Hej!
Vi börjar väl med att ta det här med flygplatser på en gång *skratt*

Denna gång stötte vi på patrull redan på Kallax. Jodå, Kallax. Kan berätta att jag blev riktigt förvånad. Hade inte alls väntat mig det.
Det började redan vid incheckningen, vart hade jag transportburen för Sisu?!

Att försöka sig på att förklara att hon bokats som tjänstehund gick inte hem, inte alls! För i datorn var hon absolut inte en tjänstehund. Raskt blev jag nervös och kollade vår biljett i mobilen. Skulle det nu visa sig att hon inte var bokad som tjänstehund längre?! Nu började paniken smyga sig på.

Puh!! Hos mig stod det klart. Tjänstehund i kabin. Klart!

Så nu skulle jag få ett papper som bekräftade det hela. För att?  :/
Jo för att inte få problem med besättningen.
Märkligt. Besättningen? Varför skulle de protestera?
Jaja, låt gå!

Nu mot kontrollen…. Allt gick smidigt, eller?
Mmmm det blev eller…
För nu skulle jag inte få ta med mig batterierna till Folke. Seriöst!!
Nu har vi ju flygit några ggr och inte haft någon som sagt så.
Det suckades, det ringdes samtal och han som hade checkat in oss fick komma upp och reda ut.

Märk väl nu, att vi var 2h innan avgång. Börjar förstå varför vi behöver vara ute i god tid.

Å ena sidan fick jag inte ta med batterierna, å andra sidan fick jag. Eller kanske det ena, eller….

Ingen rolig sits, ska inte gå igenom alla turer utan hoppar till slutet. Det blev piloten som fick ringa samtalen och reda ut det hela. Om det nu blev utrett vet jag inte. Fakta är att planet blev försenat pga mina batterier. Fakta är att jag till slut INTE fick med mig båda batterierna.

Fakta är att Sisu var ett enormt stort stöd!

Någon hade begått fel i bokningen, varför det fungerat förut kan ingen förklara heller. Vi har tydligen gått under radarn. För vid alla bokningar har jag lämnat alla fakta kring “Folke” och Sisu.

Väl på väg upp i luften bröt jag ihop en aning. Negativa tankar och världsbäst på att tracka ner på mig själv. Älskade Sisu ♡ som du fick jobba och stå i.

Detta strul….skulle det innebära att det skulle gå smärtfritt från Arlanda?
Hahahaha låter dig få fundera på det en stund  *skratt*.

Ska försöka ta allt i kronologisk ordning här *blink*.

Den här gången skulle vi inte fara på kurs/utbildning. Näpp *ler*.

Tada!! Vi skulle göra lämplighetsprovet ♡♡♡♡
Det blev snabba puckar, inte direkt någon framförhållning. Det kanske var bra för en som jag, som ska överanalysera och övertänka allt.

Familjen vi skulle bo hos drabbades såklart av magsjuka. Precis när vi skulle fara ned, så det fick helt enkelt bli hotell för mig och Sisu.

Åååååå  🙁  Helt själva, nu något nytt och helt oförberett. Dessutom ett test som min dåliga självkänsla kom på fler orsaker till “misslyckande” än något annat. Lyhört som kattsingen på hotellet var det också så det blev en bra träning för oss båda.
Lite smånojjiga var vi allt jag och Sisu *skratt*.

Efter en natts nästintill osömn så var det dags för dagen D.
Då sonen arbetar i närheten så körde han oss från hotellet till Upplands-Väsby. Tur han arbetar i utkanten av Arlanda. Det betydde också att vi fick anpassa oss lite efter hans tider. Så några timmar själva i centrum blev det innan de andra anslöt.

Solen sken och strålarna kastade lite värme på oss. Vitsipporna bugade och bockade, hälsade oss välkomna. Änderna kvackade i kör och fick oss att känna oss lite harmonisk. Därtill mötte vi människor som log, som hejjade och gav oss, eller rättare sagt Sisu, komplimanger ♡

Bättre start och välkomnande är nog svårt att få *fniss*.

Sedan mötte oss två små “gummor” ♡♡
De var väl vad man säger damer men så oerhört gulliga. Så som jag ser och tänker på det så är en gullig gumma det ultimata att bli. Så när jag beskriver dem som gummor så är det enbart i positiv anda.

De ingjöt sådant lugn så stundom glömde jag bort vad vi gjorde där  *skratt*.

Efter många kvartar så fick vi höra orden: Grattis till utbildningstäcket!

Där och då kom tårarna. Va?! Vaddå? Är det sant?!
Vi hade klarat det!!
Sisu är nu Assistanshund under utbildning!! Hurra!!

Idag är det dagen efter. Båda somnade vi helt utmattade igår.
Känslorna pendlar än. Lite svårsmält. Jag hör, jag förstår men….
Med tanke på att vi först fick tag i en instruktör i Januari. Att vi haft två tillfällen då vi setts. Så är det imponerande. Det börjar sjunka in vilket väldans jobb vi två har gjort. Allt arbete vi gjort, minsta lilla har resulterat i ett täcke nu ♡

Stundom greppar jag det hela även om det är microstunder. Om ngn vecka kanske det är mer begripligt *skratt*. Som jag brukar säga: Jag är oerhört smart men så trög hahahahahahahaha.
Väldigt beskrivande. Inte alls negativt som jag ser på det.

Så imorse var det dags för resan hem.
Nu kan väl inte så mycket mer hända? Kanske varianter på vad vi redan varit med om på flygplatsen men inget direkt nytt. Eller?  Mmm det var funderingen jag lämnade åt dig tidigare i texten.

Att ta sig med allt helt solo, att känna olust och kämpa med ångest. Sedan att inte minnas heller kan påverka vissa saker. T.ex att komma rätt *skratt*.
Jag visste vägen, trodde jag. Kom totalt fel. Ankomsthallen är inte samma sak som avgångshallen *skratt*. När jag väl tagit mig till ankomsthallen blev jag väldigt osäker. Vart fanns Norwegian?! Jag for fram och åter. Till jag såg en liten lapp som informerade att: Var lugn. Vi kommer 2h innan avgång. Puh. Jag var iaf på rätt ställe nu.

Såklart, absolut finns det nya saker att vara med om. 

Nu i incheckningen ville de se D kortet. Jag förklarade att vi blev godkända igår så vi har inte hunnit få ngt än. Dock har jag papper jag kan visa.
Det var inte intressant. Då skulle de se passet. Tänk om vi inte hade haft pass???!
Det är ju inget som kräver det i Sverige. 

Nu ides jag inte tjafsa eller ställa frågan.
Pass har vi ju dessutom så låt gå då.
Han tog passet, öppnade upp det för att sedan säga:
Nämen det ser ju bra ut.

Snälla va?! Vad såg bra ut? Vad tittade han på samt vad sa det han egentligen?!?!
Sedan hade bokningen även lyckats boka in fel kod. Så nu var jag tydligen gående men önskade rullstol. Tröttamt….verkligen tröttsamt. Varför kan de inte göra om systemet så jag kan få boka både tjänstehund OCH rullstol??

Nu invänta ledsagningen. Då jag var helt solo så skulle de behöva hjälpa mig med “Folke” in i skyddsväskan. Jag hade förberett så gott jag kunnat, men sista biten in i väskan gick bara inte.

Då kommer nästa överraskning.
Stolen ska minsann inte in i väskan innan scanning. Fast…Så har vi gjort alla andra ggr.
Ånej, så går det inte till.

Spännande är ordet!

Till specialbagaget, scanna väskan, scanna “Folke”.
I med “Folke” och iväg till hissen. 
Kön växte sig med folk som ville lämna in sina barnvagnar och golfväskor.

Hm….skulle de inte scanna av taggen?!

Hoppsan, de glömde visst den lilla detaljen  *skratt*.

Jaha ja, kontrollen nästa. Svarta hålet på Arlanda.
Men inte idag, där var det en supergullig tjej, noggrann men effektiv, Informativ och tydlig. Inte en endaste suck heller. Jag kunde inte låta bli att påtala att det var den bästa och mest harmoniska genomgången någonsin. Tack.

Hon blev så glad. För mig är det viktigt att de som är bra ska få höra det direkt. 
Förhoppningsvis kan hon leva på det resten av dagen *ler*.

Inga problem någonstans i kontrollen.
Då det mesta ändå gått så smidigt och jag var ute i tid. Så fanns mycket tid att fördriva. Det enda jag ville var att bli lämnad vid gaten.

Okej, inga problem sade han.
Hahaha vad tror du?  *blink* Han kör mig såklart till fel gate. Jag påtalar det men han nekar. Försöker övertala mig att tro på honom. Då jag säger att det står Umeå på skylten och jag faktiskt ska till Luleå spelar föga någon roll. Han envisas, vill se min biljett för att stämma av siffrorna. Att det faktiskt står Umeå verkar betydelselöst *skratt*.

Plötsligt ska vi till gaten bredvid. Även om det nu faktiskt står Luleå så blir det inte rätt.
För det är SAS som lyfter därifrån.
Även här uppstod lite fram och åter innan jag ytterligare fick rätt.

Tredje gången gillt  *skratt*
Denna gång stämde det.

Flygresan i sig flöt på bra. Bara en gång en knackade försiktigt på mig. Han skulle just säga åt mig att ta ned hunden i väskan när han såg täcket. Täcket med texten: Assistanshund under utbildning. Då bad han genast om ursäkt. Sådant kan jag ta. Misstag kan ske. Misstag med ett ärligt leende gör, för mig iaf, att det är förlåtet. Jag kan släppa det och gå vidare.

När vi landat så blev det en lång väntan.
Hade jag beställt rullstol? Okej. Jag har egen rullstol? Okej.
Jag förklarade att den är i en skyddsväska och inte “synlig” såsom en rullstol.
Han förmedlade vidare.

När ledsagningen väl kom så såg jag de ha konkat upp hela väskan med innehåll.
Haha in i det sista så skulle jag få vara med om en ny variant.

När jag undrade ifall de tänkt jag skulle packa upp den där i korridoren så fick jag ett jakande svar.
När jag frågade om det var genomtänkt så var det inga problem. Då undrade jag ifall det verkligen var smart då de strax skulle påbörja men att boarda planet, då förstod de och vi tog oss vidare till en mer lugn plats. 

Nu var det väskan kvar samt batteriet jag blev tvungen att lämna kvar. Väskan snabbt och smidigt. Check på det. Batteriet. Mmmmm, då var de bara tvungna att säga till mig att det inte får vara för starkt. Att jag försökte förklara att det inte var jag utan bokningen så gjorde det ingen skillnad.

Att jag inte heller ville diskutera det hela utan bara ville ha mitt batteri spelade ingen roll. Inte förrän jag sa: Jaha. Ojdå. Ska tänka om det till nästa gång, då släpptes det. Jag fick batteriet.

Tänk att behöva spela förvånad och lite bakom för att det skulle ta slut. Märkligt!

Som avslutning på denna resa så blev vi bjudna på fika. Det för att fira vår bedrift.
Det blev ett härligt avslut på en händelserik resa, en resa som kommer ta sin tid att smälta och förstå.

Nu är siktet framflyttat och nu är det examen som är nästa milstolpe♡

Med lite jädrar anamma, lite Finskt påbrå i blodet och en hund vid namn Sisu.
Då går det mesta bara man vill *ler*.

Om en vecka far vi ned igen. Denna gång på kursen/utbildningen. Vi är lyckligt lottade. Vi har en av de bästa om inte faktiskt den bästa Assistanshundsinstruktören, Irene Wickman ♡

Tills nästa gång. Ta hand om dig. Passa på att reflektera lite över vad och hur du gör, beter dig. Hur löser du saker? Hur resonerar du?

Kan du se vad du lär dig av dina handlingar? Det kan bli både spännande och intressant  *ler*.

På återseende.

//Jea och Sisu ♡