Gästbloggare Heléne Lundmark – mentalitet del 2

Hundars mentalitet.

Detta intressanta och outtömliga ämne som skapar en hel del diskussion samt en viss oenighet.

Heléne heter jag och tänkte dela med mig av mina tankar om och erfarenheter av detta ämne.

Vi avslutade föregående inlägg med detta, kennelpappa Reino Oskarsson sa vid ett tillfälle att: 

”Heléne du måste titta på dig själv och fundera över vilka signaler du sänder ut till hunden”.

Det ligger så mycket i det, då vi människor hela tiden sänder ut både medvetna och omedvetna signaler till vår omgivning.

Hunden som levt med oss människor i flera tusen år, är idag en av de få djur som kan läsa våra signaler såsom kroppsspråk och mimik lika bra som vi själva och kanske till och med bättre.

Därmed kunde vi konstatera att JAG var en del i problemen.

Nu kommer vi till det krångliga men intressanta.

Alla hundar oavsett ras föds med ett antal nedärvda mentala egenskaper.

Dessa egenskaper är till för att hunden ska kunna överleva i världen den lever i, om än den idag efter många tusen år lever helt i symbios med oss människor.

Även om alla hundar stora som små, har alla mentala egenskaper, ligger skillnaden i vilken styrka de olika egenskaperna har hos just den enskilde hunden.

Ta ett exempel:

Alla hundar kan visa rädsla.

Detta är en för hunden viktig egenskap för att överleva och inte kasta sig in i allt för farliga situationer.

Ifall hunden emellertid visar allt för stor rädsla kommer det att skapa problem i dess vardag.

Alla hundar har även ett mått av jaktbeteende i sig vilket är viktigt för att kunna skaffa mat.

Hos jakthunden vill man se ett stort jaktintresse vid själva jakten men i andra situationer kan jakten bli ett problem där hunden jagar allt som rör sig.

BALANS är ledordet när man pratar mentalitet.

Hunden ska ha balans mellan sina olika mentala egenskaper för att må bra och upplevas som en trevlig livskamrat.

De mentala egenskaperna är ärftliga, men idag sker ingen naturlig gallring med vilka mentala egenskaper som förs vidare i släktledet, utan det är i min åsikt helt utlämnat till de människor som föder upp hundar.

Detta då det är dom som beslutar vilka hundar som ska gå i avel och därigenom styr vilka egenskaper som ärvs vidare.

Som ni förstår så kan detta ibland bli riktigt tokigt där okunniga eller oseriösa uppfödare inte har kunskap om och insikt i vilka egenskaper man faktiskt avlar på.

Dessutom finns det ändå risk att naturen spelar oss ett spratt kring mentalitetens styrkor.

Nu säger du säkert ”vadå ärvda egenskaper?” hundens mentala situation beror väl mycket även på vad den blivit utsatt för genom livet ?

Jo, visst stämmer det att hunden påverkas enormt mycket av den miljö den vistas i, men i grunden så är det ändå de genetiska egenskaperna, som utgör bas för hur hunden klarar av sin situation och hur den utvecklas.

Ta exempelvis hunden som får stryk av sin ägare både verbalt och fysiskt varje dag.

Om den hunden saknar eller har väldigt lite mod och anlag för försvar i sin mentala bas, så kommer den förmodligen att krypa ihop i rädsla och bara vilja fly från detta jordeliv, som den upplever alltför hemskt. 

Om den däremot har ett stort mod och ett stort försvar, kommer den kanske att gå till attack mot ägaren som slår den, och därmed har man skapat en hund som inte litar på människor och kan bli farlig.

Så visst påverkas hunden av sin miljö och upplevelser.

Åter till mig och min hund.

Vad var det då som gick på tok här?

Återigen så hade kennelpappa en så bra kommentar kring detta

”Människor vill ha stora starka hundar som ska klara av att resa och gå på månen själva, men med hundar som har den kapaciteten följer också en motor och självsäkerhet som kan vara svår att hantera för den som inte är beredd. ”

Min hund är en månlandare och jag fattade inte det förrän han hade etablerat sig i månraketen.

Han är en ganska balanserad hund men med mycket driv å då krävs det att jag är med i matchen och hjälper honom styra rätt i livet.

Jag var inte medveten om detta utan lät honom styra skutan själv och ta egna beslut allt för mycket, vilket gjorde att när han så hamnade i situationen med sin bästa hundkompis, så stod han där ensam att hantera den situationen och jag mitt fån fattade inte det.

Tänk dig själv att plötsligt få spö av din bästa vän som du delat livet med i vått och torrt.

Han har nog fått stå ensam i fler situationer där jag inte FATTAT!

Man får ett stort försprång, om man är medveten om sin hunds mentala egenskaper och vilka styrkor den har.

Vad man än vill göra med sin hund, är dess mentalitet avgörande för hur du ska lägga upp träning och vardag, för att nå just dina drömmars mål.

MH Mentalbeskrivning, kan man ( med vissa undantag) göra på alla raser och hundar som är registrerade i SKK från det att dom är 12 månader gamla.

Beskrivningen resulterar i ”Känd Mentalstatus”.

MT Mentaltest, kan man göra på alla brukshundsraser från det att dom är 18 månader fram till 48 månader. Man måste även ha utfört ett MH innan. Testen resulterar i ”Godkänd eller Icke godkänd”.

Varken MH eller MT ska ses som tävlingar, utan endast som ett redskap att få information om vad man har där längst fram i kopplet.

MH och MT är absolut ett ovärderligt redskap för aveln av hundar, och tillkom även av just den anledningen – att man i aveln behövde veta vad man avlar på.

Därför kan man se ett stort intresse från seriösa uppfödare att deras valpägare ska låta göra MH och även MT.

Under dessa beskrivningar/tester som tar ca 45 min per hund, utsätter man hunden för ett antal situationer som triggar de bakomliggande mentala egenskaperna hos hunden.

Genom att se hur hunden väljer att agera i de olika situationerna så kan man också utläsa dess mentala styrkor och svagheter.

Har du inte varit med om ett MH eller MT så ta tillfället i akt att gå med och se, när det sker på en klubb nära dig.

Jag lovar, att du kommer lära dig mycket av att bara se på hundarna och deras reaktioner, och du kommer med all säkerhet att känna igen din egen hund i nåt av momenten.

Vill du lära dig mer om mentalitet så gå en figurantutbildning du kommer inte ångra dig.

Min hund är min läromästare, det är han som fått mig att fördjupa mig i hundars mentalitet i jakten på kunskap och redskap att vara den hundägare jag vill vara.

Det är han som varje dag visar mig vad respekt, tillit, kunskap och trygghet betyder för en hund och vår människa/hund-relation.

Jag vill inte ha en annan hund, för han är min vapendragare, som ömt slickar bort mina tårar från min kind när jag är trött, ledsen eller sjuk, det är han som alltid finns vid min sida, oavsett om jag är arg, ledsen eller glad.

Jag önskar bara att jag tidigare vetat det jag vet idag kring hundars mentalitet, för då hade han inte behövt ta världen ensam de första åren.

Men idag gör vi det tillsammans och det gamla är inte glömt, utan har format oss till det vi är idag på gott och ont.

Kramar från Heléne och King.

Gästbloggare Heléne Lundmark – mentalitet

Hundars mentalitet.

Detta intressanta och outtömliga ämne som skapar en hel del diskussion samt en viss oenighet.

Heléne heter jag och tänkte dela med mig av mina tankar om och erfarenheter av detta ämne.

Jag är mentalfigurant och även testledare i både MH (Mentalbeskrivning) och MT (Mentaltest), vilket är en fantastisk möjlighet att få möta många olika hundar och se deras stora olikheter.

Är ägare till en i mina ögon helt underbar hund, men jag är ju jävig i den åsikten då han är min.

Han är utbildad i specialsök, där han är godkänd som professionell vägglus-hund.

Vi tränar även en hel del personsök i olika miljöer.

Jag tillhör den stora gruppen människor som ALLTID haft hund, och därmed också sett mig själv som en ganska duktig hundägare, som givit mina hundar kärlek, omsorg, mat och god veterinärvård.

Jag har också haft god pli på mina hundar som alla vetat att när matte ropar då lyssnar och kommer man på direkten.

Drag i koppel har inte existerat och dom har alla varit sociala och glada i människor.

Jag måste nog också erkänna att jag har varit personen som tittat lite snett på hundägare, vars hundar suttit och skällt i bilen, dragit helt galet i kopplet, eller gjort utfall mot andra hundar.      

Men idag så ser jag med andra ögon på dessa hundägare med sina något civilt olydiga hundar, för nu så vet jag hur det känns att ha den där skälliga, buffliga hunden som drar som en oxe i kopplet och som ser alla andra hundar som presumtiva fiender.

Jag vet hur det känns att alla stirrar på en och tycker att man ska styra upp hunden som gormar och beter sig illa.

Dom skulle bara veta hur mycket jag gråtit över situationen.

Vi börjar från början.

För 7 år sedan så fick jag hem min önske valp, den där valpen som skulle bli min vapendragare i ur och skur.

Nu var mitt liv vid den punkten, att jag ville satsa på tävling i bruks.

Hade sökt och väntat länge på den rätta hunden för mig, och hade 3 krav som skulle måste uppfyllas för att jag skulle ta valpen.

  1. Rätt färg (helt svart mycket viktigt)
  2. Hane (inga jobbiga löp)
  3. Mycket motor (superviktigt)

Idag vet jag att jag helt missade det fjärde kravet som borde stått först på min lista, MENTALITETEN.

Hem kom en mycket kall januari dag en svart mysig valp som genast smälte hela familjens hjärtan och kom att bli ett med oss och de hundar som redan fanns där.

Detta var en schäfer valp från en av Sveriges mest seriösa kennlar som inriktat sig på att få fram stabila, godmodiga, miljöstarka och arbetsvilliga hundar som klarar av att gå i tjänst eller att tävla.

Perfekt tyckte jag och kände mig så glad att få äran att äga en sån bra hund.

Jag gjorde som jag alltid gjort med mina hundar gällande uppfostran och kärlek, men ganska snart visade han tendenser som jag inte sett hos mina andra hundar. 

Den här hunden hade en stark vilja och tyckte nog mest att kärringen där bak i kopplet var mest till besvär med sina regler och tjat.

Han hade inga som helst problem att själv utforska världen och det som i världen ingår såsom människor, djur, fordon, buller, konstiga miljöer och extremt väder.

Inget var för honom läskigt.

Så kom kraschen!

Min hund kom i slagsmål med en av familjens hundar och jag stod helt oförstående inför orsaken.

Senare förstod vi att den äldre hunden led av artros smärtor vilket inte var särskilt förenligt med den buffliga schäfer attityden som nog gjorde ont i hela artroshunden vid lek.

Den hade antagligen bara ” satt ner foten” för att slippa.

Efter detta började min schäfer –till min stora sorg- göra utfall mot andra hundar.

Vid det här laget så hade han även börjat visa, att han ansåg att inkallning det är endast av ondo och ska bara åtlydas när det inte är något annat i världen som drar.

Där och då började min resa i hundens MENTALITET.

Jag ville förstå vad som rörde sig i hans huvud och varför han agerade som han gjorde i olika situationer.

Kennelpappa Reino Oskarsson sa vid ett tillfälle att: 

”Heléne du måste titta på dig själv och fundera över vilka signaler du sänder ut till hunden”.

Det ligger så mycket i det, då vi människor hela tiden sänder ut både medvetna och omedvetna signaler till vår omgivning.

Hunden som levt med oss människor i flera tusen år, är idag en av de få djur som kan läsa våra signaler såsom kroppsspråk och mimik lika bra som vi själva och kanske till och med bättre.

Därmed kunde vi konstatera att JAG var en del i problemen.

Mer om detta i nästa inlägg.

//Heléne

Gästbloggare Jeanette Karppinen

Hej där 

Jag heter Jeanette och min älskade följeslagare heter Sisu.
Vilka är då vi? 

Vi börjar med det enklaste svaret. Sisu är en kastrerad vit dvärgpudeltik. Hon är till storlek sett liten men låt dig inte luras. Hon har en mycket stor personlighet. 

Sisu

Oavsett vad hon ställs inför så är hon på. Kanske inte alltid med flaggan i topp och ett jubel. Men allt du ber henne om så är hon på.
Med rätt stöd, tålamod och pepping. M.a.o, hon skiljer sig inte så mycket ifrån sin matte. 

Sisu kan vara skör och försiktig.
Hon har varit med om ngr incidenter i sitt än så länge unga liv.
Endast 14 v ung, med koppel på, så blev hon attackerad av en lös hund.
I sommar blir hon 2 år och har varit med om ytterligare fyra påhopp. 

Hon har blivit mer försiktig och vaksam men ändå en tuffing som fortfarande lägger sitt liv i mina händer.
Sisu är duktig på att använda sin av och på knapp.
Hennes motto verkar bestå av antingen eller. 

Hon har en vilja av stål, hon är lyhörd, full av kreativitet och inga problem att roa sig själv. 

Hennes matte då? Vem är jag? 

Jag brukar beskriva mig som ett Norrsken. Jag är även komplicerat okomplicerad.
Likt Sisu är det antingen eller som gäller.
Jag har en enorm överlevnadsinstinkt och ett sug efter mer. 

Det är inte alltid till det bästa för det gör mig till väldigt spontan. På gott och ont.
Då jag själv är väldigt positiv av mig, fantasifull och kreativ så brukar jag trots allt ändå lyckas reda ut situationer jag kan hamna i pga min spontanitet. 

Hur kommer det sig att jag blev med hund? 

Djur har alltid haft en stor plats hos mig. Djuren har varit min räddning redan innan jag varit medveten om världen, innan jag kunde gå.
Och så har det fortsatt. 

För några år sedan blev jag sämre. Jag har alltid haft problem med kroppen. Värken/smärtan har varit min ständiga följeslagare genom livet. På ett eller annat vis.
Katter är väl egentligen det djur som alltid funnits hos mig. 

Min första egna hund införskaffade jag -99. Sedan hade jag ett uppehåll 2013-2017.
Av en slump blev jag med en långhårig Collie. Inte planerat, inte alls. Men hon valde mig. Hon var väldigt tydlig med det.
Ett av mina motton är: 

Blir du utvald av ett djur. Då finns det en mening med det. 

I samma veva så hade jag börjat få mer problem med balansen.
Där och då föddes tanken på en assistanshund.
Tänk dig en följeslagare, en trygghet vid din sida. Och samtidigt en bästa kompis som skulle göra allt för dig och ihop. Någon som dessutom behöver dig. 

Tyvärr grusades förhoppningarna sakta men säkert för oss. Jag var helt inställd på att oavsett orsak, om hon nu inte skulle nå hela vägen till assistanshund. Så skulle hon bli den bästa hjälpstödkompisen för mig oavsett utbildning eller ej. Ska inte gå in på alla turer och fighter vi hade. Det är ett helt annat kapitel.
Men hon fick avsluta sitt liv ung.
Hon blev 2 år, 2 mån, 9 dagar. 

Fanns inte på kartan att jag skulle ha hund igen!!
Den sorgen, den smärtan. Jisses, den blir värre och värre att hantera ju äldre jag blir. 

Men innan hon fick somna in hann hon plantera ett litet frö hos mig. Inget jag förstod där och då. 

Älskade Zingo drog sig ifrån andra hundar på slutet men veckan innan hon somnade in hände något.
Hon mötte två små dvärgpudlar. Varav den ene var väldigt skeptisk och nervös för andra hundar.
Men de drogs till varandra. Varken jag eller den andra ägaren förstod någonting. Det var ett vackert möte. 

När Zingo väl somnat och jag kom hem till lägenheten, så var jag tacksam över att ha katten.
Katten Lotus och jag sörjde ikapp. Vi tydde oss mer än någonsin till varandra.
Vi sörjde ihop, vi sörjde isär.
Sorg kan vara så smärtsamt, så vackert, så stärkande, så insiktsfullt.
Den kan innehålla sådan ilska, vara ifrågasättande, vara så defensiv, offensiv, och destruktiv. 

Efter någon vecka var det dags att ta steget utanför lägenheten.
Nu har livet tagit mig dit så nu är jag beroende av rullstol.
Rullstol är allt annat än frihet och självständighet i ”vårt” samhälle. 

Jag öppnade dörren, rullar ut….tvärnit!!
Tårarna sprutar värre än på Lille Skutt. Jag fångas av en snara som plågsamt långsamt försöker strypa mig.
Plötsligt så fångas jag in i en dimma. En dimma som det inte fanns någon ende på. Syret försvann mer och mer och yrseln tog över. 

Sedan mindes jag inget mer. 

När jag väl var tillbaka låg jag på golvet i vardagsrummet. Med Lotus vid min sida.
Jag fixade inte ett liv utan hund!! Insåg jag.
Hur mycket Lotus eller någon annan katt betyder för mig. En katt kommer inte följa mig i världen där utanför. 

Så dåligt samvete jag fick. Redan nu började en annan hund ta sin plats hos mig. Det innan min älskade Zingos aska ens kommit hem till mig. 

Då mindes jag hennes möte med pudlarna. Känslan av att hon försökte säga mig något dök upp. Och i samma veva kände jag en värme ifrån henne.
Såklart, min kloka vän.
Hon visste naturligtvis. Vilken fin ”assistanshund” hon var trots hon aldrig fick det på pappret. 

På den vägen kom Sisu till mig. 

Det tog sin tid, det krävdes en del övervägande och resoneranden med mig själv.
Ärligt, i jobbiga stundern än idag kan jag vara hård mot mig själv och ifrågasätta om jag gjorde rätt.
Tack och lov är de stunderna väldigt korta och jag har fina personer i min närhet som kan tala mig till rätta. 

En pudel fäller dessutom inte så perfekt att tillmötesgå allergiker ute i samhället.
Dvärgpudel perfekt storleksmässigt för då kan jag lätt ta henne i knät om så skulle behövas. 

Med Sisu kom ett ansvar för ytterligare ett liv. Vilket i sig gjorde att jag kom ett steg längre ifrån negativa tankar.
Nu började en ny resa mot en assistanshund. 

Vägledning, råd och stöd är något jag känt vi varit utan. Att lyckas så bör man ha kontakter. Kanske det inte är så lätt ändå. Kanske man hamnar i samma sits som vi är i idag. Det är inget jag kan svara på.
Det jag VET är att vi då blir bollade hit och dit. Konstant.
Inga konkreta svar, inga direkta direktiv utan mer kanske, nog, borde, det ordnar sig.
Oj hoppsan så ska det ju inte vara men…. 

Inte blev det lättare när Coronan gjorde sitt inträde i allas liv. 

Många runtom är väldigt snabba på att erbjuda och lova hjälp.
Utropa: 

– Nog fixar vi det här. Jag finns där för dig.
– Inga problem, kan någon så är det du.
– Ge inte upp.
– Jag kommer göra allt jag kan för dig. 

Vart tog alla de vägen?! 

Det finns inte något ”vi”.
Problem finns det gått om.
Ge upp känns svajigt men en geuppare är vi då inte. Även om den känslan kan infinna sig. 

Från att ha varit en mycket självständig-jag-kan-det-själv-varelse, med lösningar så har jag insett att jag inte ingår i gemenskapen i samhället. Det är något jag bara hör ska vara till för alla. Jag är tydligen inte en ”alla”.
Jag har heller inte rätt till hjälp utan jag har bara rätt till att söka hjälp. Vackert va? 

Jag har insett att jag är en typisk varelse som faller på målsnöret, hamnar mellan stolarna, befinner mig i ett Moment 22 konstant. 

Knäcker det mig? 

Inte än. Det får mig på fall emellanåt.
Sisu skulle ha fått göra det stora lämplighetstestet nu i Oktober 2020. Coronan satte stopp för det.
Vi väntar än på att höra något om ett test. 

Under tiden famlar vi i ett mörker. Till slut borde vi väl finna ljuset visst?
Några gånger har vi anat ljuset. Men det har nog inte varit dags. Vi har lite till att lära, att inse. 

Är allt mörker? Är allt dystert? 

Inte alls. Jag har ju Sisu. Och Lotus såklart. Sisu finns där varje dag.
Hon hakar på när jag får för mig något. Vilket sker väldigt ofta.
Den ena kursen efter den andra. Det är simning en gång i veckan. Det är häst och vagn. Det är åka rullstol, sitta på fötterna högt upp i luften och balansera, baka, BPH, djur av olika slag, besöka olika veterinärstationer för erfarenhetens skull. Fara iväg med bil långväga, åka båt till Åland, tunnelbana, pendeltåg, buss, cykel. 

Uppleva olika hissar, titta på människor, träffa äldre personer och lyssna på dem, sitta med på möten i timmar. 

Sisu är med överallt!!
Hon betyder så otroligt mycket för mig.
Hon delar min glädje, förväntan, sorg, frustration, ilska, irritation, ”utbrott” i form av att jag står upp och argumenterar väldigt bestämt. I varje känsla finns hon vid min sida.
Sisu viker inte en tum. 

Snarare att hon hjälper mig att stanna upp. Känna efter och t.o.m inse vissa saker.
Ibland kan hon ”säga” till innan, ibland när det sker, ibland efteråt.
Sisu har hjälpt mig att förstå och utvecklas. 

Nog förstår jag allt inget kan ske om man inte själv vill.
Jag skulle säga att Sisu och jag gör samma saker för varandra. Och vi är så pass synkade och har drivet mot samma mål. 

Just nu, har vi påbörjat en Trickkurs.
Superskoj. Det är vi eniga om båda två.
Krävs sitt till, lika enkelt och smidigt som det kan vara. Lika tufft och krävande kan det också vara. Men vår gemensamma nämnare är att vi vill. 

Att jag sitter i rullstol gör inte saken lättare.
Att den dessutom är manuell och jag är i ständigt behov att någon har tid och lust att köra mig gör det hela inte lättare.
Nej snarare tvärtom faktiskt. För det föder negativa tankar och känslor. Och DET är inte alls något positivt i det. Det blir ett hinder.
Men hej, hinder är till för att överkomma va *skratt*. 

Dessutom har vi funnit ett ställe där de peppar oss, hjälper oss och verkar tro på oss!!
Det är stort för oss. 

Jag behöver lära mig att släppa tanken på hur enklare det varit om och hur lättare det faktiskt var när jag kunde gå.
Att leva i det förgångna gynnar verkligen inte.
Minns gärna, vårda de härliga minnena, de tuffa minnena kan man nyttja och ta lärdom av. Men glöm inte att gå vidare. 

Nu har det blivit rätt mycket om hur viktig Sisu är för mig. Hur beroende jag är av henne. Vad jag förväntar mig och hoppas av henne.
Men jag tror att det är lika åt andra hållet också.
Det hon är för mig, är jag för henne. Det är troligtvis därför vi har den fina balansen mellan oss. 

Oavsett arbetsbördan här så ligger ansvaret helt på mig.
För att kunna lära henne saker behöver jag lära mig förstå mig. På så vis kan jag lära Sisu på ett sätt som fungerar bäst för henne. 

Samtidigt är det min uppgift att se till att hon får vara den hund hon är. Inte bara en hund med krav, förväntningar och uppgifter. 

Att kunna återgälda allt Sisu ger och gör för mig är en härlig känsla.
Att vara behövd. Att kunna fokusera på henne. Det gör att jag ändå är någon. 

Balansera sin hund, med bästa vän, stöd och hjälp, kurator/psykolog det är ett ärofyllt uppdrag. 

Jag vet att blir Sisu inte min assistanshund på pappret så är det inte pga henne eller mig. Vi har gjort vad vi har kunnat med våra förutsättningar.
Men vi kan inte slåss hur länge som helst. Det är kostsamt energimässigt, känslomässigt. Det tar på psyket. 

Under tiden fortsätter vi utforska vad som kan finnas därute för oss.
Jag fortsätter kämpa för rätt rullstol som skulle öppna en liten lucka i samhället för oss.
Men det kommer komma en dag där med som jag inser att jag inget mer kan göra. 
Då stänger jag nog dörren, jag har min hund, min katt. 
Vi gör saker hemma, tar oss ut på promenader. Mina djur ska få sina behov tillgodosedda. Kommer aldrig tulla på det!! Men mina förhoppningar, önskemål, visioner, mål, de stänger jag locket om. 

Men vet du, den dagen är det okej. För vet du, jag har min  Sisu, mitt allt. 

Fram till den dagen njuter jag och lever med hoppet som ledord.
Uppskattar och förvånas när vi träffar på personer som vill oss väl. Personer som tror på oss,  peppar oss. 

Här syftar jag främst på Heyabhund och Hundföralla.
Tack, verkligen Tack för ni finns.
Och ni tror.
Det betyder mycket!! 

Vem du än är, vad du än gör. Snälla, våga tro och satsa.
Ihop med en fyrbent vän så blir det lite enklare på så vis att du aldrig är ensam.
Glöm heller inte att lika mycket som du har behov så har även din hund det.
Tillsammans blir ni oslagbara!!

//Jeanette & Sisu

Gästbloggare Eila Nilsson

Ledarhunden del 2

Att skriva om ett så fantastiskt hjälpmedel kräver flera böcker, men jag ska göra ett försök att delge lite viktig information och framöver även en del händelser ur livet.

Till att börja med så när hunden har fått sin grunddressyr så genomgår den ett slutprov. För att gå ut i tjänst ska hunden ha fyllt två år.

Då är ett viktigt jobb att hitta hund och förare som blir ett bra team.

Det första året med hunden är ett år då man verkligen arbetar ihop sig som ett starkt team. Det är dels med hjälp av instruktör under samträningen, men framför allt den tid då vi ska lära känna varandra och hitta ett smidigt arbetssätt och bygga upp ett bra ledarskap.

Vad är då hundens uppgift och vad är förarens?

Det är förarens uppgift att hitta och hunden ska väja för hinder som enkelt går att väja för och stanna och markera hinder som blockerar. Både hinder på marken och höjdhinder.

En ledarhund kan oerhört många kommandon som man som förare använder för att påvisa för hunden vad den ska utföra.

I vissa situationer låter man även hunden arbeta helt fritt då den behöver ha en förmåga att även ta egna initiativ.

Den är även tränad på apportering och kan plocka upp till exempel käppen, vantar, nycklar, osv som man kan tappa och inte hitta.

Varje hund har som oss människor olika styrkor och svagheter och är en unik individ.
Ett levande hjälpmedel som vi inte får glömma i slutänden är en hund.

Vad är viktigt för omgivningen att veta?

När ledarhunden har sin sele på sig så är den alltid i arbete!
Då ska andra varken röra eller tilltala hunden. Att söka ögonkontakt med hunden är inte lämpligt heller.

Så enkelt sagt, nonchalera hunden helt.

Om hunden ligger exempelvis inne i en butik så är den fortfarande i tjänst även om föraren är inne i butiken och handlar.
Samma sak gäller då, nonchalera hunden eftersom den arbetar.

Foto av Mikhail Nilov pu00e5 Pexels.com

Däremot så uppskattar jag att människor jag möter säger:
-Nu kommer jag och jag har hund med mig.
Att mötet sker där vi människor kommer närmast varandra och hundarna längst ut från varandra.

Att försiktigt tassa ut i omgivningen för att inte störa skapar bara osäkerhet och både jag och hunden märker ändå att det sker.

Eftersom jag har en hund som går bra att rasta lös, så gör jag gärna det i säkra miljöer.

Även där uppskattar jag att människor ger sig till känna av flera skäl.

Om jag i tid får veta att någon kommer med hund, så hinner jag stoppa min hund och koppla den. Min hund får gärna hälsa och även leka med andra hundar, men det ska ske under bra former och inte på hundarnas eget initiativ.

Även människor som är rädda för hundar eller ogillar att en hund kan komma springandes, så uppskattas att man ger sig till känna i tid, då kan jag förhindra att möten som inte blir bra förhindras.

I Skellefteå finns totalt fyra ledarhunsförare.
Varje förare kan ha olika sätt som de vill hantera sin hund på, så ta alltid kontakt med föraren och fråga.

Det som ändå gäller för alla, är att aldrig störa en ledarhund med sele på!
Det gäller även ögonkontakten.

Inom kort kommer min hemsida: www.eilaslivskraft.se att se dagens ljus.
Där kommer en film att finnas där ni kan se hur jag och min hund jobbar ihop. En film som gjordes 2018.

Fler inlägg kommer med händelser ur vardagen.

På återhörande!
//Eila

Gästbloggare Fredrik Lindfors – Köra draghund – Nordisk stil

Hur kommer jag igång?

När man ser någon svischa förbi i spåret så ser det för de allra flesta riktigt roligt ut och för några lite skrämmande. Men många tänker nog: skulle jag också kunna ha så roligt med min hund?

För att kunna ha kul tillsammans i spåret så behövs lite utrustning som människa: skidutrustning (gärna skate), dragbälte, draglina.

Två typer av dragbälten

Draglinor, halva linan är fjädrande och halva linan är stum för bra kontroll.                                        

Säker krok att fästa i hundens dragsele som inte har några vassa delar som kan skada hunden

eller föraren om den skulle lossna.

För att få åka i allmänna skidspår med hund så krävs i de flesta fall att man har ett Grönt Kort.

Läs alltid på när och om det är tillåtet att åka med hund i det spår du tänkt åka på för vad som gäller varierar från spår till spår.

Grönt kort kan man ta i studiecirkelform ofta genom sin närmaste draghundsklubb eller på distans (digitalt) samt att man då behöver åka en tävling i motionsklass med sin hund.

Hunden behöver en dragsele som är särskilt gjord för drag ej att förväxla med spår eller gåsele. 

Två typer av dragselar                               

Det underlättar det mycket om hunden kan kommandot ”stanna” riktigt bra, då en hund med stark jaktlust kan tycka att följa efter en hare i djupsnön kan vara en bra idé som inte alltid gillas av matte/husse som sitter fast i en lina i hunden.

För att köra draghund behöver hunden vara färdigväxt och för att få tävla ska hunden vara 18 månader.

Nu har vi allt vi behöver för att komma igång. Har inte hunden varit nära skidutrustning så behöver man först vänja den vid att skidor och stavar inte är farligt utan gör att man får ha kul tillsammans med sin människa.

Hur får man då sin hund att dra? Alla hundar är olika och vi människor har olika sätt att lära ut detta, jag skall berätta hur jag gör!

Första gången/gångerna jag ska åka med en hund så tar jag med en medhjälpare som får assistera med vissa saker.

När jag selat på hunden så får medhjälparen hålla hunden i ett koppel medan jag tar på mig skidutrustning och dragbälte samt fäster draglinan i dragbältet. 

Nu sätter jag fast draglinan i hundens sele, håller en hand på halva längden av linan så att jag har bra kontroll på hunden, ber medhjälparen ta av kopplet och visa hunden det bästa hunden vet godis, leksak eller liknande.

Medhjälparen går sedan några meter ifrån hunden i den riktning jag tänkt åka och håller fram det roliga, då säger du YA! eller vilket kommando du använder så hunden förstår att nu får den ta det roliga och i de flesta fall kommer hunden att kasta sig framåt och dra dig fram till medhjälparen samtidigt som du ger mycket beröm. Går det inte riktigt bra, så kortar du sträckan eller byter belöning.

Det viktigaste från början och alltid är att det skall vara superkul för hunden och matte/husse.

Nu har vi superkul och hunden drar glatt några meter, hur utökar vi då sträckan?

Här beror det lite på vilket mål vi har med hunden och vad det är för typ av hund ras/individ hur man går vidare.

Jag gör så här! Nästa gång vi testar drag har jag själv lagt ut det roliga lika långt bort som medhjälparen gjorde och sedan ger jag samma kommando som förra gången YA! När jag gjort det några gånger och det funkar bra byter jag miljö dvs far jag till ett annat spår för att se att det funkar även där.

När jag vet att det funkar så brukar jag variera träningen, exempelvis kopplar lös hunden (om jag är på ett ställe där det är tillåtet) och åker med hunden När vi åkt några hundra meter kopplar jag hunden i draglinan och säger YA! och hunden får sitt roliga. Sen åker jag tillbaka och låter hunden få veta att den är det bästa som finns. Sen var det passet klart.

Så här håller jag på ganska många gånger till jag är säker att hunden kommer att kasta sig framåt direkt kommandot kommer. Först därefter ökar jag sträckan sakta.

Vill man att hunden skall dra i full galopp så tycker jag att det är viktigt att vara försiktig med att öka sträckan och bara fokusera på att det skall vara superkul.

Hoppas du blev sugen på att testa, jag har aldrig ångrat mig att jag testade!

I nästa inlägg kommer jag att berätta lite mer om hur jag tränar mina hundar på att starta på ett lugnt och bra sätt, vilka kommandon jag använder och lite hur jag tränar in dessa kommandon!

På återseende //Fredrik

Gästbloggare Andreas om jämthundsjakt

Jakt med jämthund

De har då blivit min tur att skriva lite här på bloggen om jakt med hund av olika slag. Jag har lite olika hundar beroende på vilken jakt jag bedriver men tänkte i alla fall börja skriva om jakt med Jämthund och de är då främst älgjakt. Det var med min pappas förra jämthund Zeke som mitt jaktintresse tog fart på riktigt och idag är orsaken att jag nästan bara har jakt och hundar i mitt huvud. Idag finns inte Zeke kvar i livet tyvärr men det är som sagt han jag har att tacka för mitt stora intresse för jakt och hundar.

I dagsläget finns två jämthundar på gården, en jämthundstik vid namn Milla som är 8 år och en jämthundshane (Chippen) som jag äger tillsammans med min far. Vi jagar då främst älg med dom men önskemålet vi har är även att dom ska ha viljan och modet att jaga björn. Milla har det jagats grävling med rätt flitigt också.

Milla har spårat upp en grävling och ställt den

Jakten enkelt förklarat går ut på att hunden ska hitta älg och ställa den så det blir ståndskall. Mitt uppdrag som hundförare blir då att försöka smyga mig in på ståndskallet och skjuta älgen. Älgar är skygga och uppmärksamma djur, en vindpust eller en kvist som knäcks i fel tillfälle kan förstöra hela situationen och ofta hela jaktdagen. Men sådan är jakten och tjusningen med den, ibland går det vägen och ibland får man se sig besegrad då älgen drar iväg i sken med hunden efter.

Chippen vid en älgtjur

Björn och grävlingsjakten går i princip ut på samma sätt men då är de oftast ett spår man släppt på av grävling eller björn som ska redas ut. Framförallt björnar går ofta långa sträckor på kort tid och det är den begränsningen jag kan tycka man upplever när man ska jaga björn med jämthund. Ofta finns ståndegenskaperna för att ställa en björn men eftersom vi jagar mest älg med hundarna och det finns mer älg än björn så byter tyvärr ofta hundarna till älg när dom får vind av älg. Jag har dock fått uppleva några björnskällningar ändå och det är upplevelser jag aldrig glömmer.

En björn som Milla skällde en hel dag för ett par år sedan

Då Milla börjar bli till åren så är tanken i vår att det ska anlända en jämthundsvalp till gården, förhoppningsvis en ny stjärna.

//Andreas

Gästbloggare Fredrik Lindfors – presentation

Kan alla köra draghund?

I mitt första blogginlägg ska jag presentera mig och mitt liv med våra hundar samt varför jag fastnat för att köra draghund.

Jag heter Fredrik Lindfors, är 49 år och bor tillsammans med min fru Maria i en liten by utanför Boliden i Skellefteå kommun. Vi har två utflugna barn Samuel och Sofia.

Både jag och min fru har åkt skidor så länge jag kan minnas och därför blev det naturligt när vi skaffade hund, förutom att jaga tillsammans, att vi skulle åka skidor ihop.

Jag kände några som åkte draghund, så tack vare det kom jag iväg på min första draghundsträning med Skellefteå BHK draghund. Jag blev mycket väl emottagen samt fick svar på alla mina som jag tyckte dumma frågor.

Jag blev helt såld på detta med draghundskörning och är det fortfarande efter 8 år. Det jag gillar är samarbetet man utvecklar tillsammans, samt att hundarna alltid är vältränade vilket även är bra för jakten.

I vår flock som består av två korthåriga Vorsteh, Puyol 7 år, Hunter 3 år och en Borderterrier, Digge 5 år tränar vi regelbundet drag och draglydnad hela året, vilket är uppskattat av både två och fyrbenta.

Draghund passar de allra flesta människor och hundar. Det behövs inte mycket för att komma igång, dragsele till hund, draglina och ett dragbälte för hundföraren utöver skidutrustning.

Två saker som underlättar är om den tvåbenta i alla fall kan stå på ett par löparskidor och att den fyrbenta gillar att springa, dragande på en människa.

Draghund är indelat i två huvudgrenar slädhundsstil och nordisk stil. Det är nordisk stil som jag är aktiv inom och det är den stilen jag skall berätta mer om i nästa blogginlägg med fokus på hur man har roligt tillsammans med sin hund.

/Fredrik

Gästbloggare Eila Nilsson – presentation

Ledarhunden- en tjänstehund av rang!

När jag förlorade synen 1989 var det i ett tidigt skede jag insåg att en ledarhund var något jag verkligen önskade mig som hjälpmedel.

Det är mycket som har förändrats sedan dess, både vad gäller att ansöka om en ledarhund, hur en ledarhund blir ledarhund och hur det fungerar i samhället när man jobbar tillsammans med ett levande hjälpmedel som en tjänstehund är.

Jag vill i detta första inlägg ge en presentation av mig själv och lite kort om de hundar jag haft förmånen att samarbeta med.

Mitt namn är Eila Nilsson och jag är i dagsläget 54 år.

Vid tre års ålder fick jag diabetes typ 1 som är orsaken till att jag vid 23 års ålder förlorade synen.

Som människa är jag levnadsglad, nyfiken på livets outgrundliga möjligheter, intresserad av människor, djur, natur, musik, dans och spiritualitet.

Jag har sedan jag förlorade synen arbetat med alternativ (komplementär) medicin på olika sätt och varje utbildning har fört mig framåt.

Har varit företagare mellan 2007 och 2019 och nu startar jag företag igen.

Allt jag gör handlar om människors personliga utveckling.

På min livsväg har de ledarhundar som bistått mig höjt min livskvalité enormt mycket. De har stärkt mig på flera sätt och gett mig en långt större frihet än jag upplever mig ha endast med den vita käppen.

1993 fick jag min första ledarhund. En schäfertik som dessvärre inte riktigt fixade jobbet och hon gick tillbaka till leverantören efter 5 månader.

Våren 1994 kom så Santo till mig. En ganska stor gul-vit labradorhane.

Han var trogen i sitt jobb till 2003 då han vid 11 års ålder fick gå vidare till nya dimensioner.

Därefter blev det ytterligare en gul labradorhane som bar namnet Dip.

Han blev drygt 13 år och jobbade med mig från 2 år och hela vägen till slutet.

2014 kom så den ledarhund som jag har idag. Hon är en svart labrador tik som är nätt i kroppen och har en jättestor arbetsmotor och hög lojalitet.

Jag tror att de enda som verkligen fullt ut i känslan vet vad det innebär att förflytta sig med ledarhund och ha den som sin dagliga arbetskamrat och vän, är andra personer med synnedsättning som är ledarhundsförare.

Det är en magisk känsla som jag ska försöka förmedla till er som läser detta!

Tills vi hörs igen, så ta väl hand om er och lägg fokus på hunden som en fantastisk vägledare i livet!

//Eila

Emma Nilsson om Jakt med retriver

Hej Emma här, jag tänkte skriva lite om praktisk jakt och jaktprov med retriever.

Det viktigaste man behöver för att lyckas, när man ska träna och starta jaktprov med en apporterande hund eller jaga praktiskt, är samarbete. Samarbetet mellan förare och hund är a och o. Bra fotgående vid förarens sida, kunna hämta vilt, både kunna vara lydig och ta instruktioner av förare med hjälp av handtecken och visselpipa och hunden ska även kunna arbeta självständigt.

Visselpipan används främst när hunden ska komma tillbaka till föraren, då används två visslingar. Kunna stanna precis där den är, med hjälp av en vissling. Man visslar även för något som kallas närsök, då vet inte hunden vart viltet ligger, den har inte fått se vart fågeln fallit utan måste lyssna till när föraren blåser en närsökssignal och kunna börja söka efter viltet där föraren blåst. Signalen för närsök är olika för olika hundförare.

Affe kommer med en trut.

När man startar på jaktprov nybörjarklass för retrievers så är det många moment som ska sitta. Hunden ska kunna gå fot och sitta still vid förarens sida medan skott avlossas och vilt faller till marken. Hunden ska hämta och lämna av vilt till föraren i handen, inte bara släppa det framför fötterna på föraren. Den ska kunna arbeta självständigt på ett fält där ett flertal vilt ligger ute. Föraren ska endast skicka ut hunden och hunden ska söka efter vilt självständig med hjälp av sin näsa. Ett prov innehåller ett visst antal skott och hunden ska hämta ett visst antal vilt, både på land och i vatten, för att få pris på ett jaktprov. Hunden ska även kunna sitta tyst medan den ser en annan hund som arbetar. Det krävs mycket träning och arbete innan man kan starta på ett prov. De vilt som används är olika, allt från duva och kråka till trut och änder. Även vild kanin, hare och räv kan förekomma men främst i andra länder.

De sex retrieverraserna kommer ursprungligen från England och avlades fram för att användas på stora gods för ensam jakt. Där skall hunden apportera viltet till sin förare samt kunna ta sig fram i dålig terräng och i vatten. Här i Sverige används hundar fortfarande till den praktiska jakten. Själv har jag med mig min flatcoated retriever Affe mestadels på sjöfågeljakt, men han har även varit med på bland annat skyddsjakt på kråkfågel och mås. Att få delta på en riktig jakt med sin apportör är helt fantastiskt, att få se dem jobba i sin rätta natur.

Vattenapportering med Affe

I södra Sverige så jagar man även mycket på fält, bland annat duva.
I all jakt med en apportör så ska hunden kunna sitta still vid sin förare medan viltet skjuts och sedan på förarens kommando hämta viltet. När det är mycket fågel i rörelse kan skytten/skyttarna vilja att hunden inte hämtar viltet förrän efteråt för att inte störa andra fåglar.

Att kunna jaga och träna med mina hundar är det roligaste jag vet och även att de får arbeta med det de är gjorda för.

Det här var allt för mig denna gång.

//Emma

PS. Är det något ni undrar över kring detta med prov eller jakt med retriver så skriv i kommentarer så ska vi försöka svara så gott vi kan.

Ingela Lindfors – Fullbruksprov

Som jag skrev i föregående inlägg så kommer här mer information om Fullbruksprovet.

I Sverige kan stående fågelhundar (SKK-registrerade hundar) provas på jaktprov. De jaktproven kan gå på tre olika underlag; fält, skog eller fjäll. För att få starta på dessa prov skall de först vara godkända i eftersöksgrenarna vilket innebär släpspår och vattenapportering.

Förutom de vanliga jaktproven kan de kontinentala stående fågelhundarna även starta på fullbruksprov. Till de kontinentala raserna hör vorsteh, münsterländer, ungersk vizsla m.fl. Det är det mest omfattande provet man kan göra inom Sveriges gränser med dessa raser.
Provets alla moment är uppdelade på två dagar. Varje moment för sig är kanske inte jättesvåra men när alla moment läggs ihop så krävs det att hunden har bra mentalitet samt att den kan slappna av de gånger som det ges möjlighet.

Provet är uppdelat i tre olika delar, skogsarbete, vattenarbete och fältarbete. Jag ska gå in lite närmare på vad dessa tre delar innehåller. Gemensamt för alla apporteringsmoment är att det är fördröjd avlämning vilket innebär att man inte får ta viltet förrän domaren säger till. Det brukar handla om ca 3-5 sekunder. Det är totalt 19 saker som betygsätts.

Dag 1
SKOGSARBETE
Skogsapport
– Hunden skall självständigt söka av ett område som är ca. 100×250 meter. I området ligger ett kallt apportvilt, ofta en fasan, vilken hunden skall hitta och apportera till sin förare. Sökrutan är ofta förlagd på ett hygge eller liknande.
Man får följa med hunden ut i området men man får då inte backa. Har man då kommit till områdets slut utan att hunden hittat viltet så får man betyg 0 och förlorar möjligheten att gå till pris.

Rävsläp – Räv (3,5-7kg) släpas 300 meter ut i skogen. Hunden skickas sen lös ut för att spåra upp den och apportera den till sin förare.
Det här är mycket utslagsgivande moment. Räven som apportvilt är ett problem för många. Både för att det är ett rovvilt och för att den är tung och otymplig.

Cleo kommer med räven

Fritt följ vid smygjakt – Hunden skall gå okopplad vid sidan eller bakom längs en snitslad bana i skogen (ca 100 meter). Man får endast med mycket små medel stötta hunden.

Kvarstannande och lugn vid smygjakt – Detta moment sitter ihop med föregående moment. Fortfarande med mycket små medel lämnas hunden sittandes, liggandes eller ståendes inom en markerad ruta mitt i skogen. Föraren lämnar hunden och fortsätter längs en snitslad bana ca. 100 meter. När man kommit fram till platsen (där även en skytt står) så startas tidtagningen. Efter 2 minuter avlossas ett skott och efter ytterligare tre minuter skall hunden kallas in. Om hunden lämnar den uppmarkerade platsen innan skotten får man betyg 0.
Det här är enligt mig det jobbigaste momentet eftersom man själv inte kan göra något annat än att hoppas. Det är sååååå långa 5 minuter. Hjärtat slår högt och fort och man är rädd att man plötsligt ska se en hundnos som kommer emot en.

Blodspår – Blodspåret ska blodas minst 2 timmar före hundens start och ska vara ca. 400 meter. Om man vill och har anmält det innan provet så kan man välja att avsluta blodspåret med att släppa hunden ytterligare 200 meter där det ligger ett helt klövvilt i storlek som minst ett vuxet rådjur. Då skall hunden antingen skallmarkera (totverbeller) detta tills föraren kommer dit eller markera med en rulle som sitter i halsbandet (bringselapportör). Hunden tar rullen i munnen och springer till sin förare som sen följer med hunden tillbaka till klövviltet. Detta ger härliga extrapoäng och man kan inte förlora något om det misslyckas.

Ingela och Cleo, blodspår

Lugn på pass – Hunden sitter lös någon meter från sin förare. Efter ca 1 minut kastas det tre fåglar från en dold plats. Samtidigt som fåglarna kastas avlossas skott. Hunden skall sen sitta tyst och stilla i cirka en minut. När domaren ger klartecken ska viltet på ett snabbt och effektivt sätt apporteras in till föraren, helst med så lite förarstöd som möjligt.

Dag 2
VATTENARBETE
Sök under bössan –
Hunden skall sökaav ett område som är ca 30 meter brett och 150 meter långt. Terrängen skall vara vassbevuxen strand eller bevuxen sankmark. Hunden skall söka ”under bössan” alltså inom hagelhåll. Man liknar det med att man går och stöter änder som man då skall kunna skjuta själv. I området finns ingenting utlagt. Man vill se att hunden jobbar självständigt.
Vissa hundar måste man ”hålla ihop” med hjälp av kommandon och vissa hundar måste man stötta för att de ska söka i den här typen av terräng. Det är en stor fördel om hunden är van vid den här typen av jakt.  

Sök under bössan

Vattenapportering – Här bedöms hundens vattenpassion och apporteringsvilja. Här ligger det tre fåglar utlagda. De är dolda för hunden men markerade för hundföraren. Hunden skickas i vattnet och den ska antingen dirigeras ut eller simma ut och söka. När hunden är på väg in med fågel nummer två så kastas en annan fågel, helt synligt för hunden, i vattnet samtidigt som ett skott avlossas. Hunden får då inte släppa den fågel som den har i munnen och byta. Den måste upp och lämna av den som den har med sig och får sen hämta den kastade fågeln. När hunden lämnat av den kastade fågeln skall den dirigeras ut till den sista fågeln som ligger utlagd.
Förutom vattenpassion och vattenapportering betygsätts här även lydighet, effektivitet, dirigering som ett tredje betyg.

I väntan på apportkommando

FÄLTARBETE
Dagen avslutas med ettför raserna vanligt fältprov. För er som inte vet hur det går till så beskriver jag det kort här. Hunden släpps i parsläpp (fast det står i reglerna för fullbruksprov att de ska provas en och en). De skall då söka stort och effektivt i hög fart och stor vidd. De skall inte bry sig om den andra hunden. Sen ska de hitta jaktbart vilt, fatta stånd för det, invänta förare, domare och skytt. När domaren ger signal ska hunden villigt resa viltet och stanna kvar i uppflog eller uppsprång. Om viltet fälls skall hunden på kommando apportera det till sin förare.
Om det inte fälls så gör man en kastapport. Skott i luften när viltet kastas och hunden skall sitta lugnt. På kommando skall hunden apportera det till sin förare.

Cleo står på fältarbetet

I fältarbetet är det många saker som betygsätts
Effektivitet
Sök, fart och reviering
Stånd
Resning
Respekt för vilt
Apportering (fällt vilt/kastapport)
Lydighet/följsamhet

Förutom att fullbruksprovets fältarbetes betygsättning skiljer sig från de vanliga fältproven så skiljer sig fullbruksprovets fältdel genom att hundarna kan få godkända situationer inte bara på fågel utan även på jaktbart hårvilt.

1:a pris
För att få ett 1:a pris på ett fullbruksprov räcker det inte med att få en viss totalpoäng. Poängen måste vara fördelade ”rätt” också. Inom varje del, skogsarbete, vattenarbete och fältarbete, måste man ha uppnått en viss poäng.

Fullbruksträning är verkligen roligt. Man får en väldigt genomtränad hund som kan hänga med på många olika typer av jakt, en riktig allroundhund. Känner man sen att man kommit så pass långt i sin träning att man vill starta på prov så är det en bonus! Först för några år sedan (3 år om jag inte missminner mig) kunde vi inom rasklubben erhålla Svenska Fullbrukschampionat genom att få två 1:a pris på fullbruksprov (samt Good på utställning). Detta har gjort träning och prov med attraktiva och fler och fler startar på prov. Det är bra för rasen eftersom dessa raser är just riktiga allroundhundar och det vill i alla fall jag att de ska förbli.

Fältarbete – i väntans tider

//Ingela