Gästbloggare Jeanette & Sisu

Hej🤩

Blir nog första gången jag skriver och berättar mer utifrån fakta. Bitvis. För jag har inte landat än. Det är en märklig känsla.

För exakt två veckor sedan gjorde vi det😄

Jag och Sisu tog examen. Nu kan Sisu titulera sig som Assistanshund❣️❣️

Det är den biten som inte känslomässigt infunnit sig.

Som ni vet så har jag varit väldigt nervös för det här med träningen. Då vi är utan hiss. Samtidigt som vårt prov skulle genomföras. 

För en person som jag som vill ha framförhållning och kunna planera. Så är verkligen det här med att få ngr dagars framförhållning ingen höjdare🙃

Självklart visste jag vi var anmälda men det här med att ha fått tid, det får man inte veta direkt.

Kan tänka mig att det är lite samma med Er som tävlar med hund. Om jag förstått rätt så kan det bli fler anmälningar än platser. Då kan det bli utlottning. Som sagt, det där vet jag inget om men kanske du kan förstå poängen🤪

Iaf, jag och Sisu for ned ngr dagar innan examen. Mycket för att landa lite, andas och hinna finputsa på vad vi egentligen redan kunde😂 

Fast känslan att misslyckas tog överhand. Så för att hålla den känslan i schackt så försökte jag blidga känslan med att träna🤭

Den 9/5-22 en Måndag var det så dags😵‍💫🤢

Ingen sömn natten till examen. Sedan ville jag vara på säkra sidan så 2h innan på plats kändes bra.

Dels för att finna ngn vänlig själ som kunde hjälpa mig med ”Folke”(elrullen) men också för att ta en hyfsat lugn och skön promenad innan provet.

Hahahaha det sket sig🤣

Min nervositet lurade mig på 1h. Allt för jag någonstans missade resvägen dit🙈🤪🤣

Så 50 min innan kom vi fram.

Det fanns folk som var hjälpsamma på stört. Dags för promenaden.

Att vi promenerade vet jag för det kunde jag sedan se på stegräknaren.

Tror promenaden gjorde sitt för plötsligt ”brummar” det i fickan. Det är instruktören Irene Wickman som skickat meddelande: Var är du?

Jisses😱 9 min kvar till provet❕️❕️

Till att lägga i en högre växel och ta sig till platsen.

Vi kom precis samtidigt som ett annat par kom. Två stycken skulle göra provet samtidigt.

Att jag var nervös, stirrig, yr. Att jag glömt bort hur man andas och allt däremellan gick INTE att dölja.

Alla märkte det. Stackars Sisu💞

Som hon fick arbeta.

Det sista jag minns är hur ledsen jag blir. Vill inte misslyckas. Vill verkligen inte. Livet passerade i revy. Det var så viktigt detta. På så många vis. Även en revansch. Det var kanske det som tog hårdast där. Tänk, nu blir jag den där misslyckade som jag hört andra säga om mig😪

Vad hände där? Just då?

Jo bedömmarna skulle hantera våra hundar en och en.

Sisu satt i mitt knä denna gång så jag satte ned henne på marken.

Sa kommandot som talar om för Sisu att det är okej. Nog fick bedömmaren göra sitt. Hon fick även gå iväg med Sisu.

Dock inte som hon brukar göra. Denna gång var hon tveksam. Kollade in mig väldigt. Visst gjorde Sisu precis som de ville MEN inte sådär bekvämt som gången innan. 

Det var då det brast inom mig. Att hålla tillbaka tårarna gick inte heller hela vägen. Som jag blinkade för att få dem att försvinna. Nervositet, egen press och enorm trötthet. Det ÄR då ingen bra kombo🤣

Det är det sista jag minns😔

Finns ngr glimtar av ett enormt stöd av älskade Irene Wickman. Likaså av bedömmarna. Vilka guldkorn. Jag hörde och jag såg när de gratulerade oss båda till ett väl godkänt prov. Vad det innebar det gick då inte in🥴

Nåja, jag förlitade mig på att det skulle bli som förra gången. Efter ngn dag lr så skulle jag förstå. Efter ytterligare ngn dag lr så skulle jag känna det.

Som sagt, två veckor har nu gått och jag är tom. 

De närmaste dagarna så sov jag och Sisu rätt mycket. Tror jag aldrig sett Sisu så färdig någonsin.

Hon gjorde verkligen sitt jobb med bravur🤩

Min älskade lilla stjärna⭐️

Vila upp sig och nya tag till kommande helg. Då skulle vi på kurs igen.

Jodå, vi kommer fortsätta gå kursen även om vi har klarat examen.

Varför kanske ngn frågar sig. För även om vi nu är godkända så stannar inte livet. Att ha möjligheten att göra olika saker i en grupp är så värdefullt.

Det ger övning men även support. Att vara en liten del av en grupp personer med samma mål, det betyder mycket för självkänslan.

Jag minns inte så mycket av helgen heller. Inte mer än att jag kände mig så uttömd, dränerad, ledsen, tom och oerhört ensam.

Dessa känslor infann sig redan på Måndagen efter provet🥺

De är inte lika starka såhär två veckor efter men att de finns där är störande😏

De gör att jag kan känna mig otacksam. Är det ngt jag inte förknippar mig med är att vara otacksam.

Nu när vi har nått vårt mål…vad ska vi då göra nu?🙄 

Som jag längtade hem. Hem till lägenheten som inte hade ngn hiss.

Att få duscha av sig, krypa till kojs i egen säng😄

”Bara” Arlanda kvar🤗🤩

Hahahaha Arlanda🙈🙉🙊

Precis när vi skulle checka in och jag såg framför mig hur vi kunde sitta som hösäckar vid gaten så hör jag:

– Tyvärr. Du får lov att vänta lite. De tar inte emot ngr väskor längre. 

Polisen vill undersöka alla väskor. Droger ngt bla bla bla.

Så där blev vi sittandes ett bra tag. De bytte personal.

Till oss kom en som kände igen oss. Hon sa till lärlingen: 

–  Åååå så bra. Här är en stammis🤗 Hon är trevlig så nu kan du lära dig i lugn och ro.

Fniss🤭 Så rart sagt. När hon sedan skulle ta min väska så informerar jag henne om att det är stopp.

Ingen hade bemödat sig att göra det innan.

Efter ytterligare ett bra tag så beslutar hon sig för att följa oss till specialbagaget. Vi får checka in väskan på samma ställe som ”Folke” helt enkelt.

Innan oss är det ett par med en Rhodeshian Ridgeback som ska tas omhand. När de precis stuvat in han i buren och är på väg att sända ned han i hissen får den killen information om att INGA, verkligen inga väskor lr specialbagage får skickas.

Nja, droger känns inte riktigt rätt. Efter 2h hör vi en passagerare berätta att Aftonbldet nu gått ut med att det är ett bombhot på terminalen🙄

Aftonbladet?! Sedan en passagerare som informerar personalen och alla andra. Hm🤔

Ytterligare 1h gick och då kommer första utropet på Arlanda. Alldeles snart kan de börja checka in igen. De inväntar bara klartecken ifrån specialpolisen.

Fanns en del som inte kom med sina flyg. Alla med handbagage fick gå ombord ändå.

Skulle vi hinna med?! 45 min hade vi på oss när incheckningen kom igång.

Glad att jag förberett allt som gick att förbereda.

Idag skulle det väl ändå inte bli ngt strul😄 

Lr?!😜

Jajjomän. Kontrollen😮‍💨

I vanlig ordning den officiella sucken över att jag inte kan gå igenom kontrollen.

Sedan allt klämman och kännande. Ingen cm lämnas åt slumpen. Gärna ned innanför linningen på byxorna.

Sedan sucken över Sisu.

När jag föreslog att man kan dra ned dragkedjan vid skorna för att på så vis komma åt lättare. Först då slutade hon genomsöka mig😄

Vad var kvar nu då? Såklart. Batteriet😮‍💨😔😮‍💨😔😮‍💨

Fast det var samma gäng som tidigare ringt och kontrollerat batteriet så var de tvungna att göra om det.

En i telefon, tre rutom😳

Effektiviteten är enorm. Speciellt när det råder personalbrist och är såååååå långa köer. Sedan en dag som denna då allt varit nedstängt i timmar och folk var så irriterade över att inte få svar.

Mina horn började vid det här laget bli röda. 

Jag frågade varför de inte får lära sig i utbildningen? Varför de gör samma process igen när de gjort det tidigare. Ingen hade ngt svar😶

Inte mer än en snorkig tjej som gav mig batteriet. Utan att säga ngt mer än att det är godkänt.

Jag svarade då att jag inte förväntade mig ngt annat när jag reser minst en gång i månaden. Det med samma batteri.

Då det visade sig ha varit ett bombhot på ett plan. Precis där vid vår gate så hade de nu flyttat alla till den andra sidan längst bort.

Så ledsagaren fick sig en språngmarsch.

Kan säga att ledsagarservicen är hittills de mest trevliga och hjälpsamma som finns. Samtidigt som de ofta får skit av andra yrkesgrupper på Arlanda. Känns inte okej😡

När vi väl var framme vid gaten så hade de redan påbörjat ombordstigningen. 

Så vi passerade, jag visade biljetten och inväntade hur de ville göra med oss.

Då kommer det😤

–  Vi har bytt plats på dig.

– Det hoppas jag verkligen inte!!

–  Jo för du har hund.

–  Mmmm en tjänstehund i kabin. Med täcke och ID.

Ni får byta tillbaka.

–  Vänta så ska jag….

   Du, kan du komma. Det är passageraren du bytte plats på.

Då kommer en ny person fram.

–  Du får inte sitta på rad 1. Du har hund!!

–  En assistanshund ja. Jag pekar på täcket.

–  Det kunde inte jag veta. Jag såg inget täcket.

–  Ni får byta tillbaka.

–  Det kan jag inte. Det sitter en annan där nu. Förresten, vad är hon för hund?

?!?!?!?!😵‍💫 Åååå så trött jag är. Bete dig Jea, bete dig.

–  Hon är en vit dvärgpudel.

–  Jaha? Suck, jag menar, VAD FÖR HUND ÄR HON.

–  Assistanshund.

–  Vad för ngn?

–  Spelar ingen roll. Alla assistanshundar har samma rättigheter.

–  Nej.

–  Jo. Men hon är två i en. Hon är psykisk häls…

–  Då får hon inte sitta där!!

–  Lyssna klart nu!! Hon är psykisk hälsahund och servicehund.

–  Jaha. Emotional support dog får inte sitta där men servicehunden får. Vänta så ska jag ringa.

Efter ytterligare ngr minuter så blev vi godkända för denna gång. De tyckte vi kunde be den andra passageraren flytta på sig.

När ledsagaren frågade ifall det var hon lr jag som skulle göra det så jag snabbt att det får faktiskt flygpersonalen göra. Det är inte vi som begått ngt misstag här.

Väl framme vid planet. Med hela 4 min tillgodo innan vi skulle fara så kommer så flygvärdinnan ut. Han frågar vad för hund Sisu är etc etc😴😴😴😴

Jag förklarar och han går på om emotionell supportdog. Jag försöker förklara skillnaden på en sådan och en psykiskhälsa hund som är Assistanshund.

Jag tar även upp vad Norwegian skrivit på sin hemsida.

Behöver jag förklara att jag inte kom någonstans med han?😵

Han gav mig dispense denna gång. Ett undantag.

NÄSTA gång kommer de inte se mellan fingrarna.

Väl på plats. 30 min försenade så brast det. Hela veckan kom över mig.

In i det sista fick Sisu jobba stenhårt🥰

Den tjejen är ngn att förlita sig på😍

När vi väl landat och vi fått skjuts hem. Haha ja då var det bara trapporna kvar😓

3h tog det att ta sig 4 våningar.

Kan väl säga att förra veckan bestod mestadels av sömn. För både mig och Sisu😄

Jag har mailat Swedavia om denna händelse men även alla de övriga ggr.

De kommer göra en avvikelserapport. Varje gång ngt uppstår lr sker ngt så vill de jag hör av mig. Inga problem känner jag.

Jag berömde ledsagarservice och även vad de kan få utstå från andra yrkesgrupper.

De ska framföra det till dem. Till alla😄 

Ngt jag givetvis kommer kolla upp. Vi far ju en del i år😂

Även Nowegian har fått sig ett mail. 

Jag bokar, jag har biljett. Där står det tydligt vad jag har bokat.

Inte mitt jobb att ha koll på koder och vad de skriver in. Personalen bör veta vad en assistanshund är!!

Där har jag ännu inte fått ngn återkoppling.

Så här har jag aldrig stått upp för mig förut.

Tänker det har med vår examen att göra. Vi har gjort allt, blivit godkända i allt. 

NU kan andra ifrågasätta hur mycket de vill. JAG vet att vi nått målet. Vi är godkända.

Känslan att stå upp för sig själv och sin hund. Woooow😍🤗

Nu är det återhämtning de lux som gäller.

I Juni far vi igen. Denna gång ska vi på miniläger🤗

Gruppen far från Grisslehamn till Eckerö🤩

Längtar men längtan grusas just nu av en massa tänk om. 

Ska även bli spännande att se hur det blir vid kontrollen på Arlanda🤭

Blir det ngn skillnad?

Sedan inväntar vi vårt nya ID kort där det står Assistanshund. Samt täcke med den enkla texten Assistanshund. Kort och gott😍🤩

Två månader efter lämplighetsprovet så gjorde vi det😊

Efter allt strul så gjorde vi det❣️❣️

Hoppas jag kan lyckas njuta av omprovet när den dagen kommer🤣

Tänker att nu har vi gjort allt. Då ska vi bara ha en uppvisning🤭

Stort Tack till Er alla som på ngt vis har bidragit till att vi lyckades genomföra den sista ”lilla” biten för att nå vårt mål.

Hundföralla😄 De kommer i olika skepnader och har alla olika funktioner.
Men ändock, Hundföralla🥳

Tack för mig och Sisu🤗🐩

Lämna ett svar