatt. 

För några år sedan blev jag sämre. Jag har alltid haft problem med kroppen. Värken/smärtan har varit min ständiga följeslagare genom livet. På ett eller annat vis.
Katter är väl egentligen det djur som alltid funnits hos mig. 

Min första egna hund införskaffade jag -99. Sedan hade jag ett uppehåll 2013-2017.
Av en slump blev jag med en långhårig Collie. Inte planerat, inte alls. Men hon valde mig. Hon var väldigt tydlig med det.
Ett av mina motton är: 

Blir du utvald av ett djur. Då finns det en mening med det. 

I samma veva så hade jag börjat få mer problem med balansen.
Där och då föddes tanken på en assistanshund.
Tänk dig en följeslagare, en trygghet vid din sida. Och samtidigt en bästa kompis som skulle göra allt för dig och ihop. Någon som dessutom behöver dig. 

Tyvärr grusades förhoppningarna sakta men säkert för oss. Jag var helt inställd på att oavsett orsak, om hon nu inte skulle nå hela vägen till assistanshund. Så skulle hon bli den bästa hjälpstödkompisen för mig oavsett utbildning eller ej. Ska inte gå in på alla turer och fighter vi hade. Det är ett helt annat kapitel.
Men hon fick avsluta sitt liv ung.
Hon blev 2 år, 2 mån, 9 dagar. 

Fanns inte på kartan att jag skulle ha hund igen!!
Den sorgen, den smärtan. Jisses, den blir värre och värre att hantera ju äldre jag blir. 

Men innan hon fick somna in hann hon plantera ett litet frö hos mig. Inget jag förstod där och då. 

Älskade Zingo drog sig ifrån andra hundar på slutet men veckan innan hon somnade in hände något.
Hon mötte två små dvärgpudlar. Varav den ene var väldigt skeptisk och nervös för andra hundar.
Men de drogs till varandra. Varken jag eller den andra ägaren förstod någonting. Det var ett vackert möte. 

När Zingo väl somnat och jag kom hem till lägenheten, så var jag tacksam över att ha katten.
Katten Lotus och jag sörjde ikapp. Vi tydde oss mer än någonsin till varandra.
Vi sörjde ihop, vi sörjde isär.
Sorg kan vara så smärtsamt, så vackert, så stärkande, så insiktsfullt.
Den kan innehålla sådan ilska, vara ifrågasättande, vara så defensiv, offensiv, och destruktiv. 

Efter någon vecka var det dags att ta steget utanför lägenheten.
Nu har livet tagit mig dit så nu är jag beroende av rullstol.
Rullstol är allt annat än frihet och självständighet i ”vårt” samhälle. 

Jag öppnade dörren, rullar ut….tvärnit!!
Tårarna sprutar värre än på Lille Skutt. Jag fångas av en snara som plågsamt långsamt försöker strypa mig.
Plötsligt så fångas jag in i en dimma. En dimma som det inte fanns någon ende på. Syret försvann mer och mer och yrseln tog över. 

Sedan mindes jag inget mer. 

När jag väl var tillbaka låg jag på golvet i vardagsrummet. Med Lotus vid min sida.
Jag fixade inte ett liv utan hund!! Insåg jag.
Hur mycket Lotus eller någon annan katt betyder för mig. En katt kommer inte följa mig i världen där utanför. 

Så dåligt samvete jag fick. Redan nu började en annan hund ta sin plats hos mig. Det innan min älskade Zingos aska ens kommit hem till mig. 

Då mindes jag hennes möte med pudlarna. Känslan av att hon försökte säga mig något dök upp. Och i samma veva kände jag en värme ifrån henne.
Såklart, min kloka vän.
Hon visste naturligtvis. Vilken fin ”assistanshund” hon var trots hon aldrig fick det på pappret. 

På den vägen kom Sisu till mig. 

Det tog sin tid, det krävdes en del övervägande och resoneranden med mig själv.
Ärligt, i jobbiga stundern än idag kan jag vara hård mot mig själv och ifrågasätta om jag gjorde rätt.
Tack och lov är de stunderna väldigt korta och jag har fina personer i min närhet som kan tala mig till rätta. 

En pudel fäller dessutom inte så perfekt att tillmötesgå allergiker ute i samhället.
Dvärgpudel perfekt storleksmässigt för då kan jag lätt ta henne i knät om så skulle behövas. 

Med Sisu kom ett ansvar för ytterligare ett liv. Vilket i sig gjorde att jag kom ett steg längre ifrån negativa tankar.
Nu började en ny resa mot en assistanshund. 

Vägledning, råd och stöd är något jag känt vi varit utan. Att lyckas så bör man ha kontakter. Kanske det inte är så lätt ändå. Kanske man hamnar i samma sits som vi är i idag. Det är inget jag kan svara på.
Det jag VET är att vi då blir bollade hit och dit. Konstant.
Inga konkreta svar, inga direkta direktiv utan mer kanske, nog, borde, det ordnar sig.
Oj hoppsan så ska det ju inte vara men…. 

Inte blev det lättare när Coronan gjorde sitt inträde i allas liv. 

Många runtom är väldigt snabba på att erbjuda och lova hjälp.
Utropa: 

– Nog fixar vi det här. Jag finns där för dig.
– Inga problem, kan någon så är det du.
– Ge inte upp.
– Jag kommer göra allt jag kan för dig. 

Vart tog alla de vägen?! 

Det finns inte något ”vi”.
Problem finns det gått om.
Ge upp känns svajigt men en geuppare är vi då inte. Även om den känslan kan infinna sig. 

Från att ha varit en mycket självständig-jag-kan-det-själv-varelse, med lösningar så har jag insett att jag inte ingår i gemenskapen i samhället. Det är något jag bara hör ska vara till för alla. Jag är tydligen inte en ”alla”.
Jag har heller inte rätt till hjälp utan jag har bara rätt till att söka hjälp. Vackert va? 

Jag har insett att jag är en typisk varelse som faller på målsnöret, hamnar mellan stolarna, befinner mig i ett Moment 22 konstant. 

Knäcker det mig? 

Inte än. Det får mig på fall emellanåt.
Sisu skulle ha fått göra det stora lämplighetstestet nu i Oktober 2020. Coronan satte stopp för det.
Vi väntar än på att höra något om ett test. 

Under tiden famlar vi i ett mörker. Till slut borde vi väl finna ljuset visst?
Några gånger har vi anat ljuset. Men det har nog inte varit dags. Vi har lite till att lära, att inse. 

Är allt mörker? Är allt dystert? 

Inte alls. Jag har ju Sisu. Och Lotus såklart. Sisu finns där varje dag.
Hon hakar på när jag får för mig något. Vilket sker väldigt ofta.
Den ena kursen efter den andra. Det är simning en gång i veckan. Det är häst och vagn. Det är åka rullstol, sitta på fötterna högt upp i luften och balansera, baka, BPH, djur av olika slag, besöka olika veterinärstationer för erfarenhetens skull. Fara iväg med bil långväga, åka båt till Åland, tunnelbana, pendeltåg, buss, cykel. 

Uppleva olika hissar, titta på människor, träffa äldre personer och lyssna på dem, sitta med på möten i timmar. 

Sisu är med överallt!!
Hon betyder så otroligt mycket för mig.
Hon delar min glädje, förväntan, sorg, frustration, ilska, irritation, ”utbrott” i form av att jag står upp och argumenterar väldigt bestämt. I varje känsla finns hon vid min sida.
Sisu viker inte en tum. 

Snarare att hon hjälper mig att stanna upp. Känna efter och t.o.m inse vissa saker.
Ibland kan hon ”säga” till innan, ibland när det sker, ibland efteråt.
Sisu har hjälpt mig att förstå och utvecklas. 

Nog förstår jag allt inget kan ske om man inte själv vill.
Jag skulle säga att Sisu och jag gör samma saker för varandra. Och vi är så pass synkade och har drivet mot samma mål. 

Just nu, har vi påbörjat en Trickkurs.
Superskoj. Det är vi eniga om båda två.
Krävs sitt till, lika enkelt och smidigt som det kan vara. Lika tufft och krävande kan det också vara. Men vår gemensamma nämnare är att vi vill. 

Att jag sitter i rullstol gör inte saken lättare.
Att den dessutom är manuell och jag är i ständigt behov att någon har tid och lust att köra mig gör det hela inte lättare.
Nej snarare tvärtom faktiskt. För det föder negativa tankar och känslor. Och DET är inte alls något positivt i det. Det blir ett hinder.
Men hej, hinder är till för att överkomma va *skratt*. 

Dessutom har vi funnit ett ställe där de peppar oss, hjälper oss och verkar tro på oss!!
Det är stort för oss. 

Jag behöver lära mig att släppa tanken på hur enklare det varit om och hur lättare det faktiskt var när jag kunde gå.
Att leva i det förgångna gynnar verkligen inte.
Minns gärna, vårda de härliga minnena, de tuffa minnena kan man nyttja och ta lärdom av. Men glöm inte att gå vidare. 

Nu har det blivit rätt mycket om hur viktig Sisu är för mig. Hur beroende jag är av henne. Vad jag förväntar mig och hoppas av henne.
Men jag tror att det är lika åt andra hållet också.
Det hon är för mig, är jag för henne. Det är troligtvis därför vi har den fina balansen mellan oss. 

Oavsett arbetsbördan här så ligger ansvaret helt på mig.
För att kunna lära henne saker behöver jag lära mig förstå mig. På så vis kan jag lära Sisu på ett sätt som fungerar bäst för henne. 

Samtidigt är det min uppgift att se till att hon får vara den hund hon är. Inte bara en hund med krav, förväntningar och uppgifter. 

Att kunna återgälda allt Sisu ger och gör för mig är en härlig känsla.
Att vara behövd. Att kunna fokusera på henne. Det gör att jag ändå är någon. 

Balansera sin hund, med bästa vän, stöd och hjälp, kurator/psykolog det är ett ärofyllt uppdrag. 

Jag vet att blir Sisu inte min assistanshund på pappret så är det inte pga henne eller mig. Vi har gjort vad vi har kunnat med våra förutsättningar.
Men vi kan inte slåss hur länge som helst. Det är kostsamt energimässigt, känslomässigt. Det tar på psyket. 

Under tiden fortsätter vi utforska vad som kan finnas därute för oss.
Jag fortsätter kämpa för rätt rullstol som skulle öppna en liten lucka i samhället för oss.
Men det kommer komma en dag där med som jag inser att jag inget mer kan göra. 
Då stänger jag nog dörren, jag har min hund, min katt. 
Vi gör saker hemma, tar oss ut på promenader. Mina djur ska få sina behov tillgodosedda. Kommer aldrig tulla på det!! Men mina förhoppningar, önskemål, visioner, mål, de stänger jag locket om. 

Men vet du, den dagen är det okej. För vet du, jag har min  Sisu, mitt allt. 

Fram till den dagen njuter jag och lever med hoppet som ledord.
Uppskattar och förvånas när vi träffar på personer som vill oss väl. Personer som tror på oss,  peppar oss. 

Här syftar jag främst på Heyabhund och Hundföralla.
Tack, verkligen Tack för ni finns.
Och ni tror.
Det betyder mycket!! 

Vem du än är, vad du än gör. Snälla, våga tro och satsa.
Ihop med en fyrbent vän så blir det lite enklare på så vis att du aldrig är ensam.
Glöm heller inte att lika mycket som du har behov så har även din hund det.
Tillsammans blir ni oslagbara!!

//Jeanette & Sisu

Hundägarinfluencer – Alvin Marklund

Hej jag heter Alvin och jag är en hundägarinfluencer, jag är 10 år gammal och när jag tränar hund så lär jag oftast in cirkustricks.

När jag var 4 år gammal så började jag med att träna hund så jag har alltså tränat hund i 6 år.

Här tränar jag följsamhet med Giri och min storebror agerar störning.

Min mamma och syrra har haft många hundkurser och jag har varit med och varit figurant, tränat våra hundar och fotat en del. Nu är jag 10 år gammal och har en egen digital hundkurs med ett annat barn. Jag tycker att det är jättekul.

Jag har också fått två titlar i en grupp som heter MaTRICKs SparkTeam. Dom titlarna heter Novice Master Trick Dog och Novice Trick Dog.

De titlarna fick jag av en utmaning som finns i tre delar och jag har gjort första delen. Jag har börjat på med andra delen nu. Delarna heter ntd, itd och atd. Det finns även fler delar men de delarna är jätte svåra.

Jag har gjort en till utmaning i samma grupp. Den utmaningen hette ABC-utmaningen. Den gick ut på att göra ett trick på varje bokstav i hela alfabetet.

Jag har även en egen YouTubekanal där så lägger jag ut videor på hur man lär in olika cirkustrick.

Klicka här för att komma till min youtube kanal: Hundträning med Alvin

//Alvin

Skriver du träningsdagbok?

Hur tänker du kring din hundträning, planerar du vad ni ska träna innan passen eller kör du på känsla?

Tidigare i mitt liv så har jag kört jättemycket på känsla, men nu när jag har upptäckt detta med att skriva en träningsdagbok så har faktiskt träningarna blivit så mycket mer effektiva och vi kommer framåt snabbare.

Men hur skriver man en träningsdagbok då?

Mitt tips är att göra det så enkelt som möjligt, jag själv skriver datum och skriver lite kort i mobilen för varje pass. Innan jag går ut så skriver jag följande:

  1. Vad ska vi träna idag?
  2. Hur ska vi träna?
  3. Vad gör jag om det inte funkar som jag har tänkt mig?

Efter det så tar jag med mig nödvändig rekvisita för träningspasset och sedan ger jag mig ut.

Det svåraste med att skriva träningsdagbok är väl egentligen att se helheten, den slutgiltiga målbilden och sedan dela upp den i korta och tydliga delmål. Delmålen ska firas ordentligt varje gång man nått upp till dom.

Det är viktigt att ha delmål och inte försöka gena sig fram till slutmålet, varje delmål ska sitta ordentligt i ryggmärgen på hunden och dig innan du går vidare till nästa delmål.

Kom också ihåg att kvalitetssäkra kunskaperna som din hund har fått, kan den utföra det du vill oavsett vart ni är, hur vädret är, störningsfritt och med olika störningar o.s.v.?

Vad har ni för träningsmål just nu? Skriv gärna och berätta i kommentarer nedan 🙂

Nu har jag i alla fall en plan, Vad, Hur och en plan B för dagens träningspass. Är ni nyfikna på Vad, Hur och vilken plan B jag hade idag?

  1. Vad ska vi träna idag? – Jo idag så skulle vi träna på att sitta snabbt och även ha stadga i sittet i en helt ny skogsmiljö.
  2. Hur ska vi träna? – Först ska jag träna på snabba spontana sättanden i koppel nära mig, 3 gånger ungefär ska jag göra detta om jag får den responsen som jag önskar av min hund. Om det gått bra så ska jag fortsätta med att köra samma övning men utan koppel. Går det fortfarande bra så utökar jag svårigheten lite med att säga kommandot sitt några gånger, målet är fortfarande att hunden snabbt ska sätta sig direkt jag säger sitt. Övningen ska fortfarande vara nära mig jag jobbar med klicker och belöningen är godbitar som kastas på marken i närheten men tillräckligt långt ifrån för att han ska måsta ställa sig upp för att nå den. Kör några snabba sitt sedan kör vi samma övning men med visselpipan, sedan med visionsripan och till sist handtecken. Alla övningar ska vara nära mig.
  3. Vad gör jag om det inte funkar som jag har tänkt mig? – Det viktigaste idag är att vi lyckas med fokus och snabba sättanden. Om övningen blir för svår och sättandena blir sega så har jag gått för snabbt framåt. Då får jag backa lite och se till att lyckas med flyt och snabba sättanden. Avsluta då det går som bäst, busa och lek en stund.
Snabba sitt nära mig i koppel.

Det blir lätt att komma ihåg att ta med sig belöningar, klicker, visionsripor mm då man planerat träningspasset innan man går ut. Då har man även möjlighet att ge hunden de bästa förutsättningarna för att lyckas.

Vad gör man sen då, när man har tränat?

Jo man måste ju utvärdera passet, gick det som man tänkt sig eller tillkom det något oförutsett?
Själv tycker jag att det är guld värt att filma träningen, har man en vän som följer med ut så kanske ni kan filma varandra. Är man ensam så kanske det går att rigga mobilen på någon lämplig plats så att man kan filma passet.

Varför ska man filma tänker ni kanske?
Det är väldigt svårt, i alla fall för mig, att se mig själv utifrån om jag inte filmat. Jag har en upplevelse av träningen från mitt uppifrånperspektiv men känner att jag behöver få en upplevelse av ett sidoperspektiv också. När man filmat och sedan tittar på filmen så ska man försöka vara objektiv och titta noggrant på vad man själv gör och hur hunden reagerar. Sen är det dags för utvärdering av passet.

  1. Hur gick träningen?
  2. Varför gick det bra/dåligt?
  3. Vad behöver vi fokusera på till nästa pass?

När man jobbar såhär med sina hundträningar så kommer man väldigt mycket snabbare till insikt om vad som fungerar och vad som inte fungerar samt att man också blir mer effektiv. Man tränar på rätt saker istället för att ödsla tid på att träna det som inte fungerar.

Det blir också väldigt mycket roligare att träna då man har en plan och även en uppföljning så att man kan mäta hur långt man kommit.

Dela gärna med er i kommentarer om hur ni jobbar med er hundträning och även era reaktioner och tankar kring att skriva träningsdagbok.

På återseende //Lillemor med flock

Gästbloggare Eila Nilsson

Ledarhunden del 2

Att skriva om ett så fantastiskt hjälpmedel kräver flera böcker, men jag ska göra ett försök att delge lite viktig information och framöver även en del händelser ur livet.

Till att börja med så när hunden har fått sin grunddressyr så genomgår den ett slutprov. För att gå ut i tjänst ska hunden ha fyllt två år.

Då är ett viktigt jobb att hitta hund och förare som blir ett bra team.

Det första året med hunden är ett år då man verkligen arbetar ihop sig som ett starkt team. Det är dels med hjälp av instruktör under samträningen, men framför allt den tid då vi ska lära känna varandra och hitta ett smidigt arbetssätt och bygga upp ett bra ledarskap.

Vad är då hundens uppgift och vad är förarens?

Det är förarens uppgift att hitta och hunden ska väja för hinder som enkelt går att väja för och stanna och markera hinder som blockerar. Både hinder på marken och höjdhinder.

En ledarhund kan oerhört många kommandon som man som förare använder för att påvisa för hunden vad den ska utföra.

I vissa situationer låter man även hunden arbeta helt fritt då den behöver ha en förmåga att även ta egna initiativ.

Den är även tränad på apportering och kan plocka upp till exempel käppen, vantar, nycklar, osv som man kan tappa och inte hitta.

Varje hund har som oss människor olika styrkor och svagheter och är en unik individ.
Ett levande hjälpmedel som vi inte får glömma i slutänden är en hund.

Vad är viktigt för omgivningen att veta?

När ledarhunden har sin sele på sig så är den alltid i arbete!
Då ska andra varken röra eller tilltala hunden. Att söka ögonkontakt med hunden är inte lämpligt heller.

Så enkelt sagt, nonchalera hunden helt.

Om hunden ligger exempelvis inne i en butik så är den fortfarande i tjänst även om föraren är inne i butiken och handlar.
Samma sak gäller då, nonchalera hunden eftersom den arbetar.

Foto av Mikhail Nilov pu00e5 Pexels.com

Däremot så uppskattar jag att människor jag möter säger:
-Nu kommer jag och jag har hund med mig.
Att mötet sker där vi människor kommer närmast varandra och hundarna längst ut från varandra.

Att försiktigt tassa ut i omgivningen för att inte störa skapar bara osäkerhet och både jag och hunden märker ändå att det sker.

Eftersom jag har en hund som går bra att rasta lös, så gör jag gärna det i säkra miljöer.

Även där uppskattar jag att människor ger sig till känna av flera skäl.

Om jag i tid får veta att någon kommer med hund, så hinner jag stoppa min hund och koppla den. Min hund får gärna hälsa och även leka med andra hundar, men det ska ske under bra former och inte på hundarnas eget initiativ.

Även människor som är rädda för hundar eller ogillar att en hund kan komma springandes, så uppskattas att man ger sig till känna i tid, då kan jag förhindra att möten som inte blir bra förhindras.

I Skellefteå finns totalt fyra ledarhunsförare.
Varje förare kan ha olika sätt som de vill hantera sin hund på, så ta alltid kontakt med föraren och fråga.

Det som ändå gäller för alla, är att aldrig störa en ledarhund med sele på!
Det gäller även ögonkontakten.

Inom kort kommer min hemsida: www.eilaslivskraft.se att se dagens ljus.
Där kommer en film att finnas där ni kan se hur jag och min hund jobbar ihop. En film som gjordes 2018.

Fler inlägg kommer med händelser ur vardagen.

På återhörande!
//Eila

Tränar du din hund med ”sunt bonnförnuft”?

Inga frågor är dumma frågor, så är det!
Men ibland finns det svar på frågorna som man kan fundera lite på. Kan det vara så att vi övertänker ibland i vår vilja att jobba och träna med våra hundar på bästa sätt?

Om en hund reagerar på något i sin närmiljö, något som vi med säkerhet vet att det inte är farligt för hunden, hur tänker vi då? Lägger vi upp en träningsplan för detta med små, små steg som vi belönar för att så småningom komma i mål med det vi vill uppnå? Eller hur gör vi?

Jag brukar ibland jämföra våra 4-benta familjemedlemmar med våra barn. Om mitt barn ramlar och slår sig lite då jag inte ser, hur brukar de då reagera? Oftast så ställer de sig bara upp och sopar av sig och sedan fortsätter det med leken som om inget hänt.

Om jag ser själva ”ramlet” och utbrister, OJ OJ OJ med en något skärrad röst samt att jag skyndsamt springer till barnet och plockar upp det lite lätt hysteriskt. Vad händer då?
Jo, oftast så blir barnet jätterädd och börjar att stortjuta.

Om mitt barn inte vill ta på sig skorna då vi ska gå ut i -20 grader, låter jag då mitt barn gå ut barfota eller tar jag på mitt barn skorna utan någon pedagogisk baktanke?

Ja, det beror lite på hur mycket tid jag har just då för stunden. Är vi på väg till förskolan och sedan vidare till jobb så funderar i alla fall inte jag så mycket över skorna utan de sätts på fötterna på barnet oavsett om barnet vill eller inte.

Om det är på helgen och vi har all tid i världen, ja då kan jag låta mitt barn prova att gå ut barfota i snön för att själv känna att detta var inte så mysigt, det känns nog bättre med skor på fötterna.

Om vi då återgår till hunden, om den inte vill ta på sig tossor t.ex. då den skadat sig i tassen och vi måste ut och rasta den. I det läget så tar jag bara på hunden tossan och sedan går vi ut, då tossan är på, ja då får hunden belöning (belöningen kan mycket väl vara att få gå ut, den kan också vara bus med mig en stund, eller en gotta, det kan även vara att jag blir glad och berömmer hunden med rösten och kroppen).

Då man sätter på tossor på hunden så kan det också bli så att den vägrar att ställa ner tassen på marken. I det läget så tar jag bara på kopplet och sedan så promenerar vi, vi promenerar och promenerar till dess att min hund glömt bort att den har en tossa på och börjar att använda alla tassarna. Jag kan också välja att sätta tossor på alla 4 tassar, då måste ju i alla fall någon tass sättas i marken och då upptäcker hunden strax att det är helt ok att gå med tossor också. Då hunden går med mig så belönar jag det naturligtvis och belöningen är något som min hund tycker är värdefullt.

Men jag lockar och pockar inte, utan jag bara gör det som är jobbigt och belönar sedan när hunden förstår att detta är ju helt ok.

Naturligtvis jobbar jag även förebyggande och det ska man ju försöka göra, men ibland så går inte det. Ibland händer det saker som gör att man inte hinner träna utan att man måste agera.

Sen kan jag ibland tänka att vi övertänker träningen, att vardagliga saker blir till stora problem i vårt huvud och som vi sedan måste träna på i all evighet. Övertänkandet kan med andra ord ibland skapa problem istället för att lösa problemen. Istället kan man låta de vardagliga sakerna bara hända utan att göra någon stor sak av det hela.

Förebyggande träning som man ibland kanske glömmer bort är hanteringsträning. Jobba med att hantera din hund varje dag från det att den flyttar in till dig till den dagen då det är dags att säga adjö. Är hunden van att hanteras och kan vara stilla vid en visitering för att kolla ev. sår, klippa klor eller besöka veterinären för en spruta, röntgen eller något annat. Då kommer du förbi många hinder, då finner sig hunden i att bli tagen i och kommer också att tycka att det är rätt så mysigt att bli hanterad. Men om hunden i dessa situationer istället stretar emot, biter och blir besvärad så håll bara hunden stilla och tryggt i din famn eller i ditt knä till dess att den slappnar av och känner tryggheten. Det är samma som med ett barn som är hysteriskt, ibland måste man bara sitta lugnt och stilla till dess att kroppen lugnat ner sig. Då hunden lugnat sig så belönar man den med kärlek, massage och kanske lite godis att smaska på.

Så dagens tips är att använda sig av sitt bonnförnuft och inte alltid fundera så mycket. Övertänk/överanalysera inte träningen, utan försök att ibland bara låta vissa saker passera utan att det gör något. Allt är inte träning, ibland är det helt enkelt bara livet och det måste vi hantera allt eftersom det kommer 😊

//Lillemor

Gästbloggare Fredrik Lindfors – Köra draghund – Nordisk stil

Hur kommer jag igång?

När man ser någon svischa förbi i spåret så ser det för de allra flesta riktigt roligt ut och för några lite skrämmande. Men många tänker nog: skulle jag också kunna ha så roligt med min hund?

För att kunna ha kul tillsammans i spåret så behövs lite utrustning som människa: skidutrustning (gärna skate), dragbälte, draglina.

Två typer av dragbälten

Draglinor, halva linan är fjädrande och halva linan är stum för bra kontroll.                                        

Säker krok att fästa i hundens dragsele som inte har några vassa delar som kan skada hunden

eller föraren om den skulle lossna.

För att få åka i allmänna skidspår med hund så krävs i de flesta fall att man har ett Grönt Kort.

Läs alltid på när och om det är tillåtet att åka med hund i det spår du tänkt åka på för vad som gäller varierar från spår till spår.

Grönt kort kan man ta i studiecirkelform ofta genom sin närmaste draghundsklubb eller på distans (digitalt) samt att man då behöver åka en tävling i motionsklass med sin hund.

Hunden behöver en dragsele som är särskilt gjord för drag ej att förväxla med spår eller gåsele. 

Två typer av dragselar                               

Det underlättar det mycket om hunden kan kommandot ”stanna” riktigt bra, då en hund med stark jaktlust kan tycka att följa efter en hare i djupsnön kan vara en bra idé som inte alltid gillas av matte/husse som sitter fast i en lina i hunden.

För att köra draghund behöver hunden vara färdigväxt och för att få tävla ska hunden vara 18 månader.

Nu har vi allt vi behöver för att komma igång. Har inte hunden varit nära skidutrustning så behöver man först vänja den vid att skidor och stavar inte är farligt utan gör att man får ha kul tillsammans med sin människa.

Hur får man då sin hund att dra? Alla hundar är olika och vi människor har olika sätt att lära ut detta, jag skall berätta hur jag gör!

Första gången/gångerna jag ska åka med en hund så tar jag med en medhjälpare som får assistera med vissa saker.

När jag selat på hunden så får medhjälparen hålla hunden i ett koppel medan jag tar på mig skidutrustning och dragbälte samt fäster draglinan i dragbältet. 

Nu sätter jag fast draglinan i hundens sele, håller en hand på halva längden av linan så att jag har bra kontroll på hunden, ber medhjälparen ta av kopplet och visa hunden det bästa hunden vet godis, leksak eller liknande.

Medhjälparen går sedan några meter ifrån hunden i den riktning jag tänkt åka och håller fram det roliga, då säger du YA! eller vilket kommando du använder så hunden förstår att nu får den ta det roliga och i de flesta fall kommer hunden att kasta sig framåt och dra dig fram till medhjälparen samtidigt som du ger mycket beröm. Går det inte riktigt bra, så kortar du sträckan eller byter belöning.

Det viktigaste från början och alltid är att det skall vara superkul för hunden och matte/husse.

Nu har vi superkul och hunden drar glatt några meter, hur utökar vi då sträckan?

Här beror det lite på vilket mål vi har med hunden och vad det är för typ av hund ras/individ hur man går vidare.

Jag gör så här! Nästa gång vi testar drag har jag själv lagt ut det roliga lika långt bort som medhjälparen gjorde och sedan ger jag samma kommando som förra gången YA! När jag gjort det några gånger och det funkar bra byter jag miljö dvs far jag till ett annat spår för att se att det funkar även där.

När jag vet att det funkar så brukar jag variera träningen, exempelvis kopplar lös hunden (om jag är på ett ställe där det är tillåtet) och åker med hunden När vi åkt några hundra meter kopplar jag hunden i draglinan och säger YA! och hunden får sitt roliga. Sen åker jag tillbaka och låter hunden få veta att den är det bästa som finns. Sen var det passet klart.

Så här håller jag på ganska många gånger till jag är säker att hunden kommer att kasta sig framåt direkt kommandot kommer. Först därefter ökar jag sträckan sakta.

Vill man att hunden skall dra i full galopp så tycker jag att det är viktigt att vara försiktig med att öka sträckan och bara fokusera på att det skall vara superkul.

Hoppas du blev sugen på att testa, jag har aldrig ångrat mig att jag testade!

I nästa inlägg kommer jag att berätta lite mer om hur jag tränar mina hundar på att starta på ett lugnt och bra sätt, vilka kommandon jag använder och lite hur jag tränar in dessa kommandon!

På återseende //Fredrik

Gästbloggare Andreas om jämthundsjakt

Jakt med jämthund

De har då blivit min tur att skriva lite här på bloggen om jakt med hund av olika slag. Jag har lite olika hundar beroende på vilken jakt jag bedriver men tänkte i alla fall börja skriva om jakt med Jämthund och de är då främst älgjakt. Det var med min pappas förra jämthund Zeke som mitt jaktintresse tog fart på riktigt och idag är orsaken att jag nästan bara har jakt och hundar i mitt huvud. Idag finns inte Zeke kvar i livet tyvärr men det är som sagt han jag har att tacka för mitt stora intresse för jakt och hundar.

I dagsläget finns två jämthundar på gården, en jämthundstik vid namn Milla som är 8 år och en jämthundshane (Chippen) som jag äger tillsammans med min far. Vi jagar då främst älg med dom men önskemålet vi har är även att dom ska ha viljan och modet att jaga björn. Milla har det jagats grävling med rätt flitigt också.

Milla har spårat upp en grävling och ställt den

Jakten enkelt förklarat går ut på att hunden ska hitta älg och ställa den så det blir ståndskall. Mitt uppdrag som hundförare blir då att försöka smyga mig in på ståndskallet och skjuta älgen. Älgar är skygga och uppmärksamma djur, en vindpust eller en kvist som knäcks i fel tillfälle kan förstöra hela situationen och ofta hela jaktdagen. Men sådan är jakten och tjusningen med den, ibland går det vägen och ibland får man se sig besegrad då älgen drar iväg i sken med hunden efter.

Chippen vid en älgtjur

Björn och grävlingsjakten går i princip ut på samma sätt men då är de oftast ett spår man släppt på av grävling eller björn som ska redas ut. Framförallt björnar går ofta långa sträckor på kort tid och det är den begränsningen jag kan tycka man upplever när man ska jaga björn med jämthund. Ofta finns ståndegenskaperna för att ställa en björn men eftersom vi jagar mest älg med hundarna och det finns mer älg än björn så byter tyvärr ofta hundarna till älg när dom får vind av älg. Jag har dock fått uppleva några björnskällningar ändå och det är upplevelser jag aldrig glömmer.

En björn som Milla skällde en hel dag för ett par år sedan

Då Milla börjar bli till åren så är tanken i vår att det ska anlända en jämthundsvalp till gården, förhoppningsvis en ny stjärna.

//Andreas

Varför blir man instruktör?

Det bästa med att vara instruktör/hundägarcoach

Jag ska vara helt ärlig med er, nu har det snart gått ett år med Corona och vi som är vana att hålla kurser löpande för hundägare, vi håller på att ha väldigt mycket abstinens nu.

Som tur var så har vi digitala medier och kan köra vissa kurser digitalt samt att vi kan ta hand om enstaka ekipage och köra privata träningstillfällen. Det har varit räddningen vill jag säga, för att ha ett sådant här långt uppehåll utan att hålla kurser, det känns inte bra. För ni ska veta, det finns inget roligare än att få hjälpa hundägare framåt. Det är magiskt!!

Att som instruktör få privilegiet att se hoppet tändas i ögonen på hundägaren som trott att det varit kört, att få se de som tappat sugen till hundträning tycka att det är kul igen, att få se ekipagen gå från klarhet till klarhet, det är magiskt. Att få ge en hundägare självförtroende och även självdistans, att kunna skratta åt sig själv och tillåta sig att göra fel för att sedan göra om och göra mer rätt det är underbart.

Det ska vara kul att träna hund eller hur!

Men ibland så kör man fast, man ser inte lösningen utan man ser bara problemet och då är det läge att ta kontakt med någon som kan hjälpa en att se utvägen ur de utmaningar man ställts inför.

Det är också fantastiskt roligt är att ge hundägare nya verktyg att jobba med, för när man jobbar i sin ensamhet så kör man oftast i invanda spår, man ser inte möjligheterna att testa något annat.

Jag vill tacka alla de kursdeltagare vi haft under året Corona till trots, ni ger oss en enorm boost och fyller på oss med energi. När man håller kurs, oavsett om det är digitalt eller fysiskt så blir man själv som instruktör/hundägarcoach peppad, man tränar mer själv och man ser nya utmaningar och får mer energi och lust till hundträning. Det är en riktig Win-Win för alla!

Så vad händer nu?

Vi har planerat 3st digitala kurser med start snart.

  • Klicker för nybörjare
  • Apportering för nybörjare
  • Grunderna i inkallning.

3st roliga kurser som kommer att köras digitalt via Teams och även en stängd grupp på Facebook endast för deltagarna i kursen.

Vill du vara med på någon av dessa kurser så skicka intresseanmälan via mail till: hund@heyab.se
Skriv i ämnesraden vilken kurs du är sugen på att gå så återkommer vi med mer information.

På återseende

//Lillemor

Gästbloggare Fredrik Lindfors – presentation

Kan alla köra draghund?

I mitt första blogginlägg ska jag presentera mig och mitt liv med våra hundar samt varför jag fastnat för att köra draghund.

Jag heter Fredrik Lindfors, är 49 år och bor tillsammans med min fru Maria i en liten by utanför Boliden i Skellefteå kommun. Vi har två utflugna barn Samuel och Sofia.

Både jag och min fru har åkt skidor så länge jag kan minnas och därför blev det naturligt när vi skaffade hund, förutom att jaga tillsammans, att vi skulle åka skidor ihop.

Jag kände några som åkte draghund, så tack vare det kom jag iväg på min första draghundsträning med Skellefteå BHK draghund. Jag blev mycket väl emottagen samt fick svar på alla mina som jag tyckte dumma frågor.

Jag blev helt såld på detta med draghundskörning och är det fortfarande efter 8 år. Det jag gillar är samarbetet man utvecklar tillsammans, samt att hundarna alltid är vältränade vilket även är bra för jakten.

I vår flock som består av två korthåriga Vorsteh, Puyol 7 år, Hunter 3 år och en Borderterrier, Digge 5 år tränar vi regelbundet drag och draglydnad hela året, vilket är uppskattat av både två och fyrbenta.

Draghund passar de allra flesta människor och hundar. Det behövs inte mycket för att komma igång, dragsele till hund, draglina och ett dragbälte för hundföraren utöver skidutrustning.

Två saker som underlättar är om den tvåbenta i alla fall kan stå på ett par löparskidor och att den fyrbenta gillar att springa, dragande på en människa.

Draghund är indelat i två huvudgrenar slädhundsstil och nordisk stil. Det är nordisk stil som jag är aktiv inom och det är den stilen jag skall berätta mer om i nästa blogginlägg med fokus på hur man har roligt tillsammans med sin hund.

/Fredrik

Gästbloggare Eila Nilsson – presentation

Ledarhunden- en tjänstehund av rang!

När jag förlorade synen 1989 var det i ett tidigt skede jag insåg att en ledarhund var något jag verkligen önskade mig som hjälpmedel.

Det är mycket som har förändrats sedan dess, både vad gäller att ansöka om en ledarhund, hur en ledarhund blir ledarhund och hur det fungerar i samhället när man jobbar tillsammans med ett levande hjälpmedel som en tjänstehund är.

Jag vill i detta första inlägg ge en presentation av mig själv och lite kort om de hundar jag haft förmånen att samarbeta med.

Mitt namn är Eila Nilsson och jag är i dagsläget 54 år.

Vid tre års ålder fick jag diabetes typ 1 som är orsaken till att jag vid 23 års ålder förlorade synen.

Som människa är jag levnadsglad, nyfiken på livets outgrundliga möjligheter, intresserad av människor, djur, natur, musik, dans och spiritualitet.

Jag har sedan jag förlorade synen arbetat med alternativ (komplementär) medicin på olika sätt och varje utbildning har fört mig framåt.

Har varit företagare mellan 2007 och 2019 och nu startar jag företag igen.

Allt jag gör handlar om människors personliga utveckling.

På min livsväg har de ledarhundar som bistått mig höjt min livskvalité enormt mycket. De har stärkt mig på flera sätt och gett mig en långt större frihet än jag upplever mig ha endast med den vita käppen.

1993 fick jag min första ledarhund. En schäfertik som dessvärre inte riktigt fixade jobbet och hon gick tillbaka till leverantören efter 5 månader.

Våren 1994 kom så Santo till mig. En ganska stor gul-vit labradorhane.

Han var trogen i sitt jobb till 2003 då han vid 11 års ålder fick gå vidare till nya dimensioner.

Därefter blev det ytterligare en gul labradorhane som bar namnet Dip.

Han blev drygt 13 år och jobbade med mig från 2 år och hela vägen till slutet.

2014 kom så den ledarhund som jag har idag. Hon är en svart labrador tik som är nätt i kroppen och har en jättestor arbetsmotor och hög lojalitet.

Jag tror att de enda som verkligen fullt ut i känslan vet vad det innebär att förflytta sig med ledarhund och ha den som sin dagliga arbetskamrat och vän, är andra personer med synnedsättning som är ledarhundsförare.

Det är en magisk känsla som jag ska försöka förmedla till er som läser detta!

Tills vi hörs igen, så ta väl hand om er och lägg fokus på hunden som en fantastisk vägledare i livet!

//Eila