Lika men ändå så olika

Jag skaffade min allra första hund 1992, det var en schäfertik som hette Bitte. Hon kom från en uppfödning där mamman varit hangarhund i Norge och pappan var utställningschampion.
Hon var alldeles bedårande som valp, när vi hälsade på så kom hon springande till oss bärande på en vattenballong i munnen (med valptänder). Hon var försiktig med andra ord.

Vi blev förälskade och köpte såklart Bitte, hon fick följa med hem till vår lägenhet. Vi var nybörjare på hund, hade ingen aning alls om hur man tränar med en valp och i.o.m. det så blev det ju en del tokigt redan från start. Hon var en snäll liten krabat, hittade inte på så mycket hyss utan lärde sig snabbt att säga till då hon behövde ut och lyssnade bra då vi ropade på henne då hon var ute lös på gården. Det gick bra tyckte vi, vi hade kompisar som hade hund också och Bitte hade många lekkamrater. Det var väl kanske inte alls så smart att låta henne leka med allt och alla, men vi visste inte bättre…. då….

Men eftersom allt flöt på så bra och Bitte var en snäll valp så började ju dåvarande sambon också vilja ha en egen hund. Bitte var nämligen min hund, det var en slags revolt, när jag fyllde 18 år så var det första jag gjorde att färga håret svart, flytta till min kille i stan och sen så köpte jag hund (schäfer).

Min dåvarande sambo var mycket förtjust i rasen rottweiler så hund nummer 2 blev således en rottweiler, Kullaskogens Ascot. Zorro kallades han i dagligt tal.
Eftersom Bitte varit rätt så försiktig och lugn från start och behövt en hel del bus och social lek så gjorde vi likadant med Zorro.

Här kommer överskriften in, lika men ändå så olika….

Man kan inte göra samma sak med två olika individer och förvänta sig samma resultat. Med Zorro skulle vi nog ha fokuserat lite mer på att jobba med avslappning än med bus och lek. För eftersom vi lekte och busade såpass mycket med honom så blev han lite av en duracellkanin, han hade massvis med energi och kunde inte få nog av bus och lek men att slappna av och ligga stilla, det var desto svårare. Dock kom energin väl till nytta då han senare blev räddningshund både nationellt och internationellt. Hans energi och kamplust blev ett extra plus i den rollen, för där behövs uthålligheten för att orka med det tuffa arbetet som det innebär att vara räddningshund.

På bilden: Ytterstfors Abby på räddningshundträning, en av våra tidigare Rottweilertikar

Då vi sedan köpte vår 3:e hund, schäferhanen Citat’s Muck, då hade jag bestämt att med honom skulle vi inte köra på så mycket med bus och lek utan med honom skulle vi fokusera på passivitet och lugn. Naturligtvis med facit i hand så skulle vi ha kunnat jobba mer med leken och mindre med passiviteten, för den hade han helt naturligt, han var en lugn och trygg individ i grunden. Han skulle istället ha behövt lite mer fart, speciellt i lydnadsmomenten, för att kunna få full pott. Men där valde han att lukta på blommorna (hamnade på efterkälken) istället för att snabbt och rappt följa med i svängarna. Men han var helt underbar han också, tyvärr fick han fibromyalgi då han var 4 år bara. Vi startade DM i räddningshund, men redan då jag skickade Muck på första söket i ruinområdet så gick han bara ut några meter sedan stannade han och tittade på mig. Det gick inte, jag förstod ju inte då att han hade värk i kroppen och att kroppen sa ifrån, vi bröt DM:et och besvikelsen var ett faktum. Efter många och långa utredningar kom domen, fibromyalgi, det skulle inte gå att fortsätta som tjänstehund i räddning med honom. Vi beslutade då att han skulle få gå i förtidspension tillsammans med min pappa, det var det bästa som kunde hända dom båda. Dom fick många fina år tillsammans i skog och mark i lagom tempo. Muck blev 10 år gammal.

Det har hunnit passera ett antal fler hundar här emellan och det slår mig gång på gång, så lika men ändå så olika. Det har blivit några rottweilers till, långhårig vorsteh och weimaraner har vi också haft.

Just nu består hundflocken av 3st strävhårig vorsthe, tre hanar från olika kennlar men ändå samma ras. Men de är individer och ingen träning kan läggas upp på samma sätt.

Bakifrån: Giri, Twix, Dunder

Giri, han ÄLSKAR mat, det är den ultimata belöningen för honom, han skulle nästan kunna dö för en smula från bordet. Han är dock lite ”fin i kanten” och vill inte gå där det är smutsigt eller lite blött, att sitta där är inte heller någon favorit. Att bära räv vid apporteringen, NÄÄÄ, det får någon annan göra.
Med honom måste man vara mjuk i rösten, blir man irriterad eller arg så då slutar Giri att jobba. Här har vi fått tänka mycket och jobba med mjuk röst och bara glada belöningar. Vi har fått introducera samtliga olika viltsorter för att de ska gillas vid apporteringen. Men räven den vägrar han ta i munnen hur mycket vi än försöker, så det har vi lagt ner. Han börjar ju nu vara pensionär och då får man bestämma lite mer själv 🙂

Tjäderlandets Fnatte, eller Twix som han kallas, han har jag fått lära att ta godisbelöningar, det var ingen prio på dom tidigare. Han var inte så snål alls från start, utan mat var bara ett nödvändigt ont. Han älskar att springa, har en jaktlust som går till historien och han är väldigt vaken. Inget undgår Twix, det är svårt att få någon broms på honom. Twix har apporteringen naturligt och desto större och tyngre desto fränare tycker han. Tyvärr så griper han i apporten/viltet lite för hårt så vi har fått lägga mycket träning på hållandet i det lugna för honom. Introduktion av nya vilt har inte behövts, säger vi apport så tar han apporten, spelar ingen roll om det är en nyckelknippa, glasögon eller en gås.

Sub Terram Blixt och Dunder, vår yngling som kallas Dunder kort och gott. Han är en härlig kille som man nästan skulle kunna tro är släkt med en känguru. Han gillar nämligen att stå på bakbenen och han kan hoppa nåt otroligt högt. Han är lite mitt emellan, han har många gåvor som vi måste försöka förvalta på bästa sätt. Vi måste med andra ord se till individen, vilken träning passar honom. Vi kan inte göra som vi gjort med Giri, inte heller som vi gjort med Twix, utan vi måste INDIVIDANPASSA träningen.

Det är det här som gör hundträning så speciellt, så intressant och så beroendeframkallande. Att se på individen och möta den på dennes nivå. Det är en utmaning och det är så fantastiskt intressant. Vi hoppas att vi lyckas se det individen behöver, missar vi nåt så är det inte hela världen utan då stannar vi upp och försöker igen.

Men som jag skrivit tidigare, det är bra att ha en ärlig träningskompis, en som du kan spåna om bästa träningsuppläggen tillsammans med och en som kan säga STOPP, VÄNTA till dig när du rusar för fort fram.

Vad har du för individ hemma, vilket träningsupplägg passar er som team bäst?

Lika men ändå så olika 😀

Tack för denna gången, på återseende!
//Lillemor

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s