Gästbloggare Andreas om jämthundsjakt

Jakt med jämthund

De har då blivit min tur att skriva lite här på bloggen om jakt med hund av olika slag. Jag har lite olika hundar beroende på vilken jakt jag bedriver men tänkte i alla fall börja skriva om jakt med Jämthund och de är då främst älgjakt. Det var med min pappas förra jämthund Zeke som mitt jaktintresse tog fart på riktigt och idag är orsaken att jag nästan bara har jakt och hundar i mitt huvud. Idag finns inte Zeke kvar i livet tyvärr men det är som sagt han jag har att tacka för mitt stora intresse för jakt och hundar.

I dagsläget finns två jämthundar på gården, en jämthundstik vid namn Milla som är 8 år och en jämthundshane (Chippen) som jag äger tillsammans med min far. Vi jagar då främst älg med dom men önskemålet vi har är även att dom ska ha viljan och modet att jaga björn. Milla har det jagats grävling med rätt flitigt också.

Milla har spårat upp en grävling och ställt den

Jakten enkelt förklarat går ut på att hunden ska hitta älg och ställa den så det blir ståndskall. Mitt uppdrag som hundförare blir då att försöka smyga mig in på ståndskallet och skjuta älgen. Älgar är skygga och uppmärksamma djur, en vindpust eller en kvist som knäcks i fel tillfälle kan förstöra hela situationen och ofta hela jaktdagen. Men sådan är jakten och tjusningen med den, ibland går det vägen och ibland får man se sig besegrad då älgen drar iväg i sken med hunden efter.

Chippen vid en älgtjur

Björn och grävlingsjakten går i princip ut på samma sätt men då är de oftast ett spår man släppt på av grävling eller björn som ska redas ut. Framförallt björnar går ofta långa sträckor på kort tid och det är den begränsningen jag kan tycka man upplever när man ska jaga björn med jämthund. Ofta finns ståndegenskaperna för att ställa en björn men eftersom vi jagar mest älg med hundarna och det finns mer älg än björn så byter tyvärr ofta hundarna till älg när dom får vind av älg. Jag har dock fått uppleva några björnskällningar ändå och det är upplevelser jag aldrig glömmer.

En björn som Milla skällde en hel dag för ett par år sedan

Då Milla börjar bli till åren så är tanken i vår att det ska anlända en jämthundsvalp till gården, förhoppningsvis en ny stjärna.

//Andreas

Svaghet eller styrka?

I morse steg jag upp först av alla i huset, det blev en morgonpromenad med alla hundarna innan frukost. Så härligt!

Då jag är ute och går så kan jag få världens bästa ideer, mitt huvud är fullt av visioner, tankar och fantasier. Jag hittar lösningar på det mesta och har ofta en plan för vad jag ska göra härnäst då jag kommit hem igen. Oftast, eller nästan alltid så handlar det om hund och hundträning 🙂

Finns det någon fler än jag som fungerar såhär?

I alla fall så fortsatte mina funderingar vidare till diskussion vid frukostbordet. Under dagens promenad så hade jag analyserat mig själv och även hur jag jobbar/tränar med hund och hur jag fungerar i allmänhet.

Vi började med att prata om hur intressant det skulle vara att lära sig mer om beteendevetenskap. Tänk att kunna analysera sig själv bättre och kanske hitta nya vägar för att göra saker på ett smartare sätt just för den typen av människa som man är.

Min egen amatöranalys säger mig att jag har lite svårt att följa instruktioner till punkt och pricka. Jag är helt hopplöst dålig på att följa ett recept t.ex. Jag kan se bilder på magiskt vackra, frestande maträtter och läser då även receptet och tänker att det där måste vi testa. Om jag skickar receptet till min sambo så då lagar han maten utifrån receptet och det blir perfekt. Om jag istället gör maträtten själv så börjar jag gladeligen med att ha receptet framme och startar upp matlagningen. Sedan faller det, jag fixar inte att läsa hela receptet och följa det slaviskt, jag måste improvisera. Jag har ju läst receptet så jag vet på ett ungefär hur det ska göras, sen improviserar jag resten och lägger till och tar bort ingredienser som jag antingen gillar eller inte gillar. Min maträtt blir oftast också väldigt bra, problemet med att jag inte följt receptet utan improviserat innebär bara att jag inte kan göra exakt samma rätt igen. Utan nästa gång jag testar så blir det lite annars, men snarlikt kan det i alla fall bli… 🙂

Foto av julie aagaard pu00e5 Pexels.com

Vad säger ni, är detta en svaghet eller en styrka?

Mitt beteende speglar sig vidare till hundträningen också, jag har full koll på hur jag bör dela upp moment i mindre delar och jobba igenom varje del ordentligt för att få ett perfekt slutresultat. Problemet är bara att jag måste improvisera även här och gärna testa lite genvägar för att se om det kanske kan gå snabbare så eller bli bättre…. Ähhh, jag vet egentligen inte varför jag inte kan följa instruktionerna till punkt och pricka, utan det bara blir så. Ofta blir det rätt bra ändå, jag jobbar väldigt mycket med magkänsla då jag tränar hund. Det som jag ska försöka bli bättre på under 2021 är att planera träningen bättre. Sätta upp korta mål så att jag kan checka av och gå vidare och så att det inte finns så mycket utrymme för improvisation och genvägar.

Vad har ni för nyårslöfte? Har ni nåt?

Jag ska dock erkänna en sak, jag kan följa instruktioner och även förutbestämda metoder. Men det krävs oftast att jag då är instruktör/hundägarcoach eller att jag jobbar med en problemhund. Då är jag jättenoga med att jobba igenom allt från A-Ö för att få ett så bra resultat som möjligt.

Twix funderar… Stämmer ordspråket?

Ordspråket stämmer kanske ganska bra, ni vet, den om skomakarns barn 🙂
I detta fallet, instruktörens hundar 😀

I alla fall så resultatet av dagens morgonfundering och s.k. ”nyårslöfte” blev att jag startade upp apporteringsträningen igen med Dunder. När detta Covid tar slut så ska vi vara fit for fight, 2021 är året då vi ska gå prov och nå mål!

Jag bestämde mig i alla fall för att dela upp momentet och jobba korta snuttar med lyckat resultat. Det blev en bra träning, vi är nöjda bägge 2.

Kolla in filmen från delar av dagens träning.

Senare i afton blev det enskilda draghundsrundor för samtliga hundar, jag tog först Twix, sedan Dunder och Alvin tog Giri på en tur. Jättehärlig avslutning på en skön röd/ledig onsdag 😀

På återseende //Lillemor

Emma Nilsson om Jakt med retriver

Hej Emma här, jag tänkte skriva lite om praktisk jakt och jaktprov med retriever.

Det viktigaste man behöver för att lyckas, när man ska träna och starta jaktprov med en apporterande hund eller jaga praktiskt, är samarbete. Samarbetet mellan förare och hund är a och o. Bra fotgående vid förarens sida, kunna hämta vilt, både kunna vara lydig och ta instruktioner av förare med hjälp av handtecken och visselpipa och hunden ska även kunna arbeta självständigt.

Visselpipan används främst när hunden ska komma tillbaka till föraren, då används två visslingar. Kunna stanna precis där den är, med hjälp av en vissling. Man visslar även för något som kallas närsök, då vet inte hunden vart viltet ligger, den har inte fått se vart fågeln fallit utan måste lyssna till när föraren blåser en närsökssignal och kunna börja söka efter viltet där föraren blåst. Signalen för närsök är olika för olika hundförare.

Affe kommer med en trut.

När man startar på jaktprov nybörjarklass för retrievers så är det många moment som ska sitta. Hunden ska kunna gå fot och sitta still vid förarens sida medan skott avlossas och vilt faller till marken. Hunden ska hämta och lämna av vilt till föraren i handen, inte bara släppa det framför fötterna på föraren. Den ska kunna arbeta självständigt på ett fält där ett flertal vilt ligger ute. Föraren ska endast skicka ut hunden och hunden ska söka efter vilt självständig med hjälp av sin näsa. Ett prov innehåller ett visst antal skott och hunden ska hämta ett visst antal vilt, både på land och i vatten, för att få pris på ett jaktprov. Hunden ska även kunna sitta tyst medan den ser en annan hund som arbetar. Det krävs mycket träning och arbete innan man kan starta på ett prov. De vilt som används är olika, allt från duva och kråka till trut och änder. Även vild kanin, hare och räv kan förekomma men främst i andra länder.

De sex retrieverraserna kommer ursprungligen från England och avlades fram för att användas på stora gods för ensam jakt. Där skall hunden apportera viltet till sin förare samt kunna ta sig fram i dålig terräng och i vatten. Här i Sverige används hundar fortfarande till den praktiska jakten. Själv har jag med mig min flatcoated retriever Affe mestadels på sjöfågeljakt, men han har även varit med på bland annat skyddsjakt på kråkfågel och mås. Att få delta på en riktig jakt med sin apportör är helt fantastiskt, att få se dem jobba i sin rätta natur.

Vattenapportering med Affe

I södra Sverige så jagar man även mycket på fält, bland annat duva.
I all jakt med en apportör så ska hunden kunna sitta still vid sin förare medan viltet skjuts och sedan på förarens kommando hämta viltet. När det är mycket fågel i rörelse kan skytten/skyttarna vilja att hunden inte hämtar viltet förrän efteråt för att inte störa andra fåglar.

Att kunna jaga och träna med mina hundar är det roligaste jag vet och även att de får arbeta med det de är gjorda för.

Det här var allt för mig denna gång.

//Emma

PS. Är det något ni undrar över kring detta med prov eller jakt med retriver så skriv i kommentarer så ska vi försöka svara så gott vi kan.

Ingela Lindfors – Fullbruksprov

Som jag skrev i föregående inlägg så kommer här mer information om Fullbruksprovet.

I Sverige kan stående fågelhundar (SKK-registrerade hundar) provas på jaktprov. De jaktproven kan gå på tre olika underlag; fält, skog eller fjäll. För att få starta på dessa prov skall de först vara godkända i eftersöksgrenarna vilket innebär släpspår och vattenapportering.

Förutom de vanliga jaktproven kan de kontinentala stående fågelhundarna även starta på fullbruksprov. Till de kontinentala raserna hör vorsteh, münsterländer, ungersk vizsla m.fl. Det är det mest omfattande provet man kan göra inom Sveriges gränser med dessa raser.
Provets alla moment är uppdelade på två dagar. Varje moment för sig är kanske inte jättesvåra men när alla moment läggs ihop så krävs det att hunden har bra mentalitet samt att den kan slappna av de gånger som det ges möjlighet.

Provet är uppdelat i tre olika delar, skogsarbete, vattenarbete och fältarbete. Jag ska gå in lite närmare på vad dessa tre delar innehåller. Gemensamt för alla apporteringsmoment är att det är fördröjd avlämning vilket innebär att man inte får ta viltet förrän domaren säger till. Det brukar handla om ca 3-5 sekunder. Det är totalt 19 saker som betygsätts.

Dag 1
SKOGSARBETE
Skogsapport
– Hunden skall självständigt söka av ett område som är ca. 100×250 meter. I området ligger ett kallt apportvilt, ofta en fasan, vilken hunden skall hitta och apportera till sin förare. Sökrutan är ofta förlagd på ett hygge eller liknande.
Man får följa med hunden ut i området men man får då inte backa. Har man då kommit till områdets slut utan att hunden hittat viltet så får man betyg 0 och förlorar möjligheten att gå till pris.

Rävsläp – Räv (3,5-7kg) släpas 300 meter ut i skogen. Hunden skickas sen lös ut för att spåra upp den och apportera den till sin förare.
Det här är mycket utslagsgivande moment. Räven som apportvilt är ett problem för många. Både för att det är ett rovvilt och för att den är tung och otymplig.

Cleo kommer med räven

Fritt följ vid smygjakt – Hunden skall gå okopplad vid sidan eller bakom längs en snitslad bana i skogen (ca 100 meter). Man får endast med mycket små medel stötta hunden.

Kvarstannande och lugn vid smygjakt – Detta moment sitter ihop med föregående moment. Fortfarande med mycket små medel lämnas hunden sittandes, liggandes eller ståendes inom en markerad ruta mitt i skogen. Föraren lämnar hunden och fortsätter längs en snitslad bana ca. 100 meter. När man kommit fram till platsen (där även en skytt står) så startas tidtagningen. Efter 2 minuter avlossas ett skott och efter ytterligare tre minuter skall hunden kallas in. Om hunden lämnar den uppmarkerade platsen innan skotten får man betyg 0.
Det här är enligt mig det jobbigaste momentet eftersom man själv inte kan göra något annat än att hoppas. Det är sååååå långa 5 minuter. Hjärtat slår högt och fort och man är rädd att man plötsligt ska se en hundnos som kommer emot en.

Blodspår – Blodspåret ska blodas minst 2 timmar före hundens start och ska vara ca. 400 meter. Om man vill och har anmält det innan provet så kan man välja att avsluta blodspåret med att släppa hunden ytterligare 200 meter där det ligger ett helt klövvilt i storlek som minst ett vuxet rådjur. Då skall hunden antingen skallmarkera (totverbeller) detta tills föraren kommer dit eller markera med en rulle som sitter i halsbandet (bringselapportör). Hunden tar rullen i munnen och springer till sin förare som sen följer med hunden tillbaka till klövviltet. Detta ger härliga extrapoäng och man kan inte förlora något om det misslyckas.

Ingela och Cleo, blodspår

Lugn på pass – Hunden sitter lös någon meter från sin förare. Efter ca 1 minut kastas det tre fåglar från en dold plats. Samtidigt som fåglarna kastas avlossas skott. Hunden skall sen sitta tyst och stilla i cirka en minut. När domaren ger klartecken ska viltet på ett snabbt och effektivt sätt apporteras in till föraren, helst med så lite förarstöd som möjligt.

Dag 2
VATTENARBETE
Sök under bössan –
Hunden skall sökaav ett område som är ca 30 meter brett och 150 meter långt. Terrängen skall vara vassbevuxen strand eller bevuxen sankmark. Hunden skall söka ”under bössan” alltså inom hagelhåll. Man liknar det med att man går och stöter änder som man då skall kunna skjuta själv. I området finns ingenting utlagt. Man vill se att hunden jobbar självständigt.
Vissa hundar måste man ”hålla ihop” med hjälp av kommandon och vissa hundar måste man stötta för att de ska söka i den här typen av terräng. Det är en stor fördel om hunden är van vid den här typen av jakt.  

Sök under bössan

Vattenapportering – Här bedöms hundens vattenpassion och apporteringsvilja. Här ligger det tre fåglar utlagda. De är dolda för hunden men markerade för hundföraren. Hunden skickas i vattnet och den ska antingen dirigeras ut eller simma ut och söka. När hunden är på väg in med fågel nummer två så kastas en annan fågel, helt synligt för hunden, i vattnet samtidigt som ett skott avlossas. Hunden får då inte släppa den fågel som den har i munnen och byta. Den måste upp och lämna av den som den har med sig och får sen hämta den kastade fågeln. När hunden lämnat av den kastade fågeln skall den dirigeras ut till den sista fågeln som ligger utlagd.
Förutom vattenpassion och vattenapportering betygsätts här även lydighet, effektivitet, dirigering som ett tredje betyg.

I väntan på apportkommando

FÄLTARBETE
Dagen avslutas med ettför raserna vanligt fältprov. För er som inte vet hur det går till så beskriver jag det kort här. Hunden släpps i parsläpp (fast det står i reglerna för fullbruksprov att de ska provas en och en). De skall då söka stort och effektivt i hög fart och stor vidd. De skall inte bry sig om den andra hunden. Sen ska de hitta jaktbart vilt, fatta stånd för det, invänta förare, domare och skytt. När domaren ger signal ska hunden villigt resa viltet och stanna kvar i uppflog eller uppsprång. Om viltet fälls skall hunden på kommando apportera det till sin förare.
Om det inte fälls så gör man en kastapport. Skott i luften när viltet kastas och hunden skall sitta lugnt. På kommando skall hunden apportera det till sin förare.

Cleo står på fältarbetet

I fältarbetet är det många saker som betygsätts
Effektivitet
Sök, fart och reviering
Stånd
Resning
Respekt för vilt
Apportering (fällt vilt/kastapport)
Lydighet/följsamhet

Förutom att fullbruksprovets fältarbetes betygsättning skiljer sig från de vanliga fältproven så skiljer sig fullbruksprovets fältdel genom att hundarna kan få godkända situationer inte bara på fågel utan även på jaktbart hårvilt.

1:a pris
För att få ett 1:a pris på ett fullbruksprov räcker det inte med att få en viss totalpoäng. Poängen måste vara fördelade ”rätt” också. Inom varje del, skogsarbete, vattenarbete och fältarbete, måste man ha uppnått en viss poäng.

Fullbruksträning är verkligen roligt. Man får en väldigt genomtränad hund som kan hänga med på många olika typer av jakt, en riktig allroundhund. Känner man sen att man kommit så pass långt i sin träning att man vill starta på prov så är det en bonus! Först för några år sedan (3 år om jag inte missminner mig) kunde vi inom rasklubben erhålla Svenska Fullbrukschampionat genom att få två 1:a pris på fullbruksprov (samt Good på utställning). Detta har gjort träning och prov med attraktiva och fler och fler startar på prov. Det är bra för rasen eftersom dessa raser är just riktiga allroundhundar och det vill i alla fall jag att de ska förbli.

Fältarbete – i väntans tider

//Ingela
 

Presentation Gästbloggare – Ingela Lindfors

Jag heter Ingela Lindfors och blev tillfrågad om att skriva i bloggen om fullbruksprovet som arrangeras av Svenska Vorstehklubben.

Vem är då jag?
Jo, jag bor tillsammans med make och fem hundar ute på vischan mellan Gävle och Uppsala. Vi har just nu två strävhåriga vorsteh, två korthåriga vorsteh och en borderterrier. Som ni kanske förstår så jagar vi en del. Här driver jag också ett företag som heter Elsarby Hund & Jakt där jag håller hundkurser för nästan uteslutande stående fågelhundar. Vi tränar på allt som en stående fågelhund behöver kunna vilket är en hel del.

Själv brinner jag för fullbruksträningen och en av mina tikar, Alarängens Cleo, är Svensk Fullbrukschampion. Hon blev den första tiken i sin ras, korthårig vorsteh, som erövrade den titeln vilket jag förstås är jätteglad över.

Fullbruksprov
I Sverige kan stående fågelhundar (SKK-registrerade hundar såklart 😉 ) provas på jaktprov. De jaktproven kan gå på tre olika underlag; fält, skog eller fjäll. Proven går i korthet ut på att hitta fågel, stå för fågel, resa fågel, vara lydig i uppflog och sen apportera om det blir fällning. Annars apporteras kallt vilt. Hundarna skall under hela provet visa att de söker bra i hög fart och stor vidd och de skall vara lydiga och respektera den andra hunden (parsläpp) samt allt vilt på marken. För att få starta på dessa prov skall de vara godkända i eftersöksgrenarna vilket innebär släpspår och vattenapportering.

Förutom de vanliga jaktproven kan de kontinentala stående fågelhundarna även starta på fullbruksprov. Till de kontinentala raserna hör vorsteh, münsterländer, ungersk vizsla m.fl. Det är det mest omfattande provet man kan göra inom Sveriges gränser med dessa raser.
Provets alla moment är uppdelade på två dagar. Varje moment för sig är kanske inte jättesvåra men när alla moment läggs ihop så krävs det att hunden har bra mentalitet samt att den kan slappna av de gånger som det ges möjlighet.

I morgon kan ni läsa mer om Fullbruksprovet.

//Ingela

Apportering

Apportering kan vara ett sådant moment som ger en gråa hårstrån och om ni tittar på min frippa så förstår ni nog att vi tragglat endel med apporteringen i våra dagar 🙂

Himla tur jag har att det är poppis med grått hår!

Tänkte i alla fall visa några korta snuttar från vår apporteringsträning och vad man kan hitta på med en hund som kan apportera. Apportering är inte bara för fågelhundar utan det är en superrolig aktivering att göra tillsammans med sin hund också. Kan hunden apportera så kan man lära dom cirkustricket ”Städa” t.ex.

Twix städar upp leksakerna efter att barnbarnet Angela varit och hälsat på.

Våra stående jaktbrukshundar ska ju apportera det vilt vi skjuter och viltet kan ju hamna både på land och i vatten t.ex. så det är bra att lära hunden att apportera i alla väder och miljöer.

Här kommer en lite kortfilm på hur vi jobbat med Dunder, från tennisboll till fågel.

Från tennisboll till fågel

Men det är ju förstås inte meningen att vi bara ska skjuta småfåglar så hundarna måste även lära sig att apportera större och tyngre saker och även vilt.
Detta kräver tålamod och mycket träning, det är inget som ”bara” händer då hunden kommit upp i en viss ålder utan detta är något som man måste träna mycket på.

Självklart ska det vara kul att apportera, men det får inte vara så kul så att hunden tuggar på viltet eller stampar på det med tassarna då den ska hämta det. Hunden ska respektera apporten och bära den med vördnad, varken för hårt eller för löst. För viltet/apporten ska komma in hela vägen till min hand och inte släppas förrän jag säger loss eller tack.

Här kommer två filmer till, en där Twix apporterar en stor och tung gås och en där Dunder får träna i hällregn med en blöt och halväcklig trut. Men apporten ska in, oavsett vad så det är bara att träna 🙂
Ju mer man tränar desto mer tur har man (citat: Ingemar Stenmark)

Twix apporterar gås
Dunder tränar på att apportera i hällregn

I ett tidigare inlägg delade jag en film som lite mer ingående visar inlärningen av lydnadsapportering.
Klicka här för att se filmen igen: Lydnadsapportering

Hur ser eran apportering ut, fungerar det bra och tycker era hundar att det är kul?

Till sist, kom ihåg att ha kul tillsammans med din hund!

När jag säger apport så ska min hund hämta det jag pekar på, här var det glasögonen som Twix galant apporterade 🙂

Med detta inlägg vill jag önska er ett Gott Slut och ett riktigt Gott Nytt År!

//Lillemor med flock

Stående fågelhunds- (jaktbrukshunds-) träning

En stående fågelhund eller stående jaktbrukshund ska kunna en hel del saker. När jag först började med stående hundar så funderade jag på vad som var viktigt. Egentligen är det 4 moment som måste sitta, det är följande:

  1. Hunden ska stå när den är på lämpligt avstånd från skjutbart vilt.
  2. Hunden ska avancera (stöta upp) viltet på kommando.
  3. När viltet flyger eller springer iväg ska hunden stanna och sätta sig så att föraren får en säker möjlighet att skjuta.
  4. Hunden ska apportera det fällda viltet.
  5. Ja, den bör även komma på inkallning och kunna gå någotsånär fint i koppel, det underlättar 🙂 Så det är ju ytterligare 2 moment att träna på.

Om man då jämför dessa moment med en brukshund som ska tävla, den ska kunna betydligt fler moment för att vara med i matchen på tävling. Så med det facitet så borde det vara enklare att träna en stående jakthund eller hur? Den ska ju ”bara” kunna 4 moment.

Tjaaaa, visst är det ganska få moment för den stående jakthunden, men ack så jädrarns svårt det är att få dessa moment att sitta klockrent och fungera varje gång i skarpt läge. Det är mycket som ska stämma!

När vi jobbar och jagar med stående jakthundar så får vi lägga till en hejdundrande jaktlust också och då börjar man kanske ana att det är väldigt frestande för hunden att rusa efter viltet som antingen flyger eller springer iväg. Den lusten är megastor skulle jag säga.

Detta måste vi då alltså träna och hur kan då en sådan träning se ut?

Tänkte att jag skulle visa några bilder och berätta lite från vad vi gjorde vid ett av våra träningspass med Dunder, vår unghund.

Planen för träningspasset var att få till en så lik situation som möjligt som i skogen då vi hittat vilt och då hunden står. Vi hade bjudit med oss Josefine som dagen till ära fick agera skytt med apportkastare, apporten hade vi klätt med vita fladdrande band för att den skulle likna en flygande fågel (en visionsripa helt enkelt).

Första övningen var att gå fint i skogen, det kan vara nog så svårt bara det då allt man vill är att springa ut och söka efter vilt.

Sedan la vi ut lite godis på en väl synlig plats (en avanceplatta) för att först kunna ställa upp hunden i ett stånd och sedan avancera (skicka på hunden på avanceplattan med godisbelöningen) för att efterlikna ett stånd för vilt och en avance där man stannar vid platsen där viltet befann sig vid ståndet.

Då vi gjort detta var det så dags för skott och flygande visionsripa, vi provade att gå tillsammans och Josefine fick skjuta iväg apporten då det passade henne.
Vad tror ni hände?

Jo, vi gick, Jossan sköt och Dunder rusade som en galning efter visionsripan, lyssnade inte på stoppsignal eller mattes kommando SITT. Så det är därför ni ser mig ta till det långa benet på sista bilden… 😀

Vi gjorde övningen för svår (eller jag rättare sagt, jag gillar ju genvägar, tänk om det hade funkat så himla bra och så himla nöjd jag hade blivit 😀 )

Nä allvarligt talat, det var bara att säga: STOPP, STANNA, HUR TÄNKTE DU NU??!! HUR GÖR VI DETTA BÄTTRE FÖR HUNDEN?

Såklart, vi började om, jag jobbade lite med stoppet utan retning, både på signal och med kommandot sitt. Dunder gjorde rätt och jag fick belöna honom. Sen la jag på lite retning, jag hade visionsripan i handen och kastade den när det kändes som ett bra läge och stoppade Dunder. Det gick också bra så då kunde vi prova med apportkastaren igen.

Ser ni bildföljden, jag ställde upp Dunder i ett stånd mot avanceplattan, Jossan smög upp med ”bössan” (apportkastaren med visionsripan) för att skjuta då jag skickat Dunder mot ”viltet” (avanceplattan).
Jag skickade Dunder, Jossan sköt iväg visionsripan, Dunder stannade upp och tittade på visionsripan och sedan satte han sig helt av sig självt. Mycket nöjd matte berömde Dunder för att han var så duktig. Som belöning fick Dunder ett apportkommando, han sprang rakt ut till visionsripan och apporterade hem den till mig.

En mycket lyckad övning som vi avslutade med party, det blev massor av beröm, godis och bus då vi var klara.

Men detta var ju bara en övning, i verkligheten så är det ju oftast jag som håller i bössan, jag vet inte vart viltet trycker utan jag måste lita på min hund. När jag gett avancekommandot och hunden rusat på för att stöta iväg viltet så måste jag ha ett öga på hunden, ett på viltet och sedan se till att hunden sätter sig snabbt innan jag osäkrar bössan och skjuter. När jag sedan skjutit första skottet så får ju inte min hund ”knalla” det kan ju vara så att jag vill skjuta ett till skott och då får ju inte hunden ha rusat upp och efter viltet så den hamnar i skottlinjen utan den måste sitta kvar. Stadga är jätteviktigt och supesvårt, det är ju så lockande att springa efter när man har en hejdundrande jaktlust. Så som ni förstår så är det många saker som måste stämma i det läget.

Detta innebär att man aldrig kan träna för mycket, på alla delarna och i olika miljöer, tillsammans med olika människor och andra hundar. Ju mer man tränar desto mer tur har man, som Ingemar Stenmark sa 😀

Har ni frågor, synpunkter eller träningstips? Lämna gärna en kommentar nedan 😀

På återseende!
//Lillemor

Nya gästbloggare, Emma och Andreas – presentation

Hej vi heter Emma Nilsson och Andreas Lundmark, och vi har fått äran att gästblogga här.

Vi är ett par som bor tillsammans i en by utanför Byske. Emma jobbar som barnskötare och Andreas är egenföretagare, och tillsammans har vi 8 hundar. Alla hundar använder vi inom jakt på olika sätt.

Emma är uppvuxen med flatcoated retrievers och en strävhårig vorsteh. Så fågeljakt och jakt överhuvudtaget har alltid funnits i hennes liv. I början när Emma började gå i hundköpartankar så stod en alaskan malamute högst på önskelistan. Men då Emma fortfarande bodde hemma så var kravet en flatcoated retriever annars skulle de inte bli någon hund. Så 2015 köpte Emma sin första hund flatcoated retrievern Affe. Affe väckte intresset för retrieverjakten och tillsammans har de både startat jaktprov och varit med på praktisk jakt. De har även blivit en hel del hundutställningar. Nu 2020 hämtde Emma även hem en till liten stjärna flatvalpen Tage, som i skrivande stund är 5 månader. Även han har fått börja träna med dummies och lukta på lite vilt.

Andreas är uppvuxen med två finsk spetsar, och sedan även en gråhunds tik. Så i början när Andreas kollade efter valpar så var det en finsk spets han letade efter. 2008 skaffade Andreas pappa en jämthund vid namn Zeke, och med hjälp av Zeke fick Andreas upp ögonen för älgjakten med jämthundar. Så 2013 skaffade Andreas sin första egna hund Milla. Milla har bjudit Andreas på massa spännande jakter på både på älg, grävling och hon har även hittat en och annan björn. Under sin tid på gymnasiet fick Andreas testa på en del andra jakter med hund och då fick han även upp ögonen för jakt med stövare och grythund. Så 2015 hämtade han hem hamiltonstövaren Dixon och den släthåriga foxterriern Egor. Och med Dixon och Egor har Andreas kunnat jaga de flesta små rovdjur som både räv, mård, grävling och mink. Då intresset bara växt så blev det även en till stövare 2018. Blandras stövaren Eira, och 2020 hämtade Andreas även hem en till grythund Rut, även hon en släthårig foxterrier. Andreas har även en till jämthund Chippen tillsammans med sin pappa.

I inlägg framöver kommer vi skriva om jakt med de olika hundarna.

På återseende //Emma och Andreas

Gästbloggare Patrik Bertilsson – jaktmarker

Har du nyss tagit jägarexamen eller saknar du jaktmarker?

Vi hjälper jägare att få tillgång till jaktmarker
Jag driver ett företag som heter Forest Event i Lycksele AB och under hösten 2020 så inleddes ett samarbete med några markägare i norrland för att hjälpa dem att få avkastning på jaktarrenden. Det är större markägare som inte arrenderat ut marker eller jakter tidigare på något vis.

Under vintern 20/21 kommer vi att bygga en websida för företaget med adress: www.forestevent.se , samt att ni hittar oss på Facebook och Instagram.

Via hemsida, Facebook och Instagram kommer jag primärt att föra ut information och budskap.

En av markägarna jag samarbetar med har marker runt om i Västerbotten och Norrbotten. Han har lite mer än 15000ha och det innebära att det kommer att finnas en hel del marker till olika VVO att arrendera och jaga på.

De flesta av markerna som ska administreras är insprängda i olika VVO eller jaktklubbar. Så därav pågår ett arbete med att kontakta och få rätt på alla regler som gäller för vart och ett område.

Tanken är att man först kommer att kunna arrendera mark på ett år som prov, både för de VVO eller jaktklubbar som är berörda. De ska kunna tycka till om jägaren och även att jägaren ska ha möjlighet att känna om detta är rätt för honom/henne. Sen kommer det att vara 5 åriga arrenden på varje del, dessa kommer senare att omförhandlas vart femte år.

Så ni som vill ut på jaktliga äventyr, småvilt och eller älg på nya områden, hör av er till mig!

Priorietring kommer att läggas på de som saknar jaktmarker och de som nyss tagit jägarexamen. Dessa är en priogrupp för att ge möjlighet att skaffa sig jaktliga erfarenheter.  

Kontakta mig via e-post: info@forestevent.se eller patrik@upcountry.se

//Patrik

Gästbloggare Patrik Bertilsson – Guideuppdrag

Att arbeta som guide på fjälljakt

Det är nu fyra år sedan jag för första gången fick nöjet att få gå som guide åt företaget Fjelljakt. Vi utgår från Medstugan i Idre, Jämtland.

Det är ett exklusivt ställe att jaga på.

Vi jagar på 15000ha i fjällterräng, gästen har ett 5 stjärnigt boende och får helikopter till jaktmarken. Som gäst köper du jakt med egen guide eller delad guide med någon kompis. De flesta jagar 3-4 dagar och har under de dagarna fått ett antal skottchanser. Man kan dock inte lova hur mycket skottchanser som man får som gäst. Allt hänger på hur dagarna blir, det kan vara fel djur eller något annat som styr hur avskjutningen blir.

Vi är allt mellan 3- 6 guider som går med älgjägarna samt ett antal guider som går med ripjägare.

En jaktdag
Gästen stiger upp runt 7-tiden men vi som hundförare/guider är upp redan 05:15. Vi ska hinna med att ge hundar mat och promenera med den/de hundar som ska vila den dagen. De flesta av oss guider har med oss mer än en hund var.

Vid 7:15 blir det samling och genomgång av dagen, vilken kund man har och vilket område man ska gå. Efter det packas lunchen samt tännved, beroende på hur vädret har varit under en tid.

Kl 8:00 samlas man med gästerna och åker ut gruppvis med helikopter med de som ska åt samma håll.

Nu börjar det roliga jakten med gästen!!

Om man har tur med tilldelat område så får man utgå dagen från någon fjälltopp, där kan man börja med att kikarspana efter älg. Efter 30-50 minuters spaning börjar man söka sig till något bra ställe där man kan släppa hunden, har man tur så har man något uppslag att gå på efter kikarspaningen.

Sakta börjar man att gå och låter hunden söka ut efter älgarna i området.  Hunden har två pejlar på sig, en Garmin och en Tracker, för att både jag och mina kollegor ska kunna hålla rätt på varandras hundar.  Det händer ofta att en kollegas hund kommer med älg till någon annan kollega med gäst.

Har man nu lite tur för dagen så har man fått tag på något annat än en älgko, för dessa är fredade och ska sparas. Kviga, kalv och tjur är tillåtna djur.
Sen gäller det att ha turen att älgen står kvar i området också och inte fortsätter ut. Detta år har varit lite hopplöst, vi har haft många gångstånd som gått väldigt långt. En av dagarna fick jag genskjuta och stoppa älg och hund vid Norska gränsen (500M ) från gränsen. Så det var lite spännande 🙂

Viktigt att träna på tillsammans med din älghund
Jag har turen att mina hundar släpper när det blir mörkt, skönt att få gör kväll någon gång.  Men jag avundas de som har en bra inkallning så de kan vissla av hunden från ett arbete och gå på ett nytt djur. Den träningen har jag lagt ner alldeles för lite tid på.

Så ett tips, träna inkallning med era älghundar.
Följsamhet och lydnad är också väldigt viktigt, jag har mycket bra följsamhet med båda hundarna men inkallningen när de har djur är riktigt kass, inkallning utan djur fungerar riktigt bra.

En av dagarna under denna höst hade jag det väldig trevligt. Hunden tog upp en älg som tyvärr stöttes av en vandrare som gick på fjället, men hunden höll i och de gick över till en annan mark. Där tryckte hunden in älgen igen till vår mark en stund, men gick åter i väg till grannens mark därefter. Så höll det på tre gånger den dagen. Vi hann äta lunch, sitta och prata och vänta. Sen bestämde jag och gästen att nu söker vi oss hemåt och försöker hitta en bra upphämtningsplats för helikoptern. Men då kom Charlie (min älghund) med älgen en fjärde gång och fick fast den på vår mark. Då hade de gått 6,5 timma med ståndsarbete, med gångstånd och faststånd.  Nu kunde vi äntligen smyga på älgen och en vacker tjur var det

Gästen som gick med mig fick skjuta sin första älgtjur och den glädjen är enorm både för skytt och mig som hundägare.

Efter denna härliga dag med en fantastisk avslutning så fick gästen flyga hem först och sedan kom helikoptern tillbaka för att hämta älgen. Jag som guide fick tillsammans med min hund promenera tillbaka.

//Patrik