Gästbloggare Matilda – fjällräddning

Jag ska i detta inlägget berätta lite mer om mitt arbete som hundförare inom Fjällräddningen.
Är det något ni undrar över eller om ni har frågor så tveka inte att höra av er!

Vi har varit ett färdigt ekipage sen våren 2020 men jag klassar mig ännu som en nybörjare, det krävs många år med erfarenhet innan man kan börja känna sig lite mer säker på sin sak. Vi har varit godkända i båda avtalen i snart 2 år.

Att vara ett fjällräddarekipage med hund är en otroligt roligt jobb, men det är också ett stort ansvar. Du ska kunna vara flexibel att åka på larm när som helst och du vet inte med säkerhet när du kommer tillbaka. Du måste också bo i någon av fjällkommunerna och gärna spendera mycket tid till fjälls.

Arbetet du gör är viktigt och du och din hund ska vara redo för arbete året om. Här är inte största fokuset på detaljträning, utan att hunden ska kunna rädda liv, arbeta länge och vara redo i princip när som helst.

Fjällräddningen går under Polisen, och de testar också våra hundar för två avtal årligen; Lavinsök och eftersök, det är en vinter- och en sommardel. För att få fortsätta vara ett fjällräddarhundekipage så måste du klara båda proven varje år.

Proven består av två olika sök, på vinterdelen är det sök med gömda figgar i besvärlig terräng där hunden ska lokalisera figgen, börja gräva och sedan stanna där.

På sommardelen är det spårprov med ett visst antal föremål som ska hittas och det är även ett sökprov. Sökprovet innehåller både figuranter och föremål i en större sökruta. Hunden ska arbeta självständigt, täcka av merparten av sökrutan, göra godkända skallmarkeringar och fortsätta arbeta med samma motivation trots det stora antalet tomskick. I vardera prov så testas också lydnaden både på en plan med rena lydnadsmoment men också en stor del lydnad ute i arbetet och mellan momenten.

Koda är en hund med en fantastisk motor i skogsarbetet men mindre motivation för detaljträning såsom lydnad. Jag har arbetat fel från början så att det blivit något negativt för oss båda. Jag började tidigt träna med Koda och satsade mot tävling. Jag är ingen tävlingsmänniska över huvudtaget och jag har väl aldrig känt den där glädjen över att tävla, det har bara varit jobbigt för mig. Och ska man hitta motivation för något så måste det finnas en glädje i det. Så vi hamnade i en negativ spiral där jag bara sabbade både lydnad och tävlingsträning, jag kunde inte motivera min hund på rätt sätt.

Så vi ledsnade på alla sporter där vi tränade mot tävling och jag hade länge varit nyfiken på att arbeta med tjänstehundar. Så under denna period drog SBK ÖND igång ett initativ att rekrytera hundekipage i Kiruna med omnejd. Vi anmälde oss till anlagstestet som vi också klarade och seda hängde vi med på tåget och gick en patrullhundskurs. Det var en fantastisk kurs och jag rekommenderar alla som är intresserade (och uppfyller kraven) att söka sig till Försvarsmakten.

Efter kursens avslut gick allting väldigt snabbt. Vi var ett färdigt patrullhundsekipage och jag kommer i kontakt med en gammal skolkompis på Instagram, vi pratar hund och då hon arbetar på Räddningstjänsten så frågade jag henne om lavinhundar, finns det i Kiruna? Hon meddelade mig att det fanns en kille som höll på med hund som tillfälligt arbetade på Kiruna Räddningstjänst. Efter ett gäng samtal hit och dit så fick kontakt med en polis i Kiruna som hade ansvaret över just hundverksamheten. Han ställer en massa frågor i telefonen och sedan säger han; ”Vi vill kolla på din hund.” Vi bokade in ett möte och jag visste inte alls vad jag gett mig in på, vad innebär allt det här? Helt plötsligt var bollen i rullning och jag hängde inte med själv i vart vi var på väg.

Dagen för anlagstestet var en solig dag i Januari. Jag åker till polisstationen i Kiruna där Poliserna tar över och testar Koda, helt otränad för ändamålet. Detta är just för att de vill se anlaget i hunden, har den det som krävs i grunden utan att vi lärt in det? Det var ett riktigt intressant test att få vara åskådare på, att få se sin hund möta situationer utan min hjälp och att få se hur hon hanterar det.

Polisen gillade vad de såg på anlagstestet och nästa steg var att vi blev kallade på den lavinveckan. En vecka full med hundträning och sedan prov för att se om min hund kan göra skillnad och rädda liv. Det var en otroligt intressant och lärorik vecka, jag hade aldrig tränat på lavinräddning innan och fick nu gå igenom allt på en gång. Jag kände mig såklart oerhört nöjd bara av upplevelsen, oavsett hur vi skulle klara av det. Jag accepterade såklart att vi är här för att se vart vi står, det var inte alls säkert att vi skulle bli godkända – men det blev vi. 

Veckorna efter var väldigt intensiva, från att aldrig ha varit i kontakt med denna verksamhet tidigare så var jag nu mitt i den. Det skulle fixas utrustning, pröva hundarna på tilläggsmoment såsom att lastas in i en helikopter och vi skulle lära oss hur vi ska träna för arbetet. Man kände sig mer förvirrad än säker många gånger. Men vi tog oss framåt och några månader senare klarade vi även vårt första eftersöksprov. Vi har varit på en hel del övningar och larm, där ser varje tillfälle olika ut. Man lär sig nya saker hela tiden och hittar alltid nya saker och situationer att träna på, vi vet aldrig vad vi kommer att

Det har varit en otroligt rolig resa, jag känner verkligen att jag hittat rätt. Det är ett viktigt arbete där du och din hund är ett team, ni ska er an det uppdrag ni får tilldelat tillsammans. Det jag kanske inte var beredd på var hur mycket det skulle innebära för mig som förare, du ska vara flexibel och alltid ha din väska redo i bilen för uppdrag. Men har man ett stort friluftsintresse så är Fjällräddningen väldigt roligt, jag har varit intresserad i detta med Fjällräddningen även på sidan om mitt hundintresse och jag har spenderat en stor del av mitt liv ute i fjäll och skog. Vi har nu kommit in i en superrolig verksamhet som passar både mig och Koda och vi hoppas att få många år till med detta uppdrag där vi faktiskt kan göra skillnad.

Med vänliga hälsningar,

Matilda Häggroth

+4670-188 15 15

Kommentera