Hej! Jag heter Matilda och jag ska berätta lite om mitt arbete som hundförare inom Fjällräddningen.
Jag fick en fråga om att skriva lite om mitt arbete här i HEYAB-hunds blogg men jag är inte så van att skriva om mitt liv på detta sätt så är det något ni undrar över eller om ni har frågor så tveka inte att höra av er! 🙂
Vi har varit ett färdigt ekipage sen våren 2020 men jag klassar mig ännu som en nybörjare, det krävs många år med erfarenhet innan man kan börja känna sig lite mer säker på sin sak. Vi har varit godkända i båda avtalen i snart 2 år.
Jag är född och uppvuxen här i fjällvärlden, och jag har alltid haft ett stort intresse för friluftsliv och djur. Som liten blev det blev min livslånga dröm att skaffa slädhundar och hålla på med långdistans. Jag köpte min första egna slädhund när jag var 16 år, en Alaskan Husky vid namn Peggy Sue.
Att ha slädhundar är inte en hobby, det är en livsstil och du blir på många sätt låst, även om det såklart även öppnar upp för andra äventyr.
Jag har inte känt mig redo att ha en hel flock med hundar utan jag vill ha så lite hundar att jag kan resa med enkelhet och vara flexibel, men att det ändå är det där hundlivet, att det är jag och hunden, att vi är ett team.
Jag ville helt enkelt leva ett liv med hund i fokus och samtidigt få spendera mycket tid i naturen. Jag ville ha slädhundslivet men i ett mindre paket.
Det var så jag kom in på detta med brukshundar. Jag hade testat på de flesta hundsporter med Peggy men inte riktigt fastnat för något specifikt då jag själv inte är en tävlingsmänniska, men det jag bestämt mig för var att en brukshund skulle jag ha. En med ordentlig päls för att klara hårda väder. Så år 2016 flyttar Happy Workmate’s Essie ”Koda” in till mig, en långhårig holländsk herdehund. Det var så det började!
Läs mer om oss och om hur det är att träna och ha en fjällräddningshund i nästa inlägg som kommer på lördag.
Jag vet att många hundägare har känt sig nedvärderade när de fått höra att de är dåliga ledare. Men sällan har de fått veta hur de ska göra för att bli ledare över en hund. Vanliga råd är att lära hunden vänta på var-så-god vid matskålen eller vid dörren. Råd som i all välmening är goda råd, men de hjälper sällan om ägarens problem är att hunden skäller på andra hundar eller drar förfärligt i kopplet.
Varken bland människor eller hundar skulle det sociala livet fungera om alla kämpade för att få leda den grupp de tillhör. Grupplivet skulle givetvis heller inte fungera om ingen ville ta på sig ansvaret för att leda gruppen. Jag delar in grupp- eller flockmedlemmar i två kategorier, ledare och följare. De flesta av oss är av naturen födda till att vara följare och så är det också bland hundar. Det innebär att det är endast ett mindre antal av oss hundägare som innerst inne är av ledartyp och som tur är, är det så även bland hundarna.
Typiskt för en följare är att den visar sig tacksam över att någon bestämmer. En följare kan ha stor arbetslust men den kan också vara lat och trivs i så fall bäst när allt är lugnt omkring den. Följaren känner sig trygg tillsammans med ledaren och blir därför uppmärksam på när- och hur grupp/flockledaren rör sig. Ledaren utnyttjar den eller de med god arbetslust till viktiga eller svåra uppdrag, medan den/de med liten arbetslust får enklare uppgifter. Visst känner vi igen oss från föreningslivet eller på arbetsplatsen? Det är den kloka ordföraren i klubben som delegerar arbetsuppgifter till gruppmedlemmarna på ett sätt som ska passa var och en med målsättning att det ska bli bra för alla i klubben.
Både bland människor och bland hundar finns det följare som i vissa situationer har svårt för att acceptera ledarens beslut. Det är individer som i vissa konstellationer skulle kunna fungera som ledare, men i andra tvingas acceptera rollen att vara följare. I klubbarna känns den typen av medlem igen på att ofta vilja diskutera om beslutet verkligen är det bästa, och gillar när det hettar till i diskussionerna. Bland hundar är det precis på samma sätt och en sådan hund behöver extra många- och övertygande träningstillfällen för att acceptera att ägares tillsägelse verkligen är odiskutabel och trots allt klokt att rätta sig efter.
Foto från Barbros bok Fyra Lätta Steg. Fotograf: Britta Hammarström
Om sammansättningen människa/hund skall fungera så friktionsfritt som möjligt krävs att ägaren förstår hur viktigt det är att bli utsedd till ledare. Även om de flesta av oss innerst inne är av typen följare kan vi lära oss signaler som hundar kan uppfatta som att vi är trygga och beslutsamma. Skillnaden mellan människor och hundar är att människor kan intala sig nyttan av att ändra beteende och attityd medan hundar måste uppleva nyttan av att rätta sig efter den som bestämmer.
Det är våra hundar som visar om vi är deras ledare eller inte. Ledarskap skapas inte enbart av att visa sig säker och kunna fatta rätt beslut. Följaren, d.v.s. hunden måste kunna känna trygghet tillsammans med oss. Trygghet kan uppstå under hantering vid mys- och lekstunder. En hund av ledartyp kan bjuda andra hundar på både lek och mysig kroppskontakt när det passar. Därför pratar jag ofta om, särskilt med ägare till unga hundar, att skapa en känsla av trygghet i ägarens famn genom hantering. Att förmedla sina känslor genom kroppskontakt är viktigt för mig och jag tror att det är det för hundar också!
Foto från Barbros bok Fyra Lätta Steg. Fotograf: Britta Hammarström
En hund av ledartyp rör sig lugnt och behöver sällan använda grova läten. Den ”ropar” heller inte på de övriga för att få dem att följa med. När jag instruerar en hundägare under träning av att inte dra i kopplet är jag noga med att poängtera att personen ska sträcka på ryggen, sänka axlarna och gå i ett lugnt tempo, vara tyst och inte titta på sin hund. Varför? Jo, för att efterlikna en hund av ledartyp. En sådan hund rör sig värdigt och den ropar aldrig till de övriga ”kom, nu går vi”, den utgår ifrån att alla i gruppen ska vilja följa med! Vi måste göra vad vi kan för att utstråla säkerhet och beslutsamhet om vi vill ta på oss en ledares roll. Märk väl att detta har inget med momentet ”gå fot” att göra. Att träna lydnadsmoment handlar om en helt annan inlärningsprincip som faller utanför begreppet ledarskap.
Klubbens ordförande/ledaren skall förutan att delegera arbetsuppgifter också kunna sätta gränser för beteenden som inte gagnar klubben. Ett felaktigt beteende från en medlem kan göra att klubben får dåligt tyckte. Bland hundar kan ett felbeteende göra att flocken blir utsatt för en attack. Det får helt enkelt inte ske och det är ledaren uppgift att tydligt och bestämt markera ”sluta” om till exempel två unghundar börjar bråka med varandra. Just detta som handlar om att sätta stopp för felbeteende har dessvärre hamnat på ”förbudslistan” i hundsverige. På många håll lär man ut att ignorera felbeteenden. Men vilken ledarhundstyp gör det? Ingen! Vi kan troligen inte bli lika tydliga som en hund men vi kan bli bättre på att avbryta beteende vi inte vill att hunden ska fortsätta med.
Jag pratar ofta om ”Viktigt ord”. Du bestämmer själv vilka ord som ska bli så viktiga för dig och din hund att de alltid ska gälla. De är sådana kommandon som ska göra att hunden lyder dig även om den just då vill göra något annat. Exempelvis kan en hund lära sig att ordet ”sitt” betyder att den ska sitta tills annat ord följer. Eller att vara kvar i bilen med öppen grind och baklucka tills du som ägare och ledare ger samtycke för uthopp. Kom väl ihåg att den här träningen inte handlar om att höja rösten eller förgripa sig på hunden. Uppträd så lugnt, tydligt och bestämt som en hund hade gjort för att få en annan hund att vara stilla eller vara kvar på en viss plats. Eftersom hundar är olika kommer du att upptäcka hur just du måste uppträda för att din hund ska förstå vad du är ute efter.
När du uppträder som en trygg och kompetent ledare får du i utbyte en samarbetsvillig hund som du med stolthet kan visa upp i samhället och som kan få den frihet som alla hundar så väl behöver.
//Barbro Börjesson
Vill du köpa Barbros bok Fyra Lätta Steg? Den kan du beställa genom att skicka ett mail till: dittegarden@telia.com Boken kostar 140kr + porto på 48kr. Barbro skriver gärna en hälsning i boken för den som så önskar, nämn det i mailet till henne bara så ordnar hon det.
Tack för att ni följer vår blogg! Vår vision och våra ledord är: Hund För Alla
Pratade med Barbro i morse och hon har lovat att skriva ett inlägg i vår blogg.
Barbro ville att jag skulle presentera henne, så här kommer min upplevelse och presentation av en av mina stora förebilder då det gäller hundträning och hundägarcoaching.
Barbro Börjesson vi ser fram emot att få läsa ditt kommande blogginlägg!
Då jag började min instruktörsbana i mitten på 90-talet så var Barbro en av lärarna under min SBK-utbildning till att bli instruktör. Jag kommer så väl ihåg den utbildningsträffen, jag var den enda som var relativt ny på brukshundklubben och som gick denna utbildning. De andra deltagarna var erfarna och hade tävlat länge, både i elitklass i brukslydnad och ända upp till SM-nivå. Jag kände mig ganska liten i detta gänget och väldigt oerfaren.
På utbildningstillfället med Barbro så hade vi både teori och praktik. Då det var dags för det praktiska momentet som vi skulle köra utomhus så var jag rätt nervös. Funderade både en och två gånger vad jag hade gett mig in på. Men det var bara att köra.
Vi började med att ställa upp oss på ett led med alla hundarna och så ställde Barbro frågan med stort F. Denna frågan har jag tagit med mig och den använder jag än idag i mina kurser. Den är helt underbar och Barbro gjorde det så bra och så tydligt, alla förstod vitsen med frågan efteråt. Det var stort!!!
Vad var det för fråga tänker ni nu säkert?
Ja, Barbro frågade oss om våra hundar kunde kommandot SITT. Alla deltagarna var rätt så säkra på att det kunde deras hundar, jag var lite skakis och tänkte tyst ”hjälp, vad gör jag nu om jag svarar att min hund kan sitta och så ställer hon sig eller gör något annat tokigt”. Men lite osäkert så svarade även jag att min hund kunde kommandot sitt.
Alla fick vi så sätta våra hundar sen så gick Barbro runt och hälsade på oss alla och tog i hand. Det gick bra för mig och Bitte (min schäfertik som jag hade på den tiden). Men då hon kom till deltagaren bredvid mig så snubblade hon till och ramlade. Tror ni att den deltagarens hund satt kvar?
Nä, varken hunden eller föraren stod/satt stilla, utan hunden steg upp och började buffa och slicka Barbro i ansiktet, deltagaren frågade hur det gick…. Ja, ni förstår, precis som man gör när någon ramlar. Barbro log och ställde sig upp, sopade av byxorna och ställde frågan igen. Kan era hundar kommandot SITT?
Vi skrattade och förstod där och då vad hon menade. Nä, våra hundar kunde inte SITT i denna situationen 🙂
Detta har följt mig i alla år, denna enkla lilla fråga och denna enkla lilla övning som visar så tydligt vikten av att träna variation och träna på oväntade händelser för att förstärka och försäkra sig om att kommandona verkligen sitter.
Det ska bli fantastiskt intressant att få läsa kommande blogginlägg från en av våra stora hundägarcoacher Barbro Börjesson som de flesta i vårt avlånga land känner till. Vi ser med spänning fram emot detta!
På återseende och trevlig helg! //Lillemor med flock
Mentalitetens termer och dess betydelse. Blev så glad att inlägget om mentalitet skapade intresse och mersmak i ämnet.
Jag tror verkligen att ju mer man vet, kan och förstår om våra fyrbeningars mentala förutsättningar, ju större möjlighet har man att lyckas och nå framgång i sitt hundägarskap. Det spelar ingen roll varför man har hund, eller vad man gör med den, för oavsett så är mentaliteten avgörande för att man ska kunna jobba med och inte mot sin hunds möjligheter. När mitt intresse tog fart för mentaliteten så dök det fort upp en massa termer som beteckning för de olika egenskaperna och som skapade både förvirring och ibland var svåra att förstå. Måste villigt erkänna att jag fortfarande lär mig att verkligen förstå innebörden av alla dessa termer och uttryck.
Det är svårt att kortfattat förklara innebörden av de olika termerna då man nog skulle kunna göra en egen avhandling av var och en av dom och även diskutera i timmar kring dom. Dock ska jag här försöka förklara några termer utan att lägga någon egen åsikt om vilken grad en hund bör ha av olika egenskaper, detta då det är högst olika beroende på vad hunden ska göra och utsättas för i sitt liv.
Nedan förklaringar kommer med all säkerhet att skapa ännu mer funderingar och åsikter, vilket i sig är bra för då har just du börjat resan i mentalitetens värld och det kommer hjälpa dig i ditt eget hundägarskap.
Glöm inte att alla hundar har alla egenskaper men i helt olika styrkor vilket styr hur hunden tar sig fram i livet och där kan du vara den som leder och hjälper den framåt.
Aggression Hundens förmåga att bli arg och att lägga tyngd & kraft i ett handlande. Vid en mentalbeskrivning syftar ordet på hundens benägenhet att visa hotbeteenden som höjd svans, morrningar, skall, rest ragg, utfall och bitförsök i plötsliga eller okända situationer. Aggressiva beteenden syftar till att vara avståndsökande.
Dådkraft (drivkraft, mod & framåt anda) Hundens förmåga att kunna handla, stå emot och våga undersöka (Övervinna eventuell osäkerhet) olika retningar den reagerar på. På vilket sätt handlar hunden eller står emot olika retningar, samt hur mycket tid och/eller hjälp behövs för att hunden ska övervinna eventuell osäkerhet och utarbeta/undersöka retningen.
Förighet Viljan att samarbeta
Försvar Hundens avståndsökande beteenden när den är aggressiv/arg (försvara och stoppa), samt graden av balans och behärskning i dessa.
Hårdhet (Minnesbilder)
Imponer /hot beteende Imponer kan vara att hunden försöker blåsa upp sig för att visa att den är stor och stark Hotbeteenden är direkta hot från hunden genom att visa ett stelt kroppsspråk, morrningar och bitintentioner.
Kamplust (leklust) Hundens medfödda fallenhet att njuta av kampen i sig utan att det bygger på aggression. Social kamplust = Kampar med känd och okänd person
Jaktkamplust Lusten och sättet att jaga/förfölja, samt att fånga/gripa ett rörligt föremål.
Minnesbilder (hårdhet) Avser hundens fallenhet att komma ihåg eller göra sig av med minnet av otrevliga upplevelser.
Nerver Nerverna håller ihop alla funktioner. Man brukar dela in nerverna i olika undergrupper. Koncentration, koppling och avreaktion.
1. Koncentration är hundens förmåga att kunna koncentrera sig under en längre tid på en uppgift och bibehålla den röda tråden genom ett händelseförlopp av olika störningar och andra retningar och signaler.
2 Koppling är hur hunden kopplar/analyserar emot en retning. Ju snabbare den kopplar rätt beteende till retningen, ju bättre är det.
3. Avreaktion. Hundens förmåga att avreagera eller släppa en retning.
Nervkonstitution ( nervfasthet ) Hundens stresstolerans/tålighet, det vill säga förmåga att klara av stressande situationer. Samt hundens förmåga att behärska sig under psykiska spänningstillstånd utan att bli helt slut, hysterisk eller uppvisa andra tecken på mental kollaps.
Passivitet Hundens förmåga att koppla av och slå sig till ro när den inte behöver vara aktiv eller ska arbeta.
Skärpa Hundens förmåga att på en retning kunna bli arg eller visa aggression. Egenskap som gör att hunden reagerar med aggressivitet då den eller dess flock tex blir hotad. Ju mindre retning innan aggressionen triggas, desto högre skärpa.
Social kamplust Beskriver anlaget att svara mot och uppmana/utmana med kampbeteende. Den sociala kamplusten uttrycks i huvudsak i låga stötande rörelser i sidled med låg kroppshållning. Hunden vänder också bort huvudet för att ge motparten tillfälle att svara. Den sociala kamplusten är den allvarliga kraftfyllda formen av leken och innefattar en uthållighet när hunden möter motstånd på olika sätt. Tonvikten i bedömningen hämtas från Social kamp/samspel samt Samarbete/uppmanande.
Socialitet Beskriver anlaget för att ta kontakt och besvara kontakt med främmande människa. Socialiteten observeras under hela testen och i bedömningen av hundens socialitet ligger huvudvikten på social självsäkerhet/trygghet.
Temperament Hundens startsnabbhet, uppmärksamhet mot sin omgivning och förmåga att anpassa sig och sina resurser i nya situationer.
Detta intressanta och outtömliga ämne som skapar en hel del diskussion samt en viss oenighet.
Heléne heter jag och tänkte dela med mig av mina tankar om och erfarenheter av detta ämne.
Vi avslutade föregående inlägg med detta, kennelpappa Reino Oskarsson sa vid ett tillfälle att:
”Heléne du måste titta på dig själv och fundera över vilka signaler du sänder ut till hunden”.
Det ligger så mycket i det, då vi människor hela tiden sänder ut både medvetna och omedvetna signaler till vår omgivning.
Hunden som levt med oss människor i flera tusen år, är idag en av de få djur som kan läsa våra signaler såsom kroppsspråk och mimik lika bra som vi själva och kanske till och med bättre.
Därmed kunde vi konstatera att JAG var en del i problemen.
Nu kommer vi till det krångliga men intressanta.
Alla hundar oavsett ras föds med ett antal nedärvda mentala egenskaper.
Dessa egenskaper är till för att hunden ska kunna överleva i världen den lever i, om än den idag efter många tusen år lever helt i symbios med oss människor.
Även om alla hundar stora som små, har alla mentala egenskaper, ligger skillnaden i vilken styrka de olika egenskaperna har hos just den enskilde hunden.
Ta ett exempel:
Alla hundar kan visa rädsla.
Detta är en för hunden viktig egenskap för att överleva och inte kasta sig in i allt för farliga situationer.
Ifall hunden emellertid visar allt för stor rädsla kommer det att skapa problem i dess vardag.
Alla hundar har även ett mått av jaktbeteende i sig vilket är viktigt för att kunna skaffa mat.
Hos jakthunden vill man se ett stort jaktintresse vid själva jakten men i andra situationer kan jakten bli ett problem där hunden jagar allt som rör sig.
BALANS är ledordet när man pratar mentalitet.
Hunden ska ha balans mellan sina olika mentala egenskaper för att må bra och upplevas som en trevlig livskamrat.
De mentala egenskaperna är ärftliga, men idag sker ingen naturlig gallring med vilka mentala egenskaper som förs vidare i släktledet, utan det är i min åsikt helt utlämnat till de människor som föder upp hundar.
Detta då det är dom som beslutar vilka hundar som ska gå i avel och därigenom styr vilka egenskaper som ärvs vidare.
Som ni förstår så kan detta ibland bli riktigt tokigt där okunniga eller oseriösa uppfödare inte har kunskap om och insikt i vilka egenskaper man faktiskt avlar på.
Dessutom finns det ändå risk att naturen spelar oss ett spratt kring mentalitetens styrkor.
Nu säger du säkert ”vadå ärvda egenskaper?” hundens mentala situation beror väl mycket även på vad den blivit utsatt för genom livet ?
Jo, visst stämmer det att hunden påverkas enormt mycket av den miljö den vistas i, men i grunden så är det ändå de genetiska egenskaperna, som utgör bas för hur hunden klarar av sin situation och hur den utvecklas.
Ta exempelvis hunden som får stryk av sin ägare både verbalt och fysiskt varje dag.
Om den hunden saknar eller har väldigt lite mod och anlag för försvar i sin mentala bas, så kommer den förmodligen att krypa ihop i rädsla och bara vilja fly från detta jordeliv, som den upplever alltför hemskt.
Om den däremot har ett stort mod och ett stort försvar, kommer den kanske att gå till attack mot ägaren som slår den, och därmed har man skapat en hund som inte litar på människor och kan bli farlig.
Så visst påverkas hunden av sin miljö och upplevelser.
Åter till mig och min hund.
Vad var det då som gick på tok här?
Återigen så hade kennelpappa en så bra kommentar kring detta
”Människor vill ha stora starka hundar som ska klara av att resa och gå på månen själva, men med hundar som har den kapaciteten följer också en motor och självsäkerhet som kan vara svår att hantera för den som inte är beredd. ”
Min hund är en månlandare och jag fattade inte det förrän han hade etablerat sig i månraketen.
Han är en ganska balanserad hund men med mycket driv å då krävs det att jag är med i matchen och hjälper honom styra rätt i livet.
Jag var inte medveten om detta utan lät honom styra skutan själv och ta egna beslut allt för mycket, vilket gjorde att när han så hamnade i situationen med sin bästa hundkompis, så stod han där ensam att hantera den situationen och jag mitt fån fattade inte det.
Tänk dig själv att plötsligt få spö av din bästa vän som du delat livet med i vått och torrt.
Han har nog fått stå ensam i fler situationer där jag inte FATTAT!
Man får ett stort försprång, om man är medveten om sin hunds mentala egenskaper och vilka styrkor den har.
Vad man än vill göra med sin hund, är dess mentalitet avgörande för hur du ska lägga upp träning och vardag, för att nå just dina drömmars mål.
MH Mentalbeskrivning, kan man ( med vissa undantag) göra på alla raser och hundar som är registrerade i SKK från det att dom är 12 månader gamla.
Beskrivningen resulterar i ”Känd Mentalstatus”.
MT Mentaltest, kan man göra på alla brukshundsraser från det att dom är 18 månader fram till 48 månader. Man måste även ha utfört ett MH innan. Testen resulterar i ”Godkänd eller Icke godkänd”.
Varken MH eller MT ska ses som tävlingar, utan endast som ett redskap att få information om vad man har där längst fram i kopplet.
MH och MT är absolut ett ovärderligt redskap för aveln av hundar, och tillkom även av just den anledningen – att man i aveln behövde veta vad man avlar på.
Därför kan man se ett stort intresse från seriösa uppfödare att deras valpägare ska låta göra MH och även MT.
Under dessa beskrivningar/tester som tar ca 45 min per hund, utsätter man hunden för ett antal situationer som triggar de bakomliggande mentala egenskaperna hos hunden.
Genom att se hur hunden väljer att agera i de olika situationerna så kan man också utläsa dess mentala styrkor och svagheter.
Har du inte varit med om ett MH eller MT så ta tillfället i akt att gå med och se, när det sker på en klubb nära dig.
Jag lovar, att du kommer lära dig mycket av att bara se på hundarna och deras reaktioner, och du kommer med all säkerhet att känna igen din egen hund i nåt av momenten.
Vill du lära dig mer om mentalitet så gå en figurantutbildning du kommer inte ångra dig.
Min hund är min läromästare, det är han som fått mig att fördjupa mig i hundars mentalitet i jakten på kunskap och redskap att vara den hundägare jag vill vara.
Det är han som varje dag visar mig vad respekt, tillit, kunskap och trygghet betyder för en hund och vår människa/hund-relation.
Jag vill inte ha en annan hund, för han är min vapendragare, som ömt slickar bort mina tårar från min kind när jag är trött, ledsen eller sjuk, det är han som alltid finns vid min sida, oavsett om jag är arg, ledsen eller glad.
Jag önskar bara att jag tidigare vetat det jag vet idag kring hundars mentalitet, för då hade han inte behövt ta världen ensam de första åren.
Men idag gör vi det tillsammans och det gamla är inte glömt, utan har format oss till det vi är idag på gott och ont.
Detta intressanta och outtömliga ämne som skapar en hel del diskussion samt en viss oenighet.
Heléne heter jag och tänkte dela med mig av mina tankar om och erfarenheter av detta ämne.
Jag är mentalfigurant och även testledare i både MH (Mentalbeskrivning) och MT (Mentaltest), vilket är en fantastisk möjlighet att få möta många olika hundar och se deras stora olikheter.
Är ägare till en i mina ögon helt underbar hund, men jag är ju jävig i den åsikten då han är min.
Han är utbildad i specialsök, där han är godkänd som professionell vägglus-hund.
Vi tränar även en hel del personsök i olika miljöer.
Jag tillhör den stora gruppen människor som ALLTID haft hund, och därmed också sett mig själv som en ganska duktig hundägare, som givit mina hundar kärlek, omsorg, mat och god veterinärvård.
Jag har också haft god pli på mina hundar som alla vetat att när matte ropar då lyssnar och kommer man på direkten.
Drag i koppel har inte existerat och dom har alla varit sociala och glada i människor.
Jag måste nog också erkänna att jag har varit personen som tittat lite snett på hundägare, vars hundar suttit och skällt i bilen, dragit helt galet i kopplet, eller gjort utfall mot andra hundar.
Men idag så ser jag med andra ögon på dessa hundägare med sina något civilt olydiga hundar, för nu så vet jag hur det känns att ha den där skälliga, buffliga hunden som drar som en oxe i kopplet och som ser alla andra hundar som presumtiva fiender.
Jag vet hur det känns att alla stirrar på en och tycker att man ska styra upp hunden som gormar och beter sig illa.
Dom skulle bara veta hur mycket jag gråtit över situationen.
Vi börjar från början.
För 7 år sedan så fick jag hem min önske valp, den där valpen som skulle bli min vapendragare i ur och skur.
Nu var mitt liv vid den punkten, att jag ville satsa på tävling i bruks.
Hade sökt och väntat länge på den rätta hunden för mig, och hade 3 krav som skulle måste uppfyllas för att jag skulle ta valpen.
Rätt färg (helt svart mycket viktigt)
Hane (inga jobbiga löp)
Mycket motor (superviktigt)
Idag vet jag att jag helt missade det fjärde kravet som borde stått först på min lista, MENTALITETEN.
Hem kom en mycket kall januari dag en svart mysig valp som genast smälte hela familjens hjärtan och kom att bli ett med oss och de hundar som redan fanns där.
Detta var en schäfer valp från en av Sveriges mest seriösa kennlar som inriktat sig på att få fram stabila, godmodiga, miljöstarka och arbetsvilliga hundar som klarar av att gå i tjänst eller att tävla.
Perfekt tyckte jag och kände mig så glad att få äran att äga en sån bra hund.
Jag gjorde som jag alltid gjort med mina hundar gällande uppfostran och kärlek, men ganska snart visade han tendenser som jag inte sett hos mina andra hundar.
Den här hunden hade en stark vilja och tyckte nog mest att kärringen där bak i kopplet var mest till besvär med sina regler och tjat.
Han hade inga som helst problem att själv utforska världen och det som i världen ingår såsom människor, djur, fordon, buller, konstiga miljöer och extremt väder.
Inget var för honom läskigt.
Så kom kraschen!
Min hund kom i slagsmål med en av familjens hundar och jag stod helt oförstående inför orsaken.
Senare förstod vi att den äldre hunden led av artros smärtor vilket inte var särskilt förenligt med den buffliga schäfer attityden som nog gjorde ont i hela artroshunden vid lek.
Den hade antagligen bara ” satt ner foten” för att slippa.
Efter detta började min schäfer –till min stora sorg- göra utfall mot andra hundar.
Vid det här laget så hade han även börjat visa, att han ansåg att inkallning det är endast av ondo och ska bara åtlydas när det inte är något annat i världen som drar.
Där och då började min resa i hundens MENTALITET.
Jag ville förstå vad som rörde sig i hans huvud och varför han agerade som han gjorde i olika situationer.
Kennelpappa Reino Oskarsson sa vid ett tillfälle att:
”Heléne du måste titta på dig själv och fundera över vilka signaler du sänder ut till hunden”.
Det ligger så mycket i det, då vi människor hela tiden sänder ut både medvetna och omedvetna signaler till vår omgivning.
Hunden som levt med oss människor i flera tusen år, är idag en av de få djur som kan läsa våra signaler såsom kroppsspråk och mimik lika bra som vi själva och kanske till och med bättre.
Därmed kunde vi konstatera att JAG var en del i problemen.
Jag heter Jeanette och min älskade följeslagare heter Sisu. Vilka är då vi?
Vi börjar med det enklaste svaret. Sisu är en kastrerad vit dvärgpudeltik. Hon är till storlek sett liten men låt dig inte luras. Hon har en mycket stor personlighet.
Sisu
Oavsett vad hon ställs inför så är hon på. Kanske inte alltid med flaggan i topp och ett jubel. Men allt du ber henne om så är hon på. Med rätt stöd, tålamod och pepping. M.a.o, hon skiljer sig inte så mycket ifrån sin matte.
Sisu kan vara skör och försiktig. Hon har varit med om ngr incidenter i sitt än så länge unga liv. Endast 14 v ung, med koppel på, så blev hon attackerad av en lös hund. I sommar blir hon 2 år och har varit med om ytterligare fyra påhopp.
Hon har blivit mer försiktig och vaksam men ändå en tuffing som fortfarande lägger sitt liv i mina händer. Sisu är duktig på att använda sin av och på knapp. Hennes motto verkar bestå av antingen eller.
Hon har en vilja av stål, hon är lyhörd, full av kreativitet och inga problem att roa sig själv.
Hennes matte då? Vem är jag?
Jag brukar beskriva mig som ett Norrsken. Jag är även komplicerat okomplicerad. Likt Sisu är det antingen eller som gäller. Jag har en enorm överlevnadsinstinkt och ett sug efter mer.
Det är inte alltid till det bästa för det gör mig till väldigt spontan. På gott och ont. Då jag själv är väldigt positiv av mig, fantasifull och kreativ så brukar jag trots allt ändå lyckas reda ut situationer jag kan hamna i pga min spontanitet.
Hur kommer det sig att jag blev med hund?
Djur har alltid haft en stor plats hos mig. Djuren har varit min räddning redan innan jag varit medveten om världen, innan jag kunde gå. Och så har det fortsatt.
För några år sedan blev jag sämre. Jag har alltid haft problem med kroppen. Värken/smärtan har varit min ständiga följeslagare genom livet. På ett eller annat vis. Katter är väl egentligen det djur som alltid funnits hos mig.
Min första egna hund införskaffade jag -99. Sedan hade jag ett uppehåll 2013-2017. Av en slump blev jag med en långhårig Collie. Inte planerat, inte alls. Men hon valde mig. Hon var väldigt tydlig med det. Ett av mina motton är:
Blir du utvald av ett djur. Då finns det en mening med det.
I samma veva så hade jag börjat få mer problem med balansen. Där och då föddes tanken på en assistanshund. Tänk dig en följeslagare, en trygghet vid din sida. Och samtidigt en bästa kompis som skulle göra allt för dig och ihop. Någon som dessutom behöver dig.
Tyvärr grusades förhoppningarna sakta men säkert för oss. Jag var helt inställd på att oavsett orsak, om hon nu inte skulle nå hela vägen till assistanshund. Så skulle hon bli den bästa hjälpstödkompisen för mig oavsett utbildning eller ej. Ska inte gå in på alla turer och fighter vi hade. Det är ett helt annat kapitel. Men hon fick avsluta sitt liv ung. Hon blev 2 år, 2 mån, 9 dagar.
Fanns inte på kartan att jag skulle ha hund igen!! Den sorgen, den smärtan. Jisses, den blir värre och värre att hantera ju äldre jag blir.
Men innan hon fick somna in hann hon plantera ett litet frö hos mig. Inget jag förstod där och då.
Älskade Zingo drog sig ifrån andra hundar på slutet men veckan innan hon somnade in hände något. Hon mötte två små dvärgpudlar. Varav den ene var väldigt skeptisk och nervös för andra hundar. Men de drogs till varandra. Varken jag eller den andra ägaren förstod någonting. Det var ett vackert möte.
När Zingo väl somnat och jag kom hem till lägenheten, så var jag tacksam över att ha katten. Katten Lotus och jag sörjde ikapp. Vi tydde oss mer än någonsin till varandra. Vi sörjde ihop, vi sörjde isär. Sorg kan vara så smärtsamt, så vackert, så stärkande, så insiktsfullt. Den kan innehålla sådan ilska, vara ifrågasättande, vara så defensiv, offensiv, och destruktiv.
Efter någon vecka var det dags att ta steget utanför lägenheten. Nu har livet tagit mig dit så nu är jag beroende av rullstol. Rullstol är allt annat än frihet och självständighet i ”vårt” samhälle.
Jag öppnade dörren, rullar ut….tvärnit!! Tårarna sprutar värre än på Lille Skutt. Jag fångas av en snara som plågsamt långsamt försöker strypa mig. Plötsligt så fångas jag in i en dimma. En dimma som det inte fanns någon ende på. Syret försvann mer och mer och yrseln tog över.
Sedan mindes jag inget mer.
När jag väl var tillbaka låg jag på golvet i vardagsrummet. Med Lotus vid min sida. Jag fixade inte ett liv utan hund!! Insåg jag. Hur mycket Lotus eller någon annan katt betyder för mig. En katt kommer inte följa mig i världen där utanför.
Så dåligt samvete jag fick. Redan nu började en annan hund ta sin plats hos mig. Det innan min älskade Zingos aska ens kommit hem till mig.
Då mindes jag hennes möte med pudlarna. Känslan av att hon försökte säga mig något dök upp. Och i samma veva kände jag en värme ifrån henne. Såklart, min kloka vän. Hon visste naturligtvis. Vilken fin ”assistanshund” hon var trots hon aldrig fick det på pappret.
På den vägen kom Sisu till mig.
Det tog sin tid, det krävdes en del övervägande och resoneranden med mig själv. Ärligt, i jobbiga stundern än idag kan jag vara hård mot mig själv och ifrågasätta om jag gjorde rätt. Tack och lov är de stunderna väldigt korta och jag har fina personer i min närhet som kan tala mig till rätta.
En pudel fäller dessutom inte så perfekt att tillmötesgå allergiker ute i samhället. Dvärgpudel perfekt storleksmässigt för då kan jag lätt ta henne i knät om så skulle behövas.
Med Sisu kom ett ansvar för ytterligare ett liv. Vilket i sig gjorde att jag kom ett steg längre ifrån negativa tankar. Nu började en ny resa mot en assistanshund.
Vägledning, råd och stöd är något jag känt vi varit utan. Att lyckas så bör man ha kontakter. Kanske det inte är så lätt ändå. Kanske man hamnar i samma sits som vi är i idag. Det är inget jag kan svara på. Det jag VET är att vi då blir bollade hit och dit. Konstant. Inga konkreta svar, inga direkta direktiv utan mer kanske, nog, borde, det ordnar sig. Oj hoppsan så ska det ju inte vara men….
Inte blev det lättare när Coronan gjorde sitt inträde i allas liv.
Många runtom är väldigt snabba på att erbjuda och lova hjälp. Utropa:
– Nog fixar vi det här. Jag finns där för dig. – Inga problem, kan någon så är det du. – Ge inte upp. – Jag kommer göra allt jag kan för dig.
Vart tog alla de vägen?!
Det finns inte något ”vi”. Problem finns det gått om. Ge upp känns svajigt men en geuppare är vi då inte. Även om den känslan kan infinna sig.
Från att ha varit en mycket självständig-jag-kan-det-själv-varelse, med lösningar så har jag insett att jag inte ingår i gemenskapen i samhället. Det är något jag bara hör ska vara till för alla. Jag är tydligen inte en ”alla”. Jag har heller inte rätt till hjälp utan jag har bara rätt till att söka hjälp. Vackert va?
Jag har insett att jag är en typisk varelse som faller på målsnöret, hamnar mellan stolarna, befinner mig i ett Moment 22 konstant.
Knäcker det mig?
Inte än. Det får mig på fall emellanåt. Sisu skulle ha fått göra det stora lämplighetstestet nu i Oktober 2020. Coronan satte stopp för det. Vi väntar än på att höra något om ett test.
Under tiden famlar vi i ett mörker. Till slut borde vi väl finna ljuset visst? Några gånger har vi anat ljuset. Men det har nog inte varit dags. Vi har lite till att lära, att inse.
Är allt mörker? Är allt dystert?
Inte alls. Jag har ju Sisu. Och Lotus såklart. Sisu finns där varje dag. Hon hakar på när jag får för mig något. Vilket sker väldigt ofta. Den ena kursen efter den andra. Det är simning en gång i veckan. Det är häst och vagn. Det är åka rullstol, sitta på fötterna högt upp i luften och balansera, baka, BPH, djur av olika slag, besöka olika veterinärstationer för erfarenhetens skull. Fara iväg med bil långväga, åka båt till Åland, tunnelbana, pendeltåg, buss, cykel.
Uppleva olika hissar, titta på människor, träffa äldre personer och lyssna på dem, sitta med på möten i timmar.
Sisu är med överallt!! Hon betyder så otroligt mycket för mig. Hon delar min glädje, förväntan, sorg, frustration, ilska, irritation, ”utbrott” i form av att jag står upp och argumenterar väldigt bestämt. I varje känsla finns hon vid min sida. Sisu viker inte en tum.
Snarare att hon hjälper mig att stanna upp. Känna efter och t.o.m inse vissa saker. Ibland kan hon ”säga” till innan, ibland när det sker, ibland efteråt. Sisu har hjälpt mig att förstå och utvecklas.
Nog förstår jag allt inget kan ske om man inte själv vill. Jag skulle säga att Sisu och jag gör samma saker för varandra. Och vi är så pass synkade och har drivet mot samma mål.
Just nu, har vi påbörjat en Trickkurs. Superskoj. Det är vi eniga om båda två. Krävs sitt till, lika enkelt och smidigt som det kan vara. Lika tufft och krävande kan det också vara. Men vår gemensamma nämnare är att vi vill.
Att jag sitter i rullstol gör inte saken lättare. Att den dessutom är manuell och jag är i ständigt behov att någon har tid och lust att köra mig gör det hela inte lättare. Nej snarare tvärtom faktiskt. För det föder negativa tankar och känslor. Och DET är inte alls något positivt i det. Det blir ett hinder. Men hej, hinder är till för att överkomma va *skratt*.
Dessutom har vi funnit ett ställe där de peppar oss, hjälper oss och verkar tro på oss!! Det är stort för oss.
Jag behöver lära mig att släppa tanken på hur enklare det varit om och hur lättare det faktiskt var när jag kunde gå. Att leva i det förgångna gynnar verkligen inte. Minns gärna, vårda de härliga minnena, de tuffa minnena kan man nyttja och ta lärdom av. Men glöm inte att gå vidare.
Nu har det blivit rätt mycket om hur viktig Sisu är för mig. Hur beroende jag är av henne. Vad jag förväntar mig och hoppas av henne. Men jag tror att det är lika åt andra hållet också. Det hon är för mig, är jag för henne. Det är troligtvis därför vi har den fina balansen mellan oss.
Oavsett arbetsbördan här så ligger ansvaret helt på mig. För att kunna lära henne saker behöver jag lära mig förstå mig. På så vis kan jag lära Sisu på ett sätt som fungerar bäst för henne.
Samtidigt är det min uppgift att se till att hon får vara den hund hon är. Inte bara en hund med krav, förväntningar och uppgifter.
Att kunna återgälda allt Sisu ger och gör för mig är en härlig känsla. Att vara behövd. Att kunna fokusera på henne. Det gör att jag ändå är någon.
Balansera sin hund, med bästa vän, stöd och hjälp, kurator/psykolog det är ett ärofyllt uppdrag.
Jag vet att blir Sisu inte min assistanshund på pappret så är det inte pga henne eller mig. Vi har gjort vad vi har kunnat med våra förutsättningar. Men vi kan inte slåss hur länge som helst. Det är kostsamt energimässigt, känslomässigt. Det tar på psyket.
Under tiden fortsätter vi utforska vad som kan finnas därute för oss. Jag fortsätter kämpa för rätt rullstol som skulle öppna en liten lucka i samhället för oss. Men det kommer komma en dag där med som jag inser att jag inget mer kan göra. Då stänger jag nog dörren, jag har min hund, min katt. Vi gör saker hemma, tar oss ut på promenader. Mina djur ska få sina behov tillgodosedda. Kommer aldrig tulla på det!! Men mina förhoppningar, önskemål, visioner, mål, de stänger jag locket om.
Men vet du, den dagen är det okej. För vet du, jag har min Sisu, mitt allt.
Fram till den dagen njuter jag och lever med hoppet som ledord. Uppskattar och förvånas när vi träffar på personer som vill oss väl. Personer som tror på oss, peppar oss.
Här syftar jag främst på Heyabhund och Hundföralla. Tack, verkligen Tack för ni finns. Och ni tror. Det betyder mycket!!
Vem du än är, vad du än gör. Snälla, våga tro och satsa. Ihop med en fyrbent vän så blir det lite enklare på så vis att du aldrig är ensam. Glöm heller inte att lika mycket som du har behov så har även din hund det. Tillsammans blir ni oslagbara!!
Att skriva om ett så fantastiskt hjälpmedel kräver flera böcker, men jag ska göra ett försök att delge lite viktig information och framöver även en del händelser ur livet.
Till att börja med så när hunden har fått sin grunddressyr så genomgår den ett slutprov. För att gå ut i tjänst ska hunden ha fyllt två år.
Då är ett viktigt jobb att hitta hund och förare som blir ett bra team.
Det första året med hunden är ett år då man verkligen arbetar ihop sig som ett starkt team. Det är dels med hjälp av instruktör under samträningen, men framför allt den tid då vi ska lära känna varandra och hitta ett smidigt arbetssätt och bygga upp ett bra ledarskap.
Vad är då hundens uppgift och vad är förarens?
Det är förarens uppgift att hitta och hunden ska väja för hinder som enkelt går att väja för och stanna och markera hinder som blockerar. Både hinder på marken och höjdhinder.
En ledarhund kan oerhört många kommandon som man som förare använder för att påvisa för hunden vad den ska utföra.
I vissa situationer låter man även hunden arbeta helt fritt då den behöver ha en förmåga att även ta egna initiativ.
Den är även tränad på apportering och kan plocka upp till exempel käppen, vantar, nycklar, osv som man kan tappa och inte hitta.
Varje hund har som oss människor olika styrkor och svagheter och är en unik individ. Ett levande hjälpmedel som vi inte får glömma i slutänden är en hund.
Vad är viktigt för omgivningen att veta?
När ledarhunden har sin sele på sig så är den alltid i arbete! Då ska andra varken röra eller tilltala hunden. Att söka ögonkontakt med hunden är inte lämpligt heller.
Så enkelt sagt, nonchalera hunden helt.
Om hunden ligger exempelvis inne i en butik så är den fortfarande i tjänst även om föraren är inne i butiken och handlar. Samma sak gäller då, nonchalera hunden eftersom den arbetar.
Däremot så uppskattar jag att människor jag möter säger: -Nu kommer jag och jag har hund med mig. Att mötet sker där vi människor kommer närmast varandra och hundarna längst ut från varandra.
Att försiktigt tassa ut i omgivningen för att inte störa skapar bara osäkerhet och både jag och hunden märker ändå att det sker.
Eftersom jag har en hund som går bra att rasta lös, så gör jag gärna det i säkra miljöer.
Även där uppskattar jag att människor ger sig till känna av flera skäl.
Om jag i tid får veta att någon kommer med hund, så hinner jag stoppa min hund och koppla den. Min hund får gärna hälsa och även leka med andra hundar, men det ska ske under bra former och inte på hundarnas eget initiativ.
Även människor som är rädda för hundar eller ogillar att en hund kan komma springandes, så uppskattas att man ger sig till känna i tid, då kan jag förhindra att möten som inte blir bra förhindras.
I Skellefteå finns totalt fyra ledarhunsförare. Varje förare kan ha olika sätt som de vill hantera sin hund på, så ta alltid kontakt med föraren och fråga.
Det som ändå gäller för alla, är att aldrig störa en ledarhund med sele på! Det gäller även ögonkontakten.
Inom kort kommer min hemsida: www.eilaslivskraft.se att se dagens ljus. Där kommer en film att finnas där ni kan se hur jag och min hund jobbar ihop. En film som gjordes 2018.
När man ser någon svischa förbi i spåret så ser det för de allra flesta riktigt roligt ut och för några lite skrämmande. Men många tänker nog: skulle jag också kunna ha så roligt med min hund?
För att kunna ha kul tillsammans i spåret så behövs lite utrustning som människa: skidutrustning (gärna skate), dragbälte, draglina.
Två typer av dragbälten
Draglinor, halva linan är fjädrande och halva linan är stum för bra kontroll.
Säker krok att fästa i hundens dragsele som inte har några vassa delar som kan skada hunden
eller föraren om den skulle lossna.
För att få åka i allmänna skidspår med hund så krävs i de flesta fall att man har ett Grönt Kort.
Läs alltid på när och om det är tillåtet att åka med hund i det spår du tänkt åka på för vad som gäller varierar från spår till spår.
Grönt kort kan man ta i studiecirkelform ofta genom sin närmaste draghundsklubb eller på distans (digitalt) samt att man då behöver åka en tävling i motionsklass med sin hund.
Hunden behöver en dragsele som är särskilt gjord för drag ej att förväxla med spår eller gåsele.
Två typer av dragselar
Det underlättar det mycket om hunden kan kommandot ”stanna” riktigt bra, då en hund med stark jaktlust kan tycka att följa efter en hare i djupsnön kan vara en bra idé som inte alltid gillas av matte/husse som sitter fast i en lina i hunden.
För att köra draghund behöver hunden vara färdigväxt och för att få tävla ska hunden vara 18 månader.
Nu har vi allt vi behöver för att komma igång. Har inte hunden varit nära skidutrustning så behöver man först vänja den vid att skidor och stavar inte är farligt utan gör att man får ha kul tillsammans med sin människa.
Hur får man då sin hund att dra? Alla hundar är olika och vi människor har olika sätt att lära ut detta, jag skall berätta hur jag gör!
Första gången/gångerna jag ska åka med en hund så tar jag med en medhjälpare som får assistera med vissa saker.
När jag selat på hunden så får medhjälparen hålla hunden i ett koppel medan jag tar på mig skidutrustning och dragbälte samt fäster draglinan i dragbältet.
Nu sätter jag fast draglinan i hundens sele, håller en hand på halva längden av linan så att jag har bra kontroll på hunden, ber medhjälparen ta av kopplet och visa hunden det bästa hunden vet godis, leksak eller liknande.
Medhjälparen går sedan några meter ifrån hunden i den riktning jag tänkt åka och håller fram det roliga, då säger du YA! eller vilket kommando du använder så hunden förstår att nu får den ta det roliga och i de flesta fall kommer hunden att kasta sig framåt och dra dig fram till medhjälparen samtidigt som du ger mycket beröm. Går det inte riktigt bra, så kortar du sträckan eller byter belöning.
Det viktigaste från början och alltid är att det skall vara superkul för hunden och matte/husse.
Nu har vi superkul och hunden drar glatt några meter, hur utökar vi då sträckan?
Här beror det lite på vilket mål vi har med hunden och vad det är för typ av hund ras/individ hur man går vidare.
Jag gör så här! Nästa gång vi testar drag har jag själv lagt ut det roliga lika långt bort som medhjälparen gjorde och sedan ger jag samma kommando som förra gången YA! När jag gjort det några gånger och det funkar bra byter jag miljö dvs far jag till ett annat spår för att se att det funkar även där.
När jag vet att det funkar så brukar jag variera träningen, exempelvis kopplar lös hunden (om jag är på ett ställe där det är tillåtet) och åker med hunden När vi åkt några hundra meter kopplar jag hunden i draglinan och säger YA! och hunden får sitt roliga. Sen åker jag tillbaka och låter hunden få veta att den är det bästa som finns. Sen var det passet klart.
Så här håller jag på ganska många gånger till jag är säker att hunden kommer att kasta sig framåt direkt kommandot kommer. Först därefter ökar jag sträckan sakta.
Vill man att hunden skall dra i full galopp så tycker jag att det är viktigt att vara försiktig med att öka sträckan och bara fokusera på att det skall vara superkul.
Hoppas du blev sugen på att testa, jag har aldrig ångrat mig att jag testade!
I nästa inlägg kommer jag att berätta lite mer om hur jag tränar mina hundar på att starta på ett lugnt och bra sätt, vilka kommandon jag använder och lite hur jag tränar in dessa kommandon!
De har då blivit min tur att skriva lite här på bloggen om jakt med hund av olika slag. Jag har lite olika hundar beroende på vilken jakt jag bedriver men tänkte i alla fall börja skriva om jakt med Jämthund och de är då främst älgjakt. Det var med min pappas förra jämthund Zeke som mitt jaktintresse tog fart på riktigt och idag är orsaken att jag nästan bara har jakt och hundar i mitt huvud. Idag finns inte Zeke kvar i livet tyvärr men det är som sagt han jag har att tacka för mitt stora intresse för jakt och hundar.
I dagsläget finns två jämthundar på gården, en jämthundstik vid namn Milla som är 8 år och en jämthundshane (Chippen) som jag äger tillsammans med min far. Vi jagar då främst älg med dom men önskemålet vi har är även att dom ska ha viljan och modet att jaga björn. Milla har det jagats grävling med rätt flitigt också.
Milla har spårat upp en grävling och ställt den
Jakten enkelt förklarat går ut på att hunden ska hitta älg och ställa den så det blir ståndskall. Mitt uppdrag som hundförare blir då att försöka smyga mig in på ståndskallet och skjuta älgen. Älgar är skygga och uppmärksamma djur, en vindpust eller en kvist som knäcks i fel tillfälle kan förstöra hela situationen och ofta hela jaktdagen. Men sådan är jakten och tjusningen med den, ibland går det vägen och ibland får man se sig besegrad då älgen drar iväg i sken med hunden efter.
Chippen vid en älgtjur
Björn och grävlingsjakten går i princip ut på samma sätt men då är de oftast ett spår man släppt på av grävling eller björn som ska redas ut. Framförallt björnar går ofta långa sträckor på kort tid och det är den begränsningen jag kan tycka man upplever när man ska jaga björn med jämthund. Ofta finns ståndegenskaperna för att ställa en björn men eftersom vi jagar mest älg med hundarna och det finns mer älg än björn så byter tyvärr ofta hundarna till älg när dom får vind av älg. Jag har dock fått uppleva några björnskällningar ändå och det är upplevelser jag aldrig glömmer.
En björn som Milla skällde en hel dag för ett par år sedan
Då Milla börjar bli till åren så är tanken i vår att det ska anlända en jämthundsvalp till gården, förhoppningsvis en ny stjärna.
