Gästbloggare Jeanette och Sisu

Hej där  🙂

I helgen var vi återigen i Köping på vår väg mot att bli assistanshund. 

(Kursen är INTE en assistanshundutbildning. Utan förberedande. Det är först när man gjort lämplighetsprovet och blivit godkänd för att utbilda sig som man får säga assistanshundutbildning.)

Denna gång var vi helt ensamma jag och Sisu. Så läskigt, så utlämnande!! Sisu och jag må ha en bit kvar innan vi kan titulera oss assistanshundekipage. Det betyder dock inte att hon inte redan nu gör jobbet med bravur.

Insåg där på Kallax flygplats att det hade aldrig skett att jag skulle fara om hon inte var där.

Samtidigt som ett illamående grodde, samtidigt som jag tänkte på andningen. Så var det ändå ”ytligt”. 

Någonstans långt inne kunde jag ana ett ”lugn” ♡

Att ana det där ”lugnet”, förnimma ”frihet” gör mycket. Det är lätt att bli tårögd.

Att uppleva alla de här känslorna som åker i en bergodalbana är rätt intressant. För de pendlar väldigt. Så samtidigt som jag försöker parera dem så gott jag kan. Samtidigt pysslar Sisu om mig.

Ngr stunder lyckades jag ”glömma” bort alla/allt runtom oss!!  😀

Wohoo!!

Vi hade samma sittplats som förra gången. Den här gången verkade Sisu veta vad som väntade. 

För utan tvekan när jag satte henne ned för att gå ombord, så gick hon raka vägen till rätt plats  😀

Flygturen gick lugnare och vi fick vara med om en avisning också innan start. Det var nytt och det var spännande.

Sedan hände ngt som värmde mitt hjärta och hoppkontot fylldes på i min själ♡

Personalen småtisslade och det verkade som de diskuterade ngt. Vi såklart  😀

Ena kom fram och satte sig på huk. Hon berättade att de flesta assistanshundar är större och brukar ligga på golvet. Hur är det med småhundar? Frågade hon. Så fortsatte hon att förklara att de hellre ville fråga mig för jag vet nog.

Jag blev så glad och lättad!!

Istället för att gå på, påstå ngt de inte hade koll på. Så frågade de istället. Vilket bemötande ♡

Då jag berättade vad tidigare personal sagt och vad de vid bokningen sagt så sa hon att det lät ju klokt och rätt.

Önskade oss sedan en trevlig resa.

Även denna resa gick Sisu in i sin uppgift. Säkert var det ömsesidigt vid start och landning. Sisu mådde säkert lika bra som jag av stöd. Då av mitt stöd.

Vi var tidiga i landningen, kanske ca 20 min. Denna gång valde jag att inte meddela vår ”privatchaufför” att vi landat. Visste hon kunde komma med andan i halsen.

Tur var nog det  🙂

För denna gång var vi bortglömda 😀

När siste man lämnat planet så blev vi kvar ytterligare en kvart minst.

The Crew var helt underbara. Jag som stressade upp mig för jag visste det var deras sista flygning för kvällen. Så tack vare mig nu så blev de kvar  :/

Inte alls en optimal situation för mig.

De var lugna och trevliga allihopa!! Bedyrade att det absolut inte var ngr problem. Så sade den ena av dem: Det spelar ingen roll vad vi säger va?  😉

Du är en sådan där som bryr sig mer om andra och inte glömmer utan struntar i dig själv.

Aouch  😀 Först då kunde jag iaf börja med att acceptera att jag inte var en belastning. Även om jag ändå kände mig skyldig *skratt*

När ledsagaren kom så förstod jag först inte vad han försökte få fram. Jag var helt inne i hur synd det var om stackaren som nu stressat. Om hur, tack vare mig, var stressad.

Efter tag förstod jag att han var nervös över att jag var irriterad/arg pga att vi fått vänta.

Då kunde jag andas ut igen. Förklarade att saker händer och hur ska han kunna hjälpa mig när han inte ens visste att han skulle? Det är lugnt. Jag slapp ju bli kvar på planet  😉

Så skrattade vi.

Här var det inte bara Sisu som var ett enormt stöd.

Tack vare personal som gjorde sitt yttersta. Personal som verkligen var serviceinriktade så var även det till enorm hjälp. Det är detta jag menar med att tänk om vi alla kunde göra vårt yttersta.

Tur i oturen så visade det sig att vår skjuts kom 2 min innan vi kom ut till parkeringen.

Alla dessa steg bidrog till att allt blev så lättsamt ♡

Kursen då? Den blev inomhus. Jag som sett fram emot att komma ned till barmark fick tänka om *skratt*. Det blev allt annat än det i helgen. Sisu kände sig hemma med all snö *fniss*.

Så vi gick igenom en del information, fakta och hur det gått med träning hemma.

Så skulle vi få träna på skrammel. Se hur hundarna reagerar på ljud.

Det Sisu reagerade på var egentligen inte ljuden lr sakerna. 

Visst reagerade hon med att titta och vända sig om men mer än så var det inte.

Däremot de hundar som reagerade på sakerna, de reagerade hon på  *fniss*.

Vad missade hon?! Vad var det som de andra såg men inte hon?! Vad varnade de om?!

När hon sedan kikade upp på mig och jag ruskade lätt på huvudet och sa att det är lugnt. Då drog hon en djup suck och lade sig tillrätta  😀

Vilken hund jag har!! ♡ 😀

Vi tränade även mer på vad vi själva har valt att få hjälp med. Jag hade då inte sockorna med mig. Det hade vi kunnat finslipa på.

Då säger instruktören: Ta strumporna dina då  🙂

– Det har vi inte ens testat.

– Så bra, då tränar ni på det.

– Mmmmm

Strumporna som jag hade på mig. I vinterskorna. Inte för jag lider av fotsvett men det blir ju ändå fuktigt. 

Jag tänkte att strumporna lär ju sitta. Hur ska detta gå?!  :/

Dumt att lägga energi på. Så onödigt.

Lilla söta Sisu. Såklart hon drog av strumpan. Hon fick kämpa lite mer än när jag hade sockan på. Drog av den gjorde hon ändå  🙂 Så bra att ha tränat grunderna ordentligt.

Tanken är att hon sedan ska ge mig strumpan. Lr vanten lr vad det nu kan vara. 

Sedan hon fyllde 11 månader så har hon vägrat hämta lr ge mig ngt.

Så när jag nu ger henne kommandot för att dra av strumpan, samtidigt som jag håller fram min hand. Ja då kan du gissa om jag blev väldigt förvånad när hon sedan lade strumpan i handen på mig!!

Min förvåning, min glädje delade jag såklart med mig utav  😀

De andra skrattade och jag jublade. Sisu fick naturligtvis extra gott samt massa bus som belöning.

Jag kände mig så stolt och lycklig. För i nästa stund tänka: Det var nog en engångsföreteelse, lyckotur  😉

Så jag upprepade det hela 8 ggr. Hon satte dem alla med varierat resultat.

Ngr ggr bara behövde hon kasta strumpan i luften. Det slutade dock alltid med strumpan i handen på mig ♡

Kan jag märka ngn utveckling på Sisu nu då efter två helger? Har hon förändrats ngt?

Mmmm….nja….Jag vill svara nej på frågorna. Sisu är som alltid. 

Den som har utvecklats, som har lärt sig ngt, den som man kan märka ngt på, det är jag *skratt*.

För Sisus del har det nog blivit enklare. För jag förstår så mycket mer för varje moment. Nödvändigtvis inte bara på kursen utan när vi gör saker. Jag blir mer och mer medveten. Sedan att jag övertänker allt, verkligen allt, det är inte alltid av godo.

Att ha Sisu i samma Team som jag är en ära. 

Hon är den perfekta lagmedlemmen. Hon kan så mycket mer och förstår så mycket mer än vad jag gör. Ändå vill hon vara kvar i vårt Team ♡

När helgen var över och det va dags att bege sig till Arlanda igen. Då var jag inte i bästa skick. Sådan smärta jag hade i kroppen. 

Hur mycket galla som lämnade kroppen så verkade det som det aldrig tog slut.

Sisu vägrade lämna min sida.

Utöver det så var jag väldigt nervös över vad som skulle ske denna gång på flygplatsen.

Vår ”privatchaufför” vägrade att släppa av oss. Hon skulle prompt följa med in och se till att det skulle gå bra. 

Hon har hört om alla tidigare turer, så fanns säkert ngn nyfikenhet av vad som skulle ske också.

Visst skedde det!! *skratt*  😀

Incheckningen ville se legitimation på mig. När jag frågade om hon ville/behövde se Sisu intyg och papper så tyckte hon att mmmm, det kanske kan vara bra.

Vad hon tittade på har jag ingen aning om  :/

Det visste nog inte hon heller. När vi fått biljetten så var det bara ett papper kvar.

– Ett papper kvar?

– Ja du känner ju din rullstol bäst.

– Jo men vad gäller pappret?

– Ja det är ngt du ska fylla i.

– Om vad? Har aldrig fått ngt papper förr.

– Har du aldrig rest med rullstol förr?

– Jo.

– Dåså. Det ska alltid göras.

Så fick jag ett A5 papper med ngr frågor på. Ingen aning vad de ville veta  :/

– Vad frågar de?

– Det är bara att svara.

– Fast jag förstår inte frågorna.

– Jamen jag kan ju inte svara på dem. Det är ju du som känner din rullstol!!

– Jo jag vet. Vad spelar det för roll när jag inte vet vad de frågar. Jag har svaren men inga frågor jag förstår.

Hon tar pappret och läser då frågorna för mig. Väntar på svar.

Jag tittar på henne samtidigt som huvudet känns som det ska sprängas närsom.

Du, jag kan läsa men det spelar ingen roll här. Det är frågan jag inte förstår.

Visade sig att hon heller inte förstod.

När jag sedan tog upp om vart ”Folke” kommer komma när vi landat och vikten av att inte tippa på han så sa hon efter ett samtal att det där får jag ta på Kallax. De kan inget göra därifrån Arlanda.

Kunde såklart inte låta bli att fråga:

– Vad är då meningen att svara på frågorna på pappret?

– De är ju till för personalen. Deras säkerhet.

– Jo, fast vad hjälper det när man ändå inte läser. För gör man det så vet man att man inte ska vända lr lägga ”Folke” på sidan lr upp och ned.

– Fast den lappen är ju till för de som packar planet.

– Jag förstår. Personal som packar planet finns på alla flygplatser. De som packar planen är även de som tömmer planen. Så i princip så är det ju ”samma” personal på alla ställen.

Hon sa inte så mycket mer än att hon inte kunde svara.

Fascinerande ändå.

Så var det ledsagaren och kontrollen kvar.

Denna gång när jag sa att de inte får flytta på hunden så tyckte hon att hon behöver undersöka mig.

Samarbetar vi så är det inga problem.

Problemet blev mina skor  *suck/skratt*

Kontrollen sa till ledsagaren att de behövde undersöka mina skor. 

Okej svarade ledsagaren. Då blev hon tillsagd att ta av mina skor. Varpå hon förklarar att det inte ingår i hennes uppgifter. Det gör det visst inte hos kontrollen heller  *skratt*

Jag fick aldrig frågan ifall jag kan ta av skorna. Denna gång valde jag att inget säga. Illamående, och så less på hur det är.

Jag kan uppenbarligen hamna mitt emellan även på en flygplats. Det ska genomföras men är ingens uppgift. Har jag varit med om det förr lr?!?!  😀

Båda ringde de, ledsagaren hade rätt, kontrollen sa att de kunde ju iaf samarbeta. För det är inte deras uppgift heller.

Så till slut så tog kontrollen av skorna, ledsagaren hämtade skorna, jag tog på mig dem.

Ledsagaren bad om ursäkt och förklarade att det inte var riktat mot mig. Så jag sa att jag förstod. I vanliga fall hade jag sagt ngt men idag mår jag inte bra. Är själv så less och blir upprörd hur alla alltid lägger allt på ledsagarna.

Hur gick det med batterierna denna gång då?  🙂

De blev uppackade ur kassen denna gång. Samt jag blev kallad till en annan kontrollant.

– Ursäkta, är det här ditt?

– Jo det är mitt.

– Vad är det för ngt? Vad ska du ha det till?

Seriöst?!?!? Hände det där just nu? Fick jag dessa frågor?!

– Det är batterierna till min elrullstol. Elrullstolen som är inlämnad på specialbagage. Elrullstolen som batterierna inte får sitta kvar på. Enligt föreskrifterna.

– Jaha.

Är det inte nog med allt som är så kan jag säga att när man tror att all energi och ork är väck. Då inser man att det alltid finns ngn som vill vrida ur lite till.

Vad gjorde Sisu under tiden?

När jag blev undersökt så satt hon helt still. Gjorde ingen ansats till ngt överhuvudtaget. Lät sig flyttas när jag bad henne.

Övrig tid så stod hon och Kramade mig varvat med att kura ihop sig på mina armar i brösthöjd. Så lugnande.

När det gått ca 1h 15 min från incheckning till gaten då var det skönt att bara få sitta. 

Sisu och jag gick in i vår egna lilla värld.

Samla kraft och vila när tillfälle ges. Det är ett bra tips  *ler*

Kan ju bara betyda att ngn annan ngng i tiden varit med om liknande saker  *skratt*

Alla visdomsord lär komma ifrån erfarenheter. Jag väljer att tro så.

Plötsligt avbryts jag i min värld. Känns som vi är iakttagna.

Jag vrider huvudet åt höger. Där står en flygvärdinna och ler hela hon.

Nämen!! Det är ju en av de som vi flög ned med.

Hon kom ihåg oss och frågade hur kursen var ♡

Det skulle vara samma crew upp nu som ned förutom att det var en annan pilot denna tur.

Att avsluta denna helg med vetskapen om att flygturen skulle bli positiv. Att känna sig lättad och kunna släppa på alla frågor jag hade. Allt pga att jag nu visste svaren. Oboj vilken befriande känsla *ler*.

Sisu var också glad att se dem. Det roliga var att inte en gång försökte hon hälsa på dem. Det går framåt. Hurra.

Kom ”Folke” på sidan lr upp och ned?

Hahaha nädå, han kom som han borde. Dock inte DÄR han skulle 😀

Även om ledsagaren här sa att jodå, vi ska till specialbagaget.

Han blev överraskad då jag påtalade att ”Folke” låg på rullbandet.

Nu har vi haft ngr dagar hemma att vila upp på. Har så behövts.

Nu börjar vi bli redo att kavla upp ärmarna igen. 

Nu är det träning till frukost, träning till lunch och träning till middag som gäller. Eventuellt tar vi en träning som mellanmål också  *skratt*.

Hoppas vi ses igen. Ha det gott tills nästa gång  *ler*

/Jea och Sisu

Kommentera