En stående fågelhund eller stående jaktbrukshund ska kunna en hel del saker. När jag först började med stående hundar så funderade jag på vad som var viktigt. Egentligen är det 4 moment som måste sitta, det är följande:

1. Hunden ska stå när den är på lämpligt avstånd från skjutbart vilt.
2. Hunden ska avancera (stöta upp) viltet på kommando.
3. När viltet flyger eller springer iväg ska hunden stanna och sätta sig så att föraren får en säker möjlighet att skjuta.
4. Hunden ska apportera det fällda viltet.
5. Ja, den bör även komma på inkallning och kunna gå någotsånär fint i koppel, det underlättar 🙂 Så det är ju ytterligare 2 moment att träna på.

Om man då jämför dessa moment med en brukshund som ska tävla, den ska kunna betydligt fler moment för att vara med i matchen på tävling. Så med det facitet så borde det vara enklare att träna en stående jakthund eller hur? Den ska ju “bara” kunna 4 moment.

Tjaaaa, visst är det ganska få moment för den stående jakthunden, men ack så jädrarns svårt det är att få dessa moment att sitta klockrent och fungera varje gång i skarpt läge. Det är mycket som ska stämma!

När vi jobbar och jagar med stående jakthundar så får vi lägga till en hejdundrande jaktlust också och då börjar man kanske ana att det är väldigt frestande för hunden att rusa efter viltet som antingen flyger eller springer iväg. Den lusten är megastor skulle jag säga.

Detta måste vi då alltså träna och hur kan då en sådan träning se ut?

Tänkte att jag skulle visa några bilder och berätta lite från vad vi gjorde vid ett av våra träningspass med Dunder, vår unghund.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Planen för träningspasset var att få till en så lik situation som möjligt som i skogen då vi hittat vilt och då hunden står. Vi hade bjudit med oss Josefine som dagen till ära fick agera skytt med apportkastare, apporten hade vi klätt med vita fladdrande band för att den skulle likna en flygande fågel (en visionsripa helt enkelt).

Första övningen var att gå fint i skogen, det kan vara nog så svårt bara det då allt man vill är att springa ut och söka efter vilt.

Sedan la vi ut lite godis på en väl synlig plats (en avanceplatta) för att först kunna ställa upp hunden i ett stånd och sedan avancera (skicka på hunden på avanceplattan med godisbelöningen) för att efterlikna ett stånd för vilt och en avance där man stannar vid platsen där viltet befann sig vid ståndet.

Då vi gjort detta var det så dags för skott och flygande visionsripa, vi provade att gå tillsammans och Josefine fick skjuta iväg apporten då det passade henne.
Vad tror ni hände?

• 

• 

• 

Jo, vi gick, Jossan sköt och Dunder rusade som en galning efter visionsripan, lyssnade inte på stoppsignal eller mattes kommando SITT. Så det är därför ni ser mig ta till det långa benet på sista bilden… 😀

Vi gjorde övningen för svår (eller jag rättare sagt, jag gillar ju genvägar, tänk om det hade funkat så himla bra och så himla nöjd jag hade blivit 😀 )

Nä allvarligt talat, det var bara att säga: STOPP, STANNA, HUR TÄNKTE DU NU??!! HUR GÖR VI DETTA BÄTTRE FÖR HUNDEN?

Såklart, vi började om, jag jobbade lite med stoppet utan retning, både på signal och med kommandot sitt. Dunder gjorde rätt och jag fick belöna honom. Sen la jag på lite retning, jag hade visionsripan i handen och kastade den när det kändes som ett bra läge och stoppade Dunder. Det gick också bra så då kunde vi prova med apportkastaren igen.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Ser ni bildföljden, jag ställde upp Dunder i ett stånd mot avanceplattan, Jossan smög upp med “bössan” (apportkastaren med visionsripan) för att skjuta då jag skickat Dunder mot “viltet” (avanceplattan).
Jag skickade Dunder, Jossan sköt iväg visionsripan, Dunder stannade upp och tittade på visionsripan och sedan satte han sig helt av sig självt. Mycket nöjd matte berömde Dunder för att han var så duktig. Som belöning fick Dunder ett apportkommando, han sprang rakt ut till visionsripan och apporterade hem den till mig.

En mycket lyckad övning som vi avslutade med party, det blev massor av beröm, godis och bus då vi var klara.

Men detta var ju bara en övning, i verkligheten så är det ju oftast jag som håller i bössan, jag vet inte vart viltet trycker utan jag måste lita på min hund. När jag gett avancekommandot och hunden rusat på för att stöta iväg viltet så måste jag ha ett öga på hunden, ett på viltet och sedan se till att hunden sätter sig snabbt innan jag osäkrar bössan och skjuter. När jag sedan skjutit första skottet så får ju inte min hund “knalla” det kan ju vara så att jag vill skjuta ett till skott och då får ju inte hunden ha rusat upp och efter viltet så den hamnar i skottlinjen utan den måste sitta kvar. Stadga är jätteviktigt och supesvårt, det är ju så lockande att springa efter när man har en hejdundrande jaktlust. Så som ni förstår så är det många saker som måste stämma i det läget.

Detta innebär att man aldrig kan träna för mycket, på alla delarna och i olika miljöer, tillsammans med olika människor och andra hundar. Ju mer man tränar desto mer tur har man, som Ingemar Stenmark sa 😀

Har ni frågor, synpunkter eller träningstips? Lämna gärna en kommentar nedan 😀

På återseende!
//Lillemor