Gästbloggare Jeanette & Sisu

Hej🤩

Blir nog första gången jag skriver och berättar mer utifrån fakta. Bitvis. För jag har inte landat än. Det är en märklig känsla.

För exakt två veckor sedan gjorde vi det😄

Jag och Sisu tog examen. Nu kan Sisu titulera sig som Assistanshund❣️❣️

Det är den biten som inte känslomässigt infunnit sig.

Som ni vet så har jag varit väldigt nervös för det här med träningen. Då vi är utan hiss. Samtidigt som vårt prov skulle genomföras. 

För en person som jag som vill ha framförhållning och kunna planera. Så är verkligen det här med att få ngr dagars framförhållning ingen höjdare🙃

Självklart visste jag vi var anmälda men det här med att ha fått tid, det får man inte veta direkt.

Kan tänka mig att det är lite samma med Er som tävlar med hund. Om jag förstått rätt så kan det bli fler anmälningar än platser. Då kan det bli utlottning. Som sagt, det där vet jag inget om men kanske du kan förstå poängen🤪

Iaf, jag och Sisu for ned ngr dagar innan examen. Mycket för att landa lite, andas och hinna finputsa på vad vi egentligen redan kunde😂 

Fast känslan att misslyckas tog överhand. Så för att hålla den känslan i schackt så försökte jag blidga känslan med att träna🤭

Den 9/5-22 en Måndag var det så dags😵‍💫🤢

Ingen sömn natten till examen. Sedan ville jag vara på säkra sidan så 2h innan på plats kändes bra.

Dels för att finna ngn vänlig själ som kunde hjälpa mig med ”Folke”(elrullen) men också för att ta en hyfsat lugn och skön promenad innan provet.

Hahahaha det sket sig🤣

Min nervositet lurade mig på 1h. Allt för jag någonstans missade resvägen dit🙈🤪🤣

Så 50 min innan kom vi fram.

Det fanns folk som var hjälpsamma på stört. Dags för promenaden.

Att vi promenerade vet jag för det kunde jag sedan se på stegräknaren.

Tror promenaden gjorde sitt för plötsligt ”brummar” det i fickan. Det är instruktören Irene Wickman som skickat meddelande: Var är du?

Jisses😱 9 min kvar till provet❕️❕️

Till att lägga i en högre växel och ta sig till platsen.

Vi kom precis samtidigt som ett annat par kom. Två stycken skulle göra provet samtidigt.

Att jag var nervös, stirrig, yr. Att jag glömt bort hur man andas och allt däremellan gick INTE att dölja.

Alla märkte det. Stackars Sisu💞

Som hon fick arbeta.

Det sista jag minns är hur ledsen jag blir. Vill inte misslyckas. Vill verkligen inte. Livet passerade i revy. Det var så viktigt detta. På så många vis. Även en revansch. Det var kanske det som tog hårdast där. Tänk, nu blir jag den där misslyckade som jag hört andra säga om mig😪

Vad hände där? Just då?

Jo bedömmarna skulle hantera våra hundar en och en.

Sisu satt i mitt knä denna gång så jag satte ned henne på marken.

Sa kommandot som talar om för Sisu att det är okej. Nog fick bedömmaren göra sitt. Hon fick även gå iväg med Sisu.

Dock inte som hon brukar göra. Denna gång var hon tveksam. Kollade in mig väldigt. Visst gjorde Sisu precis som de ville MEN inte sådär bekvämt som gången innan. 

Det var då det brast inom mig. Att hålla tillbaka tårarna gick inte heller hela vägen. Som jag blinkade för att få dem att försvinna. Nervositet, egen press och enorm trötthet. Det ÄR då ingen bra kombo🤣

Det är det sista jag minns😔

Finns ngr glimtar av ett enormt stöd av älskade Irene Wickman. Likaså av bedömmarna. Vilka guldkorn. Jag hörde och jag såg när de gratulerade oss båda till ett väl godkänt prov. Vad det innebar det gick då inte in🥴

Nåja, jag förlitade mig på att det skulle bli som förra gången. Efter ngn dag lr så skulle jag förstå. Efter ytterligare ngn dag lr så skulle jag känna det.

Som sagt, två veckor har nu gått och jag är tom. 

De närmaste dagarna så sov jag och Sisu rätt mycket. Tror jag aldrig sett Sisu så färdig någonsin.

Hon gjorde verkligen sitt jobb med bravur🤩

Min älskade lilla stjärna⭐️

Vila upp sig och nya tag till kommande helg. Då skulle vi på kurs igen.

Jodå, vi kommer fortsätta gå kursen även om vi har klarat examen.

Varför kanske ngn frågar sig. För även om vi nu är godkända så stannar inte livet. Att ha möjligheten att göra olika saker i en grupp är så värdefullt.

Det ger övning men även support. Att vara en liten del av en grupp personer med samma mål, det betyder mycket för självkänslan.

Jag minns inte så mycket av helgen heller. Inte mer än att jag kände mig så uttömd, dränerad, ledsen, tom och oerhört ensam.

Dessa känslor infann sig redan på Måndagen efter provet🥺

De är inte lika starka såhär två veckor efter men att de finns där är störande😏

De gör att jag kan känna mig otacksam. Är det ngt jag inte förknippar mig med är att vara otacksam.

Nu när vi har nått vårt mål…vad ska vi då göra nu?🙄 

Som jag längtade hem. Hem till lägenheten som inte hade ngn hiss.

Att få duscha av sig, krypa till kojs i egen säng😄

”Bara” Arlanda kvar🤗🤩

Hahahaha Arlanda🙈🙉🙊

Precis när vi skulle checka in och jag såg framför mig hur vi kunde sitta som hösäckar vid gaten så hör jag:

– Tyvärr. Du får lov att vänta lite. De tar inte emot ngr väskor längre. 

Polisen vill undersöka alla väskor. Droger ngt bla bla bla.

Så där blev vi sittandes ett bra tag. De bytte personal.

Till oss kom en som kände igen oss. Hon sa till lärlingen: 

–  Åååå så bra. Här är en stammis🤗 Hon är trevlig så nu kan du lära dig i lugn och ro.

Fniss🤭 Så rart sagt. När hon sedan skulle ta min väska så informerar jag henne om att det är stopp.

Ingen hade bemödat sig att göra det innan.

Efter ytterligare ett bra tag så beslutar hon sig för att följa oss till specialbagaget. Vi får checka in väskan på samma ställe som ”Folke” helt enkelt.

Innan oss är det ett par med en Rhodeshian Ridgeback som ska tas omhand. När de precis stuvat in han i buren och är på väg att sända ned han i hissen får den killen information om att INGA, verkligen inga väskor lr specialbagage får skickas.

Nja, droger känns inte riktigt rätt. Efter 2h hör vi en passagerare berätta att Aftonbldet nu gått ut med att det är ett bombhot på terminalen🙄

Aftonbladet?! Sedan en passagerare som informerar personalen och alla andra. Hm🤔

Ytterligare 1h gick och då kommer första utropet på Arlanda. Alldeles snart kan de börja checka in igen. De inväntar bara klartecken ifrån specialpolisen.

Fanns en del som inte kom med sina flyg. Alla med handbagage fick gå ombord ändå.

Skulle vi hinna med?! 45 min hade vi på oss när incheckningen kom igång.

Glad att jag förberett allt som gick att förbereda.

Idag skulle det väl ändå inte bli ngt strul😄 

Lr?!😜

Jajjomän. Kontrollen😮‍💨

I vanlig ordning den officiella sucken över att jag inte kan gå igenom kontrollen.

Sedan allt klämman och kännande. Ingen cm lämnas åt slumpen. Gärna ned innanför linningen på byxorna.

Sedan sucken över Sisu.

När jag föreslog att man kan dra ned dragkedjan vid skorna för att på så vis komma åt lättare. Först då slutade hon genomsöka mig😄

Vad var kvar nu då? Såklart. Batteriet😮‍💨😔😮‍💨😔😮‍💨

Fast det var samma gäng som tidigare ringt och kontrollerat batteriet så var de tvungna att göra om det.

En i telefon, tre rutom😳

Effektiviteten är enorm. Speciellt när det råder personalbrist och är såååååå långa köer. Sedan en dag som denna då allt varit nedstängt i timmar och folk var så irriterade över att inte få svar.

Mina horn började vid det här laget bli röda. 

Jag frågade varför de inte får lära sig i utbildningen? Varför de gör samma process igen när de gjort det tidigare. Ingen hade ngt svar😶

Inte mer än en snorkig tjej som gav mig batteriet. Utan att säga ngt mer än att det är godkänt.

Jag svarade då att jag inte förväntade mig ngt annat när jag reser minst en gång i månaden. Det med samma batteri.

Då det visade sig ha varit ett bombhot på ett plan. Precis där vid vår gate så hade de nu flyttat alla till den andra sidan längst bort.

Så ledsagaren fick sig en språngmarsch.

Kan säga att ledsagarservicen är hittills de mest trevliga och hjälpsamma som finns. Samtidigt som de ofta får skit av andra yrkesgrupper på Arlanda. Känns inte okej😡

När vi väl var framme vid gaten så hade de redan påbörjat ombordstigningen. 

Så vi passerade, jag visade biljetten och inväntade hur de ville göra med oss.

Då kommer det😤

–  Vi har bytt plats på dig.

– Det hoppas jag verkligen inte!!

–  Jo för du har hund.

–  Mmmm en tjänstehund i kabin. Med täcke och ID.

Ni får byta tillbaka.

–  Vänta så ska jag….

   Du, kan du komma. Det är passageraren du bytte plats på.

Då kommer en ny person fram.

–  Du får inte sitta på rad 1. Du har hund!!

–  En assistanshund ja. Jag pekar på täcket.

–  Det kunde inte jag veta. Jag såg inget täcket.

–  Ni får byta tillbaka.

–  Det kan jag inte. Det sitter en annan där nu. Förresten, vad är hon för hund?

?!?!?!?!😵‍💫 Åååå så trött jag är. Bete dig Jea, bete dig.

–  Hon är en vit dvärgpudel.

–  Jaha? Suck, jag menar, VAD FÖR HUND ÄR HON.

–  Assistanshund.

–  Vad för ngn?

–  Spelar ingen roll. Alla assistanshundar har samma rättigheter.

–  Nej.

–  Jo. Men hon är två i en. Hon är psykisk häls…

–  Då får hon inte sitta där!!

–  Lyssna klart nu!! Hon är psykisk hälsahund och servicehund.

–  Jaha. Emotional support dog får inte sitta där men servicehunden får. Vänta så ska jag ringa.

Efter ytterligare ngr minuter så blev vi godkända för denna gång. De tyckte vi kunde be den andra passageraren flytta på sig.

När ledsagaren frågade ifall det var hon lr jag som skulle göra det så jag snabbt att det får faktiskt flygpersonalen göra. Det är inte vi som begått ngt misstag här.

Väl framme vid planet. Med hela 4 min tillgodo innan vi skulle fara så kommer så flygvärdinnan ut. Han frågar vad för hund Sisu är etc etc😴😴😴😴

Jag förklarar och han går på om emotionell supportdog. Jag försöker förklara skillnaden på en sådan och en psykiskhälsa hund som är Assistanshund.

Jag tar även upp vad Norwegian skrivit på sin hemsida.

Behöver jag förklara att jag inte kom någonstans med han?😵

Han gav mig dispense denna gång. Ett undantag.

NÄSTA gång kommer de inte se mellan fingrarna.

Väl på plats. 30 min försenade så brast det. Hela veckan kom över mig.

In i det sista fick Sisu jobba stenhårt🥰

Den tjejen är ngn att förlita sig på😍

När vi väl landat och vi fått skjuts hem. Haha ja då var det bara trapporna kvar😓

3h tog det att ta sig 4 våningar.

Kan väl säga att förra veckan bestod mestadels av sömn. För både mig och Sisu😄

Jag har mailat Swedavia om denna händelse men även alla de övriga ggr.

De kommer göra en avvikelserapport. Varje gång ngt uppstår lr sker ngt så vill de jag hör av mig. Inga problem känner jag.

Jag berömde ledsagarservice och även vad de kan få utstå från andra yrkesgrupper.

De ska framföra det till dem. Till alla😄 

Ngt jag givetvis kommer kolla upp. Vi far ju en del i år😂

Även Nowegian har fått sig ett mail. 

Jag bokar, jag har biljett. Där står det tydligt vad jag har bokat.

Inte mitt jobb att ha koll på koder och vad de skriver in. Personalen bör veta vad en assistanshund är!!

Där har jag ännu inte fått ngn återkoppling.

Så här har jag aldrig stått upp för mig förut.

Tänker det har med vår examen att göra. Vi har gjort allt, blivit godkända i allt. 

NU kan andra ifrågasätta hur mycket de vill. JAG vet att vi nått målet. Vi är godkända.

Känslan att stå upp för sig själv och sin hund. Woooow😍🤗

Nu är det återhämtning de lux som gäller.

I Juni far vi igen. Denna gång ska vi på miniläger🤗

Gruppen far från Grisslehamn till Eckerö🤩

Längtar men längtan grusas just nu av en massa tänk om. 

Ska även bli spännande att se hur det blir vid kontrollen på Arlanda🤭

Blir det ngn skillnad?

Sedan inväntar vi vårt nya ID kort där det står Assistanshund. Samt täcke med den enkla texten Assistanshund. Kort och gott😍🤩

Två månader efter lämplighetsprovet så gjorde vi det😊

Efter allt strul så gjorde vi det❣️❣️

Hoppas jag kan lyckas njuta av omprovet när den dagen kommer🤣

Tänker att nu har vi gjort allt. Då ska vi bara ha en uppvisning🤭

Stort Tack till Er alla som på ngt vis har bidragit till att vi lyckades genomföra den sista ”lilla” biten för att nå vårt mål.

Hundföralla😄 De kommer i olika skepnader och har alla olika funktioner.
Men ändock, Hundföralla🥳

Tack för mig och Sisu🤗🐩

Gästbloggare Jeanette och Sisu

Hej igen😃

Det här med stress är intressant. Oftast hör vi talas om dålig stress men även att stress kan vara bra.

Sällan hör vi talas om alla de olika valörerna däremellan🙃

Vi sätter upp ett mål i livet. Stakar ut det, då oftast med glada positiva tankar. 

Visst förstår vi att det kan krävas en del arbete bakom. Även att det troligtvis inte kommer gå helt smärtfritt heller.

Fast vad gör det😄 Vi är på G och har ngt att se fram emot.
Vad är då ett lr fler hinder på vägen?!😜

Så kommer livet och gör sig påmint. Det handlar inte bara om dina planer och ev hinder. Nejdå, ett spindelnät är utsatt för väder och vind.

Lite där hamnade jag och Sisu.

Vi fortsätter vår väg mot examen. Inget förändrat där.
Det stora är att de tar bort vår hiss i huset. I 6v är det sagt.
Vi ska få en hiss som stänger och öppnar dörrarna av sig självt. En hiss som talar om vilket plan du är på och vart du är på väg.

Toppen!! Lr hur. Det innebär också att vi inte heller tar oss ut på träning. 

Helt plötsligt låter det inte så toppen längre🤣

Visst är det märkligt hur man kan se på en och samma sak på så olika vis🤭

”Oron” över den kommande examen blev genast lite annorlunda, lite mer.

Förnuftet vet, logiken vet, det blir inga problem. Samtidigt, så när en möjlighet försvinner så växer sig tvivlet. Där någonstans får oron sig rejält med näring. Stressen byggs sakta men säkert upp och kroppen gör sitt för att parera.

När man en gång drabbats och stressen slagit sina klor i dig, då är det inte så enkelt att parera längre.

Det handlar snarare om att lyckas stå pall🍀

Så Sisu har fått arbeta stenhårt med att finnas där för mig.
Inte lika mycket träning varje dag. Inte den som vi brukar bedriva.
Utan nu mer mentalt. Mer skarpt läge.

Sisu har verkligen fått visa att hon finns där och det under många dagar.
Aldrig vek hon av från min sida, aldrig💞

Hon har legat på mitt bröst, hon ha följt mig mellan soffan, sängen, badrummet. Kramat och pussat mig. Masserat mig på mina spända muskler. Sisu är verkligen min stjärna⭐️

Bortsett från all stress jag suger åt mig för stunden så har vi fått till ngr bra stunder med träning också😃

För att fira att vi klarade lämplighetsprovet den 9/3-22 så bokade vi bord på Restaurang Waldorf innan påsk. Det för att just då skulle sonen komma upp och hälsa på.

Redan vid mailkontakten mottogs vi så positivt!!
Det var bara att säga till så skulle de reservera ett bord åt oss vid sidan av😍
Inga problem med alla mina varianter av födoallergier heller.

Själv var jag så nervös. Vet inte när jag var ute bland folk såhär. Sisu satt så fint nere vid mina fötter. Helt still och med jämna mellanrum tittade hon upp på mig. Lite med blicken: Matte, det är lugnt. Jag har din rygg❣️❣️

Samtidigt som jag sicksackade fram till vårt bord.

Väl vid bordet så lade jag ut Sisus matta. Knappt hann jag bli klar då hon genast tog ett litet skutt och lade sig tillrätta. Med en blick: Visst gör jag rätt?🙄

Min lilla stjärna🥰

Tack vare Sisu, tack vare personalen på Restaurang Waldorf, det ihop med mitt sällskap. Så klarade jag av besöket. Jag lyckades hålla fokus och få behålla det jag åt🤗💖

Vilket genombrott på fler vis.

Vi hade t.ex besök av vår härliga underbara assistanshundinstruktör Irene Wickman också🥰

Jajjomän, hon har gjort ett besök häruppe hos oss.

Då var det dags för restaurangbesök nr 2. Denna gång blev det på Alcatraz.

Jag hade även här förberett ett besök och stämt av för att vara på säkra sidan.

Så nu har vi varit med om två positivt fina besök på restaurang. Jag har fått bekräftat att jag har en hund som vet hur man beter sig🤩

Även att med bra förutsättningar, så kan jag klara av det också.

Nu gäller det att minnas alla fina ggr vi gjort bra ifrån oss. Acceptera att vi inte kommer kunna träna ute under 6v men att det är okej. För vi är *good enough* som det är😊

Nu kan vi finslipa lite mer på vår kontakt. Återuppta lite trick som fått stå sig bi.

Vi är fortfarande positivt inställda. Även om det blir ihop med stressen😂

Samarbete på hög nivå🤩

Kram och nospuss ifrån oss. 

/Jea och Sisu

Gästbloggare Jeanett & Sisu

Hej 

Kanske du undrar vad som hänt… 
Hur gick det efter att vi klarade av lämplighetsprovet?

Vart tog vi vägen?

Först och främst behövde vi tid att smälta det hela 😄

Det hela var så ofattbart, så overkligt.

Här helt utan någon instruktör hade vi lyckats med något som vi tänkte var helt stört omöjligt. Det pga att vi famlade i blindo.

Så lyckas vi med något vi kämpat så för.

Mmmm vi behövde tid att smälta det.

Nu har vi gjort det🤗

Nu stressar jag upp mig för examen som nu blir nästa steg🙈

Lika korkat det som det var inför lämplighetsprovet 🤣

Vi har hunnit med ytterligare två t.o.r. flygningar.

Idag är jag inte lika nervös men klumpen finns dock kvar i magen.

För lika många flygningar vi har gjort, lika många varianter finns det😄

Det har varit allt från korkade saker till skrattretande saker. Två situationer jag kan skratta åt idag är dessa 😄:

Första gången vi flög ifrån Kallax med vårt utbildningstäcke så fick vi höra en rolig sak.

Det kommer en flygplatskontrollant upp bakifrån oss. Kikar och sträcker ut handen för att klia Sisu på huvudet. Varpå jag snabbt påtalar att det inte är okej. Inte röra henne.

Han reagerar lite chockförvånat med att säga: Nähä!!? Varför??

Jag försöker tålmodigt förklara att Sisu arbetar etc.

Han blir märkbart förvånad.

När vi således kommer fram till bandet och ska lämna av oss all våra saker så är det just han som tar emot oss.

Där får vi då höra att det brukar vara stora hundar som är assistanshundar.

De får man absolut inte röra.

Hm….äum jasså??

Försöker då få han att förstå att Sisu är just en sådan hund också. Inte röra hund.

Varpå jag hör han säga:

*Jomen hon är så liten och söt.*

Hahahahaha underbart. Är det så här det kommer att bli framöver🤣

Andra saken som också står ut på alla situationer vi är med om var denna.

Allt hat gått bra. Vi satt vid gaten och inväntade vår tid att gå ombord.

Då blir vi stoppade. Jag hör hur någon säger att: Nej det går inte. Vi får flytta på henne.

Just där fanns det vara jag och Sisu så inte svårt att förstå vem henne är.

Jodå, visst var det oss de syftade på. Vi sitter alltid på 1A lr 1C. Iaf har vi gjort så hittills.

Nu ville de flytta oss till 3A.

Vänta här. Vaddå? Varför?

Jo de hade sett jag hade en hund. Då kan jag inte sitta på främre raden. 

Inget på golvet framför oss.

Fast Sisu sitter ju i mitt knä. Bokad som Tjänstehund i kabin.

Förklaringen jag fick sedan var att de visste inte. De såg bara att jag hade hund med.

Märkligt. När vi checkade in så såg de henne, ID, bokning, ja allt.

Varför har få ingen annan sagt något under alla våra flygningar?!

Fick inget svar på frågorna. Däremot fick vi tillbaka vår ursprungsplats😄

Kommer tydligen alltid hända något kring våra flygningar🤪

Vi fortsätter finslipa våra moment vi ska ha på examen. Nu sitter det t.ex att tömma tvättmaskin👌

Ge mig handduk så jag kan torka mina händer.

Sisu tar av mig mina strumpor utan problem.

Jag har lärt mig att tyda Sisu snabbare än förut.

När hon säger till hon blir jag snabbare medveten och kan då göra vad jag kan för att inte ”försvinna” i tuffa situationer.

En dag var vi på Vallby Frilufsmuseum. Vilket underbart ställe😍

Vi såg, förutom människor, getter, får, kaniner, Gotlandsruss bl.a

Inget märkvärdigt enligt Sisu verkade det som.

Så roligt och härligt att vi börjat ge oss ut nu.

På hemmaplan har vi hunnit besöka f-kassan, apoteket, affären, gallerian och tandvården!!

Inte har vi bemött någon negativt. Ingen som åtminstone visat eller sagt något                  

Tänk vad min lilla fyrbenta vän gör för mig💞

Hon tar hand om mig och ”plogar/banar” väg för mig.

En intressant sak jag lagt märke till är att när jag inte kunde ta med Sisu, utan var helt ”solo”. 

Dottern var med mig.

Då fick vi ingen hjälp. Vi fick söka och klara oss helt själva. Frågade vi om hjälp kunde det suckar.

Så nu när jag var på ett ställe med Sisu och en hjälpare. Då kommer en av de där som inte varit hjälpsam förut fram.

Frågar ifall vi fått hjälp och ifall vi behöver hjälp.

Väldigt trevlig.

Tänk om Sisu även sänder ut postiv energi🙄

Helt klart, vi är på socialträning både jag och Sisu.

Kan förnimma en del av mig själv som fanns där för säkert 10 år sedan.

En slags säkerhet. Som jag inte känt på år och dar.

Nu vet jag att det kommer inträffa dispyter, krockar med andras åsikter.

Jag hoppas och önskar att vi lyckats förstärka oss båda så pass så vi kan hantera det den dagen😊

Just nu är jag oerhört tacksam och glad.

En nyfikenhet har börjat tillta. Så glatt spänd på vad mer kommer ske😃

Sedan är det väldigt skoj att se vilken skillnad det blir på Sisu när hon har täcket på lr av.

Jo, faktiskt, det ÄR skillnad😂

Täcke på = Oerhört stolt, extra lyhörd, lugn.

Täcket av = jag försöker göra vad jag vill. Hör sämre plötsligt. Kan mer själv.

Nu är det ut i livet som gäller. Mindre och mindre träning i hall och inomhus😍

Du, ta hand om dig🍀

Så ses vi om inte alltför lång tid framöver😊

Jea och Sisu

Gästbloggare Jeanette och Sisu

Hej!
Vi börjar väl med att ta det här med flygplatser på en gång *skratt*

Denna gång stötte vi på patrull redan på Kallax. Jodå, Kallax. Kan berätta att jag blev riktigt förvånad. Hade inte alls väntat mig det.
Det började redan vid incheckningen, vart hade jag transportburen för Sisu?!

Att försöka sig på att förklara att hon bokats som tjänstehund gick inte hem, inte alls! För i datorn var hon absolut inte en tjänstehund. Raskt blev jag nervös och kollade vår biljett i mobilen. Skulle det nu visa sig att hon inte var bokad som tjänstehund längre?! Nu började paniken smyga sig på.

Puh!! Hos mig stod det klart. Tjänstehund i kabin. Klart!

Så nu skulle jag få ett papper som bekräftade det hela. För att?  :/
Jo för att inte få problem med besättningen.
Märkligt. Besättningen? Varför skulle de protestera?
Jaja, låt gå!

Nu mot kontrollen…. Allt gick smidigt, eller?
Mmmm det blev eller…
För nu skulle jag inte få ta med mig batterierna till Folke. Seriöst!!
Nu har vi ju flygit några ggr och inte haft någon som sagt så.
Det suckades, det ringdes samtal och han som hade checkat in oss fick komma upp och reda ut.

Märk väl nu, att vi var 2h innan avgång. Börjar förstå varför vi behöver vara ute i god tid.

Å ena sidan fick jag inte ta med batterierna, å andra sidan fick jag. Eller kanske det ena, eller….

Ingen rolig sits, ska inte gå igenom alla turer utan hoppar till slutet. Det blev piloten som fick ringa samtalen och reda ut det hela. Om det nu blev utrett vet jag inte. Fakta är att planet blev försenat pga mina batterier. Fakta är att jag till slut INTE fick med mig båda batterierna.

Fakta är att Sisu var ett enormt stort stöd!

Någon hade begått fel i bokningen, varför det fungerat förut kan ingen förklara heller. Vi har tydligen gått under radarn. För vid alla bokningar har jag lämnat alla fakta kring ”Folke” och Sisu.

Väl på väg upp i luften bröt jag ihop en aning. Negativa tankar och världsbäst på att tracka ner på mig själv. Älskade Sisu ♡ som du fick jobba och stå i.

Detta strul….skulle det innebära att det skulle gå smärtfritt från Arlanda?
Hahahaha låter dig få fundera på det en stund  *skratt*.

Ska försöka ta allt i kronologisk ordning här *blink*.

Den här gången skulle vi inte fara på kurs/utbildning. Näpp *ler*.

Tada!! Vi skulle göra lämplighetsprovet ♡♡♡♡
Det blev snabba puckar, inte direkt någon framförhållning. Det kanske var bra för en som jag, som ska överanalysera och övertänka allt.

Familjen vi skulle bo hos drabbades såklart av magsjuka. Precis när vi skulle fara ned, så det fick helt enkelt bli hotell för mig och Sisu.

Åååååå  🙁  Helt själva, nu något nytt och helt oförberett. Dessutom ett test som min dåliga självkänsla kom på fler orsaker till ”misslyckande” än något annat. Lyhört som kattsingen på hotellet var det också så det blev en bra träning för oss båda.
Lite smånojjiga var vi allt jag och Sisu *skratt*.

Efter en natts nästintill osömn så var det dags för dagen D.
Då sonen arbetar i närheten så körde han oss från hotellet till Upplands-Väsby. Tur han arbetar i utkanten av Arlanda. Det betydde också att vi fick anpassa oss lite efter hans tider. Så några timmar själva i centrum blev det innan de andra anslöt.

Solen sken och strålarna kastade lite värme på oss. Vitsipporna bugade och bockade, hälsade oss välkomna. Änderna kvackade i kör och fick oss att känna oss lite harmonisk. Därtill mötte vi människor som log, som hejjade och gav oss, eller rättare sagt Sisu, komplimanger ♡

Bättre start och välkomnande är nog svårt att få *fniss*.

Sedan mötte oss två små ”gummor” ♡♡
De var väl vad man säger damer men så oerhört gulliga. Så som jag ser och tänker på det så är en gullig gumma det ultimata att bli. Så när jag beskriver dem som gummor så är det enbart i positiv anda.

De ingjöt sådant lugn så stundom glömde jag bort vad vi gjorde där  *skratt*.

Efter många kvartar så fick vi höra orden: Grattis till utbildningstäcket!

Där och då kom tårarna. Va?! Vaddå? Är det sant?!
Vi hade klarat det!!
Sisu är nu Assistanshund under utbildning!! Hurra!!

Idag är det dagen efter. Båda somnade vi helt utmattade igår.
Känslorna pendlar än. Lite svårsmält. Jag hör, jag förstår men….
Med tanke på att vi först fick tag i en instruktör i Januari. Att vi haft två tillfällen då vi setts. Så är det imponerande. Det börjar sjunka in vilket väldans jobb vi två har gjort. Allt arbete vi gjort, minsta lilla har resulterat i ett täcke nu ♡

Stundom greppar jag det hela även om det är microstunder. Om ngn vecka kanske det är mer begripligt *skratt*. Som jag brukar säga: Jag är oerhört smart men så trög hahahahahahahaha.
Väldigt beskrivande. Inte alls negativt som jag ser på det.

Så imorse var det dags för resan hem.
Nu kan väl inte så mycket mer hända? Kanske varianter på vad vi redan varit med om på flygplatsen men inget direkt nytt. Eller?  Mmm det var funderingen jag lämnade åt dig tidigare i texten.

Att ta sig med allt helt solo, att känna olust och kämpa med ångest. Sedan att inte minnas heller kan påverka vissa saker. T.ex att komma rätt *skratt*.
Jag visste vägen, trodde jag. Kom totalt fel. Ankomsthallen är inte samma sak som avgångshallen *skratt*. När jag väl tagit mig till ankomsthallen blev jag väldigt osäker. Vart fanns Norwegian?! Jag for fram och åter. Till jag såg en liten lapp som informerade att: Var lugn. Vi kommer 2h innan avgång. Puh. Jag var iaf på rätt ställe nu.

Såklart, absolut finns det nya saker att vara med om. 

Nu i incheckningen ville de se D kortet. Jag förklarade att vi blev godkända igår så vi har inte hunnit få ngt än. Dock har jag papper jag kan visa.
Det var inte intressant. Då skulle de se passet. Tänk om vi inte hade haft pass???!
Det är ju inget som kräver det i Sverige. 

Nu ides jag inte tjafsa eller ställa frågan.
Pass har vi ju dessutom så låt gå då.
Han tog passet, öppnade upp det för att sedan säga:
Nämen det ser ju bra ut.

Snälla va?! Vad såg bra ut? Vad tittade han på samt vad sa det han egentligen?!?!
Sedan hade bokningen även lyckats boka in fel kod. Så nu var jag tydligen gående men önskade rullstol. Tröttamt….verkligen tröttsamt. Varför kan de inte göra om systemet så jag kan få boka både tjänstehund OCH rullstol??

Nu invänta ledsagningen. Då jag var helt solo så skulle de behöva hjälpa mig med ”Folke” in i skyddsväskan. Jag hade förberett så gott jag kunnat, men sista biten in i väskan gick bara inte.

Då kommer nästa överraskning.
Stolen ska minsann inte in i väskan innan scanning. Fast…Så har vi gjort alla andra ggr.
Ånej, så går det inte till.

Spännande är ordet!

Till specialbagaget, scanna väskan, scanna ”Folke”.
I med ”Folke” och iväg till hissen. 
Kön växte sig med folk som ville lämna in sina barnvagnar och golfväskor.

Hm….skulle de inte scanna av taggen?!

Hoppsan, de glömde visst den lilla detaljen  *skratt*.

Jaha ja, kontrollen nästa. Svarta hålet på Arlanda.
Men inte idag, där var det en supergullig tjej, noggrann men effektiv, Informativ och tydlig. Inte en endaste suck heller. Jag kunde inte låta bli att påtala att det var den bästa och mest harmoniska genomgången någonsin. Tack.

Hon blev så glad. För mig är det viktigt att de som är bra ska få höra det direkt. 
Förhoppningsvis kan hon leva på det resten av dagen *ler*.

Inga problem någonstans i kontrollen.
Då det mesta ändå gått så smidigt och jag var ute i tid. Så fanns mycket tid att fördriva. Det enda jag ville var att bli lämnad vid gaten.

Okej, inga problem sade han.
Hahaha vad tror du?  *blink* Han kör mig såklart till fel gate. Jag påtalar det men han nekar. Försöker övertala mig att tro på honom. Då jag säger att det står Umeå på skylten och jag faktiskt ska till Luleå spelar föga någon roll. Han envisas, vill se min biljett för att stämma av siffrorna. Att det faktiskt står Umeå verkar betydelselöst *skratt*.

Plötsligt ska vi till gaten bredvid. Även om det nu faktiskt står Luleå så blir det inte rätt.
För det är SAS som lyfter därifrån.
Även här uppstod lite fram och åter innan jag ytterligare fick rätt.

Tredje gången gillt  *skratt*
Denna gång stämde det.

Flygresan i sig flöt på bra. Bara en gång en knackade försiktigt på mig. Han skulle just säga åt mig att ta ned hunden i väskan när han såg täcket. Täcket med texten: Assistanshund under utbildning. Då bad han genast om ursäkt. Sådant kan jag ta. Misstag kan ske. Misstag med ett ärligt leende gör, för mig iaf, att det är förlåtet. Jag kan släppa det och gå vidare.

När vi landat så blev det en lång väntan.
Hade jag beställt rullstol? Okej. Jag har egen rullstol? Okej.
Jag förklarade att den är i en skyddsväska och inte ”synlig” såsom en rullstol.
Han förmedlade vidare.

När ledsagningen väl kom så såg jag de ha konkat upp hela väskan med innehåll.
Haha in i det sista så skulle jag få vara med om en ny variant.

När jag undrade ifall de tänkt jag skulle packa upp den där i korridoren så fick jag ett jakande svar.
När jag frågade om det var genomtänkt så var det inga problem. Då undrade jag ifall det verkligen var smart då de strax skulle påbörja men att boarda planet, då förstod de och vi tog oss vidare till en mer lugn plats. 

Nu var det väskan kvar samt batteriet jag blev tvungen att lämna kvar. Väskan snabbt och smidigt. Check på det. Batteriet. Mmmmm, då var de bara tvungna att säga till mig att det inte får vara för starkt. Att jag försökte förklara att det inte var jag utan bokningen så gjorde det ingen skillnad.

Att jag inte heller ville diskutera det hela utan bara ville ha mitt batteri spelade ingen roll. Inte förrän jag sa: Jaha. Ojdå. Ska tänka om det till nästa gång, då släpptes det. Jag fick batteriet.

Tänk att behöva spela förvånad och lite bakom för att det skulle ta slut. Märkligt!

Som avslutning på denna resa så blev vi bjudna på fika. Det för att fira vår bedrift.
Det blev ett härligt avslut på en händelserik resa, en resa som kommer ta sin tid att smälta och förstå.

Nu är siktet framflyttat och nu är det examen som är nästa milstolpe♡

Med lite jädrar anamma, lite Finskt påbrå i blodet och en hund vid namn Sisu.
Då går det mesta bara man vill *ler*.

Om en vecka far vi ned igen. Denna gång på kursen/utbildningen. Vi är lyckligt lottade. Vi har en av de bästa om inte faktiskt den bästa Assistanshundsinstruktören, Irene Wickman ♡

Tills nästa gång. Ta hand om dig. Passa på att reflektera lite över vad och hur du gör, beter dig. Hur löser du saker? Hur resonerar du?

Kan du se vad du lär dig av dina handlingar? Det kan bli både spännande och intressant  *ler*.

På återseende.

//Jea och Sisu ♡

Gästbloggare Jeanette Karppinen

Hej där 

Jag heter Jeanette och min älskade följeslagare heter Sisu.
Vilka är då vi? 

Vi börjar med det enklaste svaret. Sisu är en kastrerad vit dvärgpudeltik. Hon är till storlek sett liten men låt dig inte luras. Hon har en mycket stor personlighet. 

Sisu

Oavsett vad hon ställs inför så är hon på. Kanske inte alltid med flaggan i topp och ett jubel. Men allt du ber henne om så är hon på.
Med rätt stöd, tålamod och pepping. M.a.o, hon skiljer sig inte så mycket ifrån sin matte. 

Sisu kan vara skör och försiktig.
Hon har varit med om ngr incidenter i sitt än så länge unga liv.
Endast 14 v ung, med koppel på, så blev hon attackerad av en lös hund.
I sommar blir hon 2 år och har varit med om ytterligare fyra påhopp. 

Hon har blivit mer försiktig och vaksam men ändå en tuffing som fortfarande lägger sitt liv i mina händer.
Sisu är duktig på att använda sin av och på knapp.
Hennes motto verkar bestå av antingen eller. 

Hon har en vilja av stål, hon är lyhörd, full av kreativitet och inga problem att roa sig själv. 

Hennes matte då? Vem är jag? 

Jag brukar beskriva mig som ett Norrsken. Jag är även komplicerat okomplicerad.
Likt Sisu är det antingen eller som gäller.
Jag har en enorm överlevnadsinstinkt och ett sug efter mer. 

Det är inte alltid till det bästa för det gör mig till väldigt spontan. På gott och ont.
Då jag själv är väldigt positiv av mig, fantasifull och kreativ så brukar jag trots allt ändå lyckas reda ut situationer jag kan hamna i pga min spontanitet. 

Hur kommer det sig att jag blev med hund? 

Djur har alltid haft en stor plats hos mig. Djuren har varit min räddning redan innan jag varit medveten om världen, innan jag kunde gå.
Och så har det fortsatt. 

För några år sedan blev jag sämre. Jag har alltid haft problem med kroppen. Värken/smärtan har varit min ständiga följeslagare genom livet. På ett eller annat vis.
Katter är väl egentligen det djur som alltid funnits hos mig. 

Min första egna hund införskaffade jag -99. Sedan hade jag ett uppehåll 2013-2017.
Av en slump blev jag med en långhårig Collie. Inte planerat, inte alls. Men hon valde mig. Hon var väldigt tydlig med det.
Ett av mina motton är: 

Blir du utvald av ett djur. Då finns det en mening med det. 

I samma veva så hade jag börjat få mer problem med balansen.
Där och då föddes tanken på en assistanshund.
Tänk dig en följeslagare, en trygghet vid din sida. Och samtidigt en bästa kompis som skulle göra allt för dig och ihop. Någon som dessutom behöver dig. 

Tyvärr grusades förhoppningarna sakta men säkert för oss. Jag var helt inställd på att oavsett orsak, om hon nu inte skulle nå hela vägen till assistanshund. Så skulle hon bli den bästa hjälpstödkompisen för mig oavsett utbildning eller ej. Ska inte gå in på alla turer och fighter vi hade. Det är ett helt annat kapitel.
Men hon fick avsluta sitt liv ung.
Hon blev 2 år, 2 mån, 9 dagar. 

Fanns inte på kartan att jag skulle ha hund igen!!
Den sorgen, den smärtan. Jisses, den blir värre och värre att hantera ju äldre jag blir. 

Men innan hon fick somna in hann hon plantera ett litet frö hos mig. Inget jag förstod där och då. 

Älskade Zingo drog sig ifrån andra hundar på slutet men veckan innan hon somnade in hände något.
Hon mötte två små dvärgpudlar. Varav den ene var väldigt skeptisk och nervös för andra hundar.
Men de drogs till varandra. Varken jag eller den andra ägaren förstod någonting. Det var ett vackert möte. 

När Zingo väl somnat och jag kom hem till lägenheten, så var jag tacksam över att ha katten.
Katten Lotus och jag sörjde ikapp. Vi tydde oss mer än någonsin till varandra.
Vi sörjde ihop, vi sörjde isär.
Sorg kan vara så smärtsamt, så vackert, så stärkande, så insiktsfullt.
Den kan innehålla sådan ilska, vara ifrågasättande, vara så defensiv, offensiv, och destruktiv. 

Efter någon vecka var det dags att ta steget utanför lägenheten.
Nu har livet tagit mig dit så nu är jag beroende av rullstol.
Rullstol är allt annat än frihet och självständighet i ”vårt” samhälle. 

Jag öppnade dörren, rullar ut….tvärnit!!
Tårarna sprutar värre än på Lille Skutt. Jag fångas av en snara som plågsamt långsamt försöker strypa mig.
Plötsligt så fångas jag in i en dimma. En dimma som det inte fanns någon ende på. Syret försvann mer och mer och yrseln tog över. 

Sedan mindes jag inget mer. 

När jag väl var tillbaka låg jag på golvet i vardagsrummet. Med Lotus vid min sida.
Jag fixade inte ett liv utan hund!! Insåg jag.
Hur mycket Lotus eller någon annan katt betyder för mig. En katt kommer inte följa mig i världen där utanför. 

Så dåligt samvete jag fick. Redan nu började en annan hund ta sin plats hos mig. Det innan min älskade Zingos aska ens kommit hem till mig. 

Då mindes jag hennes möte med pudlarna. Känslan av att hon försökte säga mig något dök upp. Och i samma veva kände jag en värme ifrån henne.
Såklart, min kloka vän.
Hon visste naturligtvis. Vilken fin ”assistanshund” hon var trots hon aldrig fick det på pappret. 

På den vägen kom Sisu till mig. 

Det tog sin tid, det krävdes en del övervägande och resoneranden med mig själv.
Ärligt, i jobbiga stundern än idag kan jag vara hård mot mig själv och ifrågasätta om jag gjorde rätt.
Tack och lov är de stunderna väldigt korta och jag har fina personer i min närhet som kan tala mig till rätta. 

En pudel fäller dessutom inte så perfekt att tillmötesgå allergiker ute i samhället.
Dvärgpudel perfekt storleksmässigt för då kan jag lätt ta henne i knät om så skulle behövas. 

Med Sisu kom ett ansvar för ytterligare ett liv. Vilket i sig gjorde att jag kom ett steg längre ifrån negativa tankar.
Nu började en ny resa mot en assistanshund. 

Vägledning, råd och stöd är något jag känt vi varit utan. Att lyckas så bör man ha kontakter. Kanske det inte är så lätt ändå. Kanske man hamnar i samma sits som vi är i idag. Det är inget jag kan svara på.
Det jag VET är att vi då blir bollade hit och dit. Konstant.
Inga konkreta svar, inga direkta direktiv utan mer kanske, nog, borde, det ordnar sig.
Oj hoppsan så ska det ju inte vara men…. 

Inte blev det lättare när Coronan gjorde sitt inträde i allas liv. 

Många runtom är väldigt snabba på att erbjuda och lova hjälp.
Utropa: 

– Nog fixar vi det här. Jag finns där för dig.
– Inga problem, kan någon så är det du.
– Ge inte upp.
– Jag kommer göra allt jag kan för dig. 

Vart tog alla de vägen?! 

Det finns inte något ”vi”.
Problem finns det gått om.
Ge upp känns svajigt men en geuppare är vi då inte. Även om den känslan kan infinna sig. 

Från att ha varit en mycket självständig-jag-kan-det-själv-varelse, med lösningar så har jag insett att jag inte ingår i gemenskapen i samhället. Det är något jag bara hör ska vara till för alla. Jag är tydligen inte en ”alla”.
Jag har heller inte rätt till hjälp utan jag har bara rätt till att söka hjälp. Vackert va? 

Jag har insett att jag är en typisk varelse som faller på målsnöret, hamnar mellan stolarna, befinner mig i ett Moment 22 konstant. 

Knäcker det mig? 

Inte än. Det får mig på fall emellanåt.
Sisu skulle ha fått göra det stora lämplighetstestet nu i Oktober 2020. Coronan satte stopp för det.
Vi väntar än på att höra något om ett test. 

Under tiden famlar vi i ett mörker. Till slut borde vi väl finna ljuset visst?
Några gånger har vi anat ljuset. Men det har nog inte varit dags. Vi har lite till att lära, att inse. 

Är allt mörker? Är allt dystert? 

Inte alls. Jag har ju Sisu. Och Lotus såklart. Sisu finns där varje dag.
Hon hakar på när jag får för mig något. Vilket sker väldigt ofta.
Den ena kursen efter den andra. Det är simning en gång i veckan. Det är häst och vagn. Det är åka rullstol, sitta på fötterna högt upp i luften och balansera, baka, BPH, djur av olika slag, besöka olika veterinärstationer för erfarenhetens skull. Fara iväg med bil långväga, åka båt till Åland, tunnelbana, pendeltåg, buss, cykel. 

Uppleva olika hissar, titta på människor, träffa äldre personer och lyssna på dem, sitta med på möten i timmar. 

Sisu är med överallt!!
Hon betyder så otroligt mycket för mig.
Hon delar min glädje, förväntan, sorg, frustration, ilska, irritation, ”utbrott” i form av att jag står upp och argumenterar väldigt bestämt. I varje känsla finns hon vid min sida.
Sisu viker inte en tum. 

Snarare att hon hjälper mig att stanna upp. Känna efter och t.o.m inse vissa saker.
Ibland kan hon ”säga” till innan, ibland när det sker, ibland efteråt.
Sisu har hjälpt mig att förstå och utvecklas. 

Nog förstår jag allt inget kan ske om man inte själv vill.
Jag skulle säga att Sisu och jag gör samma saker för varandra. Och vi är så pass synkade och har drivet mot samma mål. 

Just nu, har vi påbörjat en Trickkurs.
Superskoj. Det är vi eniga om båda två.
Krävs sitt till, lika enkelt och smidigt som det kan vara. Lika tufft och krävande kan det också vara. Men vår gemensamma nämnare är att vi vill. 

Att jag sitter i rullstol gör inte saken lättare.
Att den dessutom är manuell och jag är i ständigt behov att någon har tid och lust att köra mig gör det hela inte lättare.
Nej snarare tvärtom faktiskt. För det föder negativa tankar och känslor. Och DET är inte alls något positivt i det. Det blir ett hinder.
Men hej, hinder är till för att överkomma va *skratt*. 

Dessutom har vi funnit ett ställe där de peppar oss, hjälper oss och verkar tro på oss!!
Det är stort för oss. 

Jag behöver lära mig att släppa tanken på hur enklare det varit om och hur lättare det faktiskt var när jag kunde gå.
Att leva i det förgångna gynnar verkligen inte.
Minns gärna, vårda de härliga minnena, de tuffa minnena kan man nyttja och ta lärdom av. Men glöm inte att gå vidare. 

Nu har det blivit rätt mycket om hur viktig Sisu är för mig. Hur beroende jag är av henne. Vad jag förväntar mig och hoppas av henne.
Men jag tror att det är lika åt andra hållet också.
Det hon är för mig, är jag för henne. Det är troligtvis därför vi har den fina balansen mellan oss. 

Oavsett arbetsbördan här så ligger ansvaret helt på mig.
För att kunna lära henne saker behöver jag lära mig förstå mig. På så vis kan jag lära Sisu på ett sätt som fungerar bäst för henne. 

Samtidigt är det min uppgift att se till att hon får vara den hund hon är. Inte bara en hund med krav, förväntningar och uppgifter. 

Att kunna återgälda allt Sisu ger och gör för mig är en härlig känsla.
Att vara behövd. Att kunna fokusera på henne. Det gör att jag ändå är någon. 

Balansera sin hund, med bästa vän, stöd och hjälp, kurator/psykolog det är ett ärofyllt uppdrag. 

Jag vet att blir Sisu inte min assistanshund på pappret så är det inte pga henne eller mig. Vi har gjort vad vi har kunnat med våra förutsättningar.
Men vi kan inte slåss hur länge som helst. Det är kostsamt energimässigt, känslomässigt. Det tar på psyket. 

Under tiden fortsätter vi utforska vad som kan finnas därute för oss.
Jag fortsätter kämpa för rätt rullstol som skulle öppna en liten lucka i samhället för oss.
Men det kommer komma en dag där med som jag inser att jag inget mer kan göra. 
Då stänger jag nog dörren, jag har min hund, min katt. 
Vi gör saker hemma, tar oss ut på promenader. Mina djur ska få sina behov tillgodosedda. Kommer aldrig tulla på det!! Men mina förhoppningar, önskemål, visioner, mål, de stänger jag locket om. 

Men vet du, den dagen är det okej. För vet du, jag har min  Sisu, mitt allt. 

Fram till den dagen njuter jag och lever med hoppet som ledord.
Uppskattar och förvånas när vi träffar på personer som vill oss väl. Personer som tror på oss,  peppar oss. 

Här syftar jag främst på Heyabhund och Hundföralla.
Tack, verkligen Tack för ni finns.
Och ni tror.
Det betyder mycket!! 

Vem du än är, vad du än gör. Snälla, våga tro och satsa.
Ihop med en fyrbent vän så blir det lite enklare på så vis att du aldrig är ensam.
Glöm heller inte att lika mycket som du har behov så har även din hund det.
Tillsammans blir ni oslagbara!!

//Jeanette & Sisu

Gästbloggare Eila Nilsson

Ledarhunden del 2

Att skriva om ett så fantastiskt hjälpmedel kräver flera böcker, men jag ska göra ett försök att delge lite viktig information och framöver även en del händelser ur livet.

Till att börja med så när hunden har fått sin grunddressyr så genomgår den ett slutprov. För att gå ut i tjänst ska hunden ha fyllt två år.

Då är ett viktigt jobb att hitta hund och förare som blir ett bra team.

Det första året med hunden är ett år då man verkligen arbetar ihop sig som ett starkt team. Det är dels med hjälp av instruktör under samträningen, men framför allt den tid då vi ska lära känna varandra och hitta ett smidigt arbetssätt och bygga upp ett bra ledarskap.

Vad är då hundens uppgift och vad är förarens?

Det är förarens uppgift att hitta och hunden ska väja för hinder som enkelt går att väja för och stanna och markera hinder som blockerar. Både hinder på marken och höjdhinder.

En ledarhund kan oerhört många kommandon som man som förare använder för att påvisa för hunden vad den ska utföra.

I vissa situationer låter man även hunden arbeta helt fritt då den behöver ha en förmåga att även ta egna initiativ.

Den är även tränad på apportering och kan plocka upp till exempel käppen, vantar, nycklar, osv som man kan tappa och inte hitta.

Varje hund har som oss människor olika styrkor och svagheter och är en unik individ.
Ett levande hjälpmedel som vi inte får glömma i slutänden är en hund.

Vad är viktigt för omgivningen att veta?

När ledarhunden har sin sele på sig så är den alltid i arbete!
Då ska andra varken röra eller tilltala hunden. Att söka ögonkontakt med hunden är inte lämpligt heller.

Så enkelt sagt, nonchalera hunden helt.

Om hunden ligger exempelvis inne i en butik så är den fortfarande i tjänst även om föraren är inne i butiken och handlar.
Samma sak gäller då, nonchalera hunden eftersom den arbetar.

Foto av Mikhail Nilov pu00e5 Pexels.com

Däremot så uppskattar jag att människor jag möter säger:
-Nu kommer jag och jag har hund med mig.
Att mötet sker där vi människor kommer närmast varandra och hundarna längst ut från varandra.

Att försiktigt tassa ut i omgivningen för att inte störa skapar bara osäkerhet och både jag och hunden märker ändå att det sker.

Eftersom jag har en hund som går bra att rasta lös, så gör jag gärna det i säkra miljöer.

Även där uppskattar jag att människor ger sig till känna av flera skäl.

Om jag i tid får veta att någon kommer med hund, så hinner jag stoppa min hund och koppla den. Min hund får gärna hälsa och även leka med andra hundar, men det ska ske under bra former och inte på hundarnas eget initiativ.

Även människor som är rädda för hundar eller ogillar att en hund kan komma springandes, så uppskattas att man ger sig till känna i tid, då kan jag förhindra att möten som inte blir bra förhindras.

I Skellefteå finns totalt fyra ledarhunsförare.
Varje förare kan ha olika sätt som de vill hantera sin hund på, så ta alltid kontakt med föraren och fråga.

Det som ändå gäller för alla, är att aldrig störa en ledarhund med sele på!
Det gäller även ögonkontakten.

Inom kort kommer min hemsida: www.eilaslivskraft.se att se dagens ljus.
Där kommer en film att finnas där ni kan se hur jag och min hund jobbar ihop. En film som gjordes 2018.

Fler inlägg kommer med händelser ur vardagen.

På återhörande!
//Eila

Jossan och Vegas resa till Hemvärnet – del 2

I förra inlägget skrev jag om Vegas resa till patrullhund. Så nu tänkte jag skriva lite kort om min egen resa till hundförare i Hemvärnet.

Jag har så länge jag kan minnas alltid varit mån om andra, vill att alla andra ska må bra och vill ta hand om/hjälpa andra om jag kan. När jag köpte Vegas så ville jag ju kunna göra någon slags samhällsnytta men jag var så insnöad på söket eftersom det var vad jag kunde bäst. Jag hade funderat på patrullen När Vegas var kanske 10 månader men eftersom man inte kunde påbörja utbildningen då så rann det där ut i sanden.

När Vegas sedan klarade inträdesprovet så tändes gnistan och jag var redo att anta en ny utmaning!

För att bli hundförare eller vilken soldat/specialist inom Hemvärnet så måste alla göra samma grundgrejer. För vi är i första hand soldater och inte vår specialstbefattning. Blir det krig och hunden har gått bort/dör i strid eller skadar sig så måste jag kunna vara ”bara soldat”. Jag blir liksom inte hemskickad bara för att min hund inte längre går använda. Detta kan vara att tänka på om du är sugen på att utbilda din hund inom det gröna, fundera om du själv är redo att faktiskt axla det ansvar som krävs när du är klar. Du ska kunna hjälpa till när det behövs om det så gäller att måsta stå mitt i ett fullskaligt krig eller söka efter försvunna människor (vilket är det viktigaste uppdrag vi har i fredstid).

Hur fantastiskt är det inte att kunna bidra till samhället med det största intresset man har??

Japp, jag var redo! Första saken att checka av blev en säkerhetsintervju. Du blir intervjuad om din uppväxt, sjukdomshistoria, relationer, ekonomiska sits och så vidare. Här måste du vara rak och ärlig. Dina svar kollas upp så det stämmer med verkligheten.

Nästa steg är GU-F, grundsoldatutbildning (om du inte redan gjort värnplikten, då slipper man detta). Här får du tillsammans med andra blivande specialister inom Hemvärnet lära dig grunderna inom det militära. Alltifrån marschera, lyssna på kommandon från ledare, städa, sjukvård, skytte (med det vapen din blivande befattning behöver), strid och att vara ute i fält. Detta är bland den bästa utbildningen jag gått! Man lär sig så mycket om sig själv, hur man fungerar i grupp annat som du har nytta av i det civila livet oxå. Såsom sjukvård t.ex. Denna GU-F är under 2 veckor.

HFU- Hundförarutbildning. När du gjort GU-F:en så ska man ju då gå sina utbildningar till sin specialistbefattning. Jag skulle ju bli hundförare så därför förutom att köra upp hunden till patrullhund så måste jag ju lära mig vad som krävs av mig som hundförare. Här lär du dig mycket hur du ska fungera i gruppen. I alla kompanier ingår plutoner som är indelat i grupper. Med gruppchef och andra soldater. Tänker inte gå in på detta mer än så. Du får lära dig hur du ska jobba med hunden tillsammans i en grupp. Vilka olika formationer som finns att ta sig fram på beroende på hotbild osv.

När allt ovan är klart plus hundens utbildning så gör alla ett Intro (utan hund). Här är det lite upprepning av tidigare utbildningar. Lite mer skytte (Här fick jag prova annat vapen bland annat) och genomgång av utrustning.

När detta är klart, så är du klar att ingå i ett kompani, åka på övningar och vara beredd på att rycka in på insatser.

Fantastisk utbildning, verkligen ett tips till alla! Oavsett vilken inriktning man är intresserad av. Hemvärnet behöver alltid fler soldater. Du kan vara t.ex. hundförare, bandvagnsförare, signalist, sjukvårdare, pilot, mc-förare, skyttesoldat, lastbilschaufför osv..

Det var min resa till hundförare. Hoppas jag lyckas inspirera någon fler att utbilda sig!

Jossan och Vegas resa till patrullhund och hundförare i Hemvärnet

Det var ett tag sen jag skrev här, vilket beror på en trasig dator här hemma. Telefonen är inte lika trevlig att skriva blogginlägg med, men jag får ge det en chans och som rubriken lyder så kommer dagens inlägg att handla om vår resa till patrullhundsekipage i Hemvärnet. Och detta passar extra bra just nu för att det snart kommer vara en informationskväll via länk för de som är intresserade. Jag kommer däremot måsta dela upp det i två eller tre inlägg för att det inte ska bli för långt att läsa.

Jag köpte Vegas 2015, i slutet på maj flyttade han hem till oss. Min plan var att träna och tävla brukssöket. Vi tränade även räddningssök, eller sök i miljö för att det var ju det jag var van som liten. Han var riktigt duktig på det oxå måste jag säga.

Vegas första dag med oss.

2018 så pratade en klubbkompis med mig, hon tyckte att vi skulle åka på en informationsträff angående patrullhund. Jag hade ju funderat på detta men det var när Vegas var under 1 år. Men eftersom söket låg så nära hjärtat så blev det ingenting av det.. Jag åkte på infoträffen på F21, med inställningen att jag kunde ju i alla fall höra vad det handlar om. Jag hade inte bestämt mig. Men vips som det var, när infoträffen var ”över” så fick hundarna göra ett inträdesprov om man ville, för att se om hunden är lämplig att utbildas. Vegas ”klarade” provet och ansågs lämplig. Då fick jag ungefär 2 veckor på mig att bestämma mig om att gå utbildningen eller inte.

Jag gillar utmaningar, och speciellt när det gäller hundsporten eftersom det är mitt största intresse. Jag tackade ja till utbildningen och då var vi igång. Vi gick internatkurs, vilket blev totalt 3 veckor utspridda under året med avslut på hösten 2018. Vi fick skola om sökhunden till spårhund, vilket inte var enkelt och än idag så spårar han med väldigt hög nos, men det har jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Hela våren/sommaren ägnade vi åt spår och ljudmarkeringar. Eftersom en patrullhunds uppgift är att kunna upptäcka fienden och/eller samla information med hjälp av sin nos och sina öron. Ljudmarkeringarna var inte så svårt, snabba ljud och snabbt att släppa på påvis så blev det snabbt naturligt för honom.

Det ingår även en lydnadsdel vilket gick galant, vi hade tävlat och tränat lydnad I 3 år ju, innan provet.

Slutprovet närmade sig och jag var så nervös! På vårt Slutprov/Certprov så ingick det:

  • Lydnad (vilket vi gjorde bort redan i mars tror jag, man behöver i snitt 5or i betyg i alla moment för att klara sig, vi fick 9or på allt i snitt (av 10 möjliga))
  • Hantering: Gick bara fint.
  • Patrullering: 600 meter om jag inte minns fel, med en vindfigurant och en ljudfigurant. Vegas tog ljudet utan problem, vinden gick lite sisådär, det var nämligen i princip vindstilla när vi gick… men han hade vindmarkering några gånger men kunde inte fullfölja, vilket jag även rapporterade in att han hade förhöjt intresse. Domarna hade ju koll på läget och godkände honom då hans förhöjda intresse låg där figuranten var. Vind och väder är ju inget vi kan påverka.
  • Spår, 1500 meter, med 3 föremål + slut. Kravet för godkänt var 1 föremål och slut. Spåret togs upp via ett spårupptag, vilket betyder att vi patrullerade och hunden tar själv upp spårövergången och som hundförare ska man då rapportera in detta, man lägger ner hunden och får fortsätta spåret efter tror det var 5-10 minuter. Vegas hittade 3 föremål men aldrig slutet. Vi höll på i 90(!!!) Minuter. Och jag höll på bli galen. Jag grät när tiden gick ut. Han som spårat hela sträckan började sen vimsa runt bara…. Skulle vi falla på det? Men när jag kom ut så berättade spårmottagaren att vi skulle få en chans till på oss eftersom det varit ca 10 bärplockare som suttit och fikat precis vis spårslutet och sedan gått för att plocka bär. Det var alltså sjukt många spår som var färskare än det han skulle följa. Vilket för en ganska ny spår-hund blir riktigt svårt. Nästa spår vi fick var Vegas riktigt laddad på. 20 minuter tog det men vi fick endast med oss ett föremål och slutet, men det räcker ju för att bli godkänd. Tack å lov!!! Jag var rädd att han skulle ge upp, vara för trött efter 90 minuters arbete.. men det var han alltså inte. 3 km spår på provhelgen är ju riktigt bra för en hund som aldrig spårat mer än typ 4 månader va? Och jag fick ju oxå se att hans arbetslust är enorm. Älakar’t!
  • Fast bevakning. Man sitter på ett fast ställe och hunden ska jobba, lyssna och vinda och som hundförare ska du kunna läsa hundens signaler och rapportera in om hunden markerar och VAD, är det vind eller ljud? Vegas skötte även detta bra. Det är 2 figuranter som turas om att gå med ett mellanrum mellan sig på ca 50 meter(kan ha fel här med exakta längden)
  • Bas. Hunden ska sova ute i fält med de andra hundarna i närheten och utan sin förare. Detta hade oxå gått bra.

Vegas blev godkänd på samtliga delar ovan och var därmed certad tjänstehund patrull.

Jag var stolt över honom men även över mig själv, vår träning och samarbete. Älskade hund❤

Vegas patrullerar.

Detta är inte allt som behövs för att bli godkända som ekipage i HV, så därför kommer det fler inlägg. Här är enbart det som krävdes av Vegas när han blev patrullhund. Idag är det lite annorlunda med t.ex. spårlängd, och lydnadsbiten men allt går att läsa sig till på SBK:s hemsida om du söker på patrullhund.

Är du också sugen på patrull och vill veta mer? Delta på infomötet!

Gästbloggare Eila Nilsson – presentation

Ledarhunden- en tjänstehund av rang!

När jag förlorade synen 1989 var det i ett tidigt skede jag insåg att en ledarhund var något jag verkligen önskade mig som hjälpmedel.

Det är mycket som har förändrats sedan dess, både vad gäller att ansöka om en ledarhund, hur en ledarhund blir ledarhund och hur det fungerar i samhället när man jobbar tillsammans med ett levande hjälpmedel som en tjänstehund är.

Jag vill i detta första inlägg ge en presentation av mig själv och lite kort om de hundar jag haft förmånen att samarbeta med.

Mitt namn är Eila Nilsson och jag är i dagsläget 54 år.

Vid tre års ålder fick jag diabetes typ 1 som är orsaken till att jag vid 23 års ålder förlorade synen.

Som människa är jag levnadsglad, nyfiken på livets outgrundliga möjligheter, intresserad av människor, djur, natur, musik, dans och spiritualitet.

Jag har sedan jag förlorade synen arbetat med alternativ (komplementär) medicin på olika sätt och varje utbildning har fört mig framåt.

Har varit företagare mellan 2007 och 2019 och nu startar jag företag igen.

Allt jag gör handlar om människors personliga utveckling.

På min livsväg har de ledarhundar som bistått mig höjt min livskvalité enormt mycket. De har stärkt mig på flera sätt och gett mig en långt större frihet än jag upplever mig ha endast med den vita käppen.

1993 fick jag min första ledarhund. En schäfertik som dessvärre inte riktigt fixade jobbet och hon gick tillbaka till leverantören efter 5 månader.

Våren 1994 kom så Santo till mig. En ganska stor gul-vit labradorhane.

Han var trogen i sitt jobb till 2003 då han vid 11 års ålder fick gå vidare till nya dimensioner.

Därefter blev det ytterligare en gul labradorhane som bar namnet Dip.

Han blev drygt 13 år och jobbade med mig från 2 år och hela vägen till slutet.

2014 kom så den ledarhund som jag har idag. Hon är en svart labrador tik som är nätt i kroppen och har en jättestor arbetsmotor och hög lojalitet.

Jag tror att de enda som verkligen fullt ut i känslan vet vad det innebär att förflytta sig med ledarhund och ha den som sin dagliga arbetskamrat och vän, är andra personer med synnedsättning som är ledarhundsförare.

Det är en magisk känsla som jag ska försöka förmedla till er som läser detta!

Tills vi hörs igen, så ta väl hand om er och lägg fokus på hunden som en fantastisk vägledare i livet!

//Eila

Gästbloggare – Jenny Blomkvist, vägen till väktarhund och arbetskamrat

Jag och Glenne – nu är vi arbetskamrater!

Efter att man själv gått diverse utbildningar för att bli Väktare och hundförare så ska även hunden testas och utbildas.

Man börjar med att göra ett L-test (lämplighetstest) hos Polisen, där hunden utvärderas. Man kan lite förenklat säga att det är som ett MH (en mentalbeskrivning), med vissa tillägg. Polisen utformar testet så att dom kan göra en korrekt bedömning för att se om hunden passar för jobbet. 

Det som skiljer sig mest från MH:t är att man belastar hunden mycket mera, dvs att man med kroppsspråk, föremål eller miljö försöker påverka hunden under kamp (lek)
Tänk vilken tur att jag tränat så mycket i olika miljöer och att Glenne gillar å kampa.

När hunden blivit godkänd på L-testet så kunde vi börja våran resa mot Godkänd Väktarhund.

Denna resa har präglats av att träna skydd, lydnad och mycket på bygga upp Glenn för att palla trycket för att kunna gå i skarp tjänst.

En väkarhund används för att upptäcka avvikelser på det objekt man bevakar, och då kommer ju våran patrullhundsträning väl till pass, han kan ju redan det ”jobbet”, dvs upptäcka människor i terrängen genom vind, ljud eller spår.
Men sen har väktarhunden en till viktigt uppgift, den ska också vid ett överfall först avvärja detta och sedan även skydda sin förare.

Där har vårat största fokus varit på denna resa, skyddet.
Något som jag själv är ganska novis på men med hjälp av kollegor, träningskompisar och att fråga och fundera så har vi nått målet.

Skyddet är utmanande på många sätt både för förare och hund, hunden ska på kommando bita och släppa, den ska tåla belastning, dvs skrik, slag, kanske till och med sparkar, utan att släppa en ev. buse som han fått i gapet.

Hunden ska kunna motstå impulsen att bita utan tillåtelse, han ska bara bita på kommando, han ska, när man är på jobbet, röra sig bland folk och hålla sig på mattan samtidigt som han ska vara vaksam på sin omgivning.

Vi började att köra skyddet som en lek, dvs att figuranten kampar med hunden och att hunden får vinna leksaken, = skyddsärmen, allt för att bygga ett stort självförtroende hos hunden. 
Allt eftersom hunden självförtroende växer, så lägger man in kontroll, dvs lydnad, som är a&o i skyddet.

Sen eftersom vi i slutändan ska klara en uppkörning hos Polisen, där det ingår en platsliggning med skott, ett lydnadsprogam och ett överfall med visitation av busen samt en transport, så har vi lagt fokus på detta och träning ger resultat. Vi klarade uppkörningen den 18/11 2020!

Så nu börjar vår resa tillsammans där träningen nu kommer att utvecklas mot den skarpa tjänst vi ska arbeta i, dvs att på olika sätt utmana mig och Glenn i alla tänkbara miljöer, både i lydnad och i skyddet. Glenne ska ju trots allt vara en god representant för Avarn Security och för Väktarhundar och kunna skydda mig om någon vill skada mig eller mina kollegor, en tung mantel att bära för GulleGlenne 🙂

Mot nya mål, och vi kanske ses där ute.
// Jenny &Gulleglenne