Hej där 

Jag heter Jeanette och min älskade följeslagare heter Sisu.
Vilka är då vi? 

Vi börjar med det enklaste svaret. Sisu är en kastrerad vit dvärgpudeltik. Hon är till storlek sett liten men låt dig inte luras. Hon har en mycket stor personlighet. 

Oavsett vad hon ställs inför så är hon på. Kanske inte alltid med flaggan i topp och ett jubel. Men allt du ber henne om så är hon på.
Med rätt stöd, tålamod och pepping. M.a.o, hon skiljer sig inte så mycket ifrån sin matte. 

Sisu kan vara skör och försiktig.
Hon har varit med om ngr incidenter i sitt än så länge unga liv.
Endast 14 v ung, med koppel på, så blev hon attackerad av en lös hund.
I sommar blir hon 2 år och har varit med om ytterligare fyra påhopp. 

Hon har blivit mer försiktig och vaksam men ändå en tuffing som fortfarande lägger sitt liv i mina händer.
Sisu är duktig på att använda sin av och på knapp.
Hennes motto verkar bestå av antingen eller. 

Hon har en vilja av stål, hon är lyhörd, full av kreativitet och inga problem att roa sig själv. 

Hennes matte då? Vem är jag? 

• 

• 

• 

• 

• 

Jag brukar beskriva mig som ett Norrsken. Jag är även komplicerat okomplicerad.
Likt Sisu är det antingen eller som gäller.
Jag har en enorm överlevnadsinstinkt och ett sug efter mer. 

Det är inte alltid till det bästa för det gör mig till väldigt spontan. På gott och ont.
Då jag själv är väldigt positiv av mig, fantasifull och kreativ så brukar jag trots allt ändå lyckas reda ut situationer jag kan hamna i pga min spontanitet. 

Hur kommer det sig att jag blev med hund? 

Djur har alltid haft en stor plats hos mig. Djuren har varit min räddning redan innan jag varit medveten om världen, innan jag kunde gå.
Och så har det fortsatt. 

För några år sedan blev jag sämre. Jag har alltid haft problem med kroppen. Värken/smärtan har varit min ständiga följeslagare genom livet. På ett eller annat vis.
Katter är väl egentligen det djur som alltid funnits hos mig. 

Min första egna hund införskaffade jag -99. Sedan hade jag ett uppehåll 2013-2017.
Av en slump blev jag med en långhårig Collie. Inte planerat, inte alls. Men hon valde mig. Hon var väldigt tydlig med det.
Ett av mina motton är: 

Blir du utvald av ett djur. Då finns det en mening med det. 

I samma veva så hade jag börjat få mer problem med balansen.
Där och då föddes tanken på en assistanshund.
Tänk dig en följeslagare, en trygghet vid din sida. Och samtidigt en bästa kompis som skulle göra allt för dig och ihop. Någon som dessutom behöver dig. 

Tyvärr grusades förhoppningarna sakta men säkert för oss. Jag var helt inställd på att oavsett orsak, om hon nu inte skulle nå hela vägen till assistanshund. Så skulle hon bli den bästa hjälpstödkompisen för mig oavsett utbildning eller ej. Ska inte gå in på alla turer och fighter vi hade. Det är ett helt annat kapitel.
Men hon fick avsluta sitt liv ung.
Hon blev 2 år, 2 mån, 9 dagar. 

Fanns inte på kartan att jag skulle ha hund igen!!
Den sorgen, den smärtan. Jisses, den blir värre och värre att hantera ju äldre jag blir. 

Men innan hon fick somna in hann hon plantera ett litet frö hos mig. Inget jag förstod där och då. 

Älskade Zingo drog sig ifrån andra hundar på slutet men veckan innan hon somnade in hände något.
Hon mötte två små dvärgpudlar. Varav den ene var väldigt skeptisk och nervös för andra hundar.
Men de drogs till varandra. Varken jag eller den andra ägaren förstod någonting. Det var ett vackert möte. 

När Zingo väl somnat och jag kom hem till lägenheten, så var jag tacksam över att ha katten.
Katten Lotus och jag sörjde ikapp. Vi tydde oss mer än någonsin till varandra.
Vi sörjde ihop, vi sörjde isär.
Sorg kan vara så smärtsamt, så vackert, så stärkande, så insiktsfullt.
Den kan innehålla sådan ilska, vara ifrågasättande, vara så defensiv, offensiv, och destruktiv. 

Efter någon vecka var det dags att ta steget utanför lägenheten.
Nu har livet tagit mig dit så nu är jag beroende av rullstol.
Rullstol är allt annat än frihet och självständighet i “vårt” samhälle. 

Jag öppnade dörren, rullar ut….tvärnit!!
Tårarna sprutar värre än på Lille Skutt. Jag fångas av en snara som plågsamt långsamt försöker strypa mig.
Plötsligt så fångas jag in i en dimma. En dimma som det inte fanns någon ende på. Syret försvann mer och mer och yrseln tog över. 

Sedan mindes jag inget mer. 

När jag väl var tillbaka låg jag på golvet i vardagsrummet. Med Lotus vid min sida.
Jag fixade inte ett liv utan hund!! Insåg jag.
Hur mycket Lotus eller någon annan katt betyder för mig. En katt kommer inte följa mig i världen där utanför. 

Så dåligt samvete jag fick. Redan nu började en annan hund ta sin plats hos mig. Det innan min älskade Zingos aska ens kommit hem till mig. 

Då mindes jag hennes möte med pudlarna. Känslan av att hon försökte säga mig något dök upp. Och i samma veva kände jag en värme ifrån henne.
Såklart, min kloka vän.
Hon visste naturligtvis. Vilken fin “assistanshund” hon var trots hon aldrig fick det på pappret. 

På den vägen kom Sisu till mig. 

Det tog sin tid, det krävdes en del övervägande och resoneranden med mig själv.
Ärligt, i jobbiga stundern än idag kan jag vara hård mot mig själv och ifrågasätta om jag gjorde rätt.
Tack och lov är de stunderna väldigt korta och jag har fina personer i min närhet som kan tala mig till rätta. 

En pudel fäller dessutom inte så perfekt att tillmötesgå allergiker ute i samhället.
Dvärgpudel perfekt storleksmässigt för då kan jag lätt ta henne i knät om så skulle behövas. 

Med Sisu kom ett ansvar för ytterligare ett liv. Vilket i sig gjorde att jag kom ett steg längre ifrån negativa tankar.
Nu började en ny resa mot en assistanshund. 

Vägledning, råd och stöd är något jag känt vi varit utan. Att lyckas så bör man ha kontakter. Kanske det inte är så lätt ändå. Kanske man hamnar i samma sits som vi är i idag. Det är inget jag kan svara på.
Det jag VET är att vi då blir bollade hit och dit. Konstant.
Inga konkreta svar, inga direkta direktiv utan mer kanske, nog, borde, det ordnar sig.
Oj hoppsan så ska det ju inte vara men…. 

Inte blev det lättare när Coronan gjorde sitt inträde i allas liv. 

Många runtom är väldigt snabba på att erbjuda och lova hjälp.
Utropa: 

– Nog fixar vi det här. Jag finns där för dig.
– Inga problem, kan någon så är det du.
– Ge inte upp.
– Jag kommer göra allt jag kan för dig. 

Vart tog alla de vägen?! 

Det finns inte något “vi”.
Problem finns det gått om.
Ge upp känns svajigt men en geuppare är vi då inte. Även om den känslan kan infinna sig. 

Från att ha varit en mycket självständig-jag-kan-det-själv-varelse, med lösningar så har jag insett att jag inte ingår i gemenskapen i samhället. Det är något jag bara hör ska vara till för alla. Jag är tydligen inte en “alla”.
Jag har heller inte rätt till hjälp utan jag har bara rätt till att söka hjälp. Vackert va? 

Jag har insett att jag är en typisk varelse som faller på målsnöret, hamnar mellan stolarna, befinner mig i ett Moment 22 konstant. 

Knäcker det mig? 

Inte än. Det får mig på fall emellanåt.
Sisu skulle ha fått göra det stora lämplighetstestet nu i Oktober 2020. Coronan satte stopp för det.
Vi väntar än på att höra något om ett test. 

Under tiden famlar vi i ett mörker. Till slut borde vi väl finna ljuset visst?
Några gånger har vi anat ljuset. Men det har nog inte varit dags. Vi har lite till att lära, att inse. 

Är allt mörker? Är allt dystert? 

Inte alls. Jag har ju Sisu. Och Lotus såklart. Sisu finns där varje dag.
Hon hakar på när jag får för mig något. Vilket sker väldigt ofta.
Den ena kursen efter den andra. Det är simning en gång i veckan. Det är häst och vagn. Det är åka rullstol, sitta på fötterna högt upp i luften och balansera, baka, BPH, djur av olika slag, besöka olika veterinärstationer för erfarenhetens skull. Fara iväg med bil långväga, åka båt till Åland, tunnelbana, pendeltåg, buss, cykel. 

Uppleva olika hissar, titta på människor, träffa äldre personer och lyssna på dem, sitta med på möten i timmar. 

Sisu är med överallt!!
Hon betyder så otroligt mycket för mig.
Hon delar min glädje, förväntan, sorg, frustration, ilska, irritation, “utbrott” i form av att jag står upp och argumenterar väldigt bestämt. I varje känsla finns hon vid min sida.
Sisu viker inte en tum. 

Snarare att hon hjälper mig att stanna upp. Känna efter och t.o.m inse vissa saker.
Ibland kan hon “säga” till innan, ibland när det sker, ibland efteråt.
Sisu har hjälpt mig att förstå och utvecklas. 

Nog förstår jag allt inget kan ske om man inte själv vill.
Jag skulle säga att Sisu och jag gör samma saker för varandra. Och vi är så pass synkade och har drivet mot samma mål. 

Just nu, har vi påbörjat en Trickkurs.
Superskoj. Det är vi eniga om båda två.
Krävs sitt till, lika enkelt och smidigt som det kan vara. Lika tufft och krävande kan det också vara. Men vår gemensamma nämnare är att vi vill. 

Att jag sitter i rullstol gör inte saken lättare.
Att den dessutom är manuell och jag är i ständigt behov att någon har tid och lust att köra mig gör det hela inte lättare.
Nej snarare tvärtom faktiskt. För det föder negativa tankar och känslor. Och DET är inte alls något positivt i det. Det blir ett hinder.
Men hej, hinder är till för att överkomma va *skratt*. 

Dessutom har vi funnit ett ställe där de peppar oss, hjälper oss och verkar tro på oss!!
Det är stort för oss. 

Jag behöver lära mig att släppa tanken på hur enklare det varit om och hur lättare det faktiskt var när jag kunde gå.
Att leva i det förgångna gynnar verkligen inte.
Minns gärna, vårda de härliga minnena, de tuffa minnena kan man nyttja och ta lärdom av. Men glöm inte att gå vidare. 

Nu har det blivit rätt mycket om hur viktig Sisu är för mig. Hur beroende jag är av henne. Vad jag förväntar mig och hoppas av henne.
Men jag tror att det är lika åt andra hållet också.
Det hon är för mig, är jag för henne. Det är troligtvis därför vi har den fina balansen mellan oss. 

Oavsett arbetsbördan här så ligger ansvaret helt på mig.
För att kunna lära henne saker behöver jag lära mig förstå mig. På så vis kan jag lära Sisu på ett sätt som fungerar bäst för henne. 

Samtidigt är det min uppgift att se till att hon får vara den hund hon är. Inte bara en hund med krav, förväntningar och uppgifter. 

Att kunna återgälda allt Sisu ger och gör för mig är en härlig känsla.
Att vara behövd. Att kunna fokusera på henne. Det gör att jag ändå är någon. 

Balansera sin hund, med bästa vän, stöd och hjälp, kurator/psykolog det är ett ärofyllt uppdrag. 

Jag vet att blir Sisu inte min assistanshund på pappret så är det inte pga henne eller mig. Vi har gjort vad vi har kunnat med våra förutsättningar.
Men vi kan inte slåss hur länge som helst. Det är kostsamt energimässigt, känslomässigt. Det tar på psyket. 

Under tiden fortsätter vi utforska vad som kan finnas därute för oss.
Jag fortsätter kämpa för rätt rullstol som skulle öppna en liten lucka i samhället för oss.
Men det kommer komma en dag där med som jag inser att jag inget mer kan göra. 
Då stänger jag nog dörren, jag har min hund, min katt. 
Vi gör saker hemma, tar oss ut på promenader. Mina djur ska få sina behov tillgodosedda. Kommer aldrig tulla på det!! Men mina förhoppningar, önskemål, visioner, mål, de stänger jag locket om. 

Men vet du, den dagen är det okej. För vet du, jag har min  Sisu, mitt allt. 

Fram till den dagen njuter jag och lever med hoppet som ledord.
Uppskattar och förvånas när vi träffar på personer som vill oss väl. Personer som tror på oss,  peppar oss. 

Här syftar jag främst på Heyabhund och Hundföralla.
Tack, verkligen Tack för ni finns.
Och ni tror.
Det betyder mycket!! 

Vem du än är, vad du än gör. Snälla, våga tro och satsa.
Ihop med en fyrbent vän så blir det lite enklare på så vis att du aldrig är ensam.
Glöm heller inte att lika mycket som du har behov så har även din hund det.
Tillsammans blir ni oslagbara!!

//Jeanette & Sisu