Jag får ofta frågor om vilken hundras jag rekommenderar. Eller frågor om jag tror att en viss ras kommer passa bra in hos den/de som frågar. Så här kommer en liten guide som jag gissar finns på många fler ställen men som också så jag brukar svara på denna fråga.
Jag börjar med en del frågeställningar.
Vad vill du göra med din hund?
Hur mycket tid och träning är du villig att lägga ner på hunden?
Vad har du för erfarenheter kring hund?
Hur ser familjen ut, är alla överens om att skaffa hund?
Vilka egenskaper söker du hos en hund?
Jag vill att den som ska köpa hund funderar på dessa frågor innan de väljer att skaffa hund. När det gäller raser så är det så olika vad jag kan rekommendera utifrån vad den blivande hundägaren har för erfarenheter och vilka egenskaper hos hunden den vill ha. Det går ju också att läsa på om olika raser på både SKK:s hemsida och i böcker.
Jag rekommenderar aldrig att ”adoptera” hundar från olika organisationer såsom rescues eftersom att vi aldrig med säkerhet kan veta om hundarna är vaccinerade, vad de varit med om och hur deras sjukdomsbild ser ut. Jag vet flera som gått den vägen för att köpa en ny kompis, en vän som de vill rädda från allt de onda den varit med om kanske och som gör det för att man helt enkelt vill väl. Det jag också vet är att många fått hundar som inte alltid är så som de framhållits att vara. Många av dessa hundar har rädslor, sjukdomar som dyker upp efter en kort tid eller har svårt att bli hanterade. Helt plötsligt har man inte tid, hunden gillar inte barn eller så dyker det upp oväntad allergi i familjen och den stackars hunden omplaceras gång på gång. Jag tycker att det är fel sätt att skaffa en kompis på. Jag förstår och tycker inte illa om folk som väljer att skaffa hund den här vägen, men jag kommer aldrig att rekommendera det till någon ny hundägare på grund av detta.
Väljer du att köpa hund så kolla upp olika uppfödare på SKK:s hemsida, ring gärna till några stycken och prata, ställ frågor och var inte heller blyg för att åka till brukshundklubben eller andra hundmötesplatser för att träffa olika hundar och hundägare.
När du hittar en ras du gillar, som du tror kommer passa in i ditt sätt att leva så kan du ställa dessa frågor till uppfödaren om det inte går att läsa sig till på en kennelsida.
Hur ser det ut med sjukdomar i rasen, finns det konstaterade sjukdomar de vet om i tidigare kullar/släkt.
Har hundens föräldrar och syskon till föräldrar friska höft- och armbågsleder (många raser gör dessa kontroller för att få fram så sunda hundar som möjligt)
Hur är hundarna mentalt? Trygga? Finns det stress, rädslor eller liknande. Många uppfödare gör MH ( mentalbeskrivning ) eller BPH som är ett liknande test för icke- bruksraser.
Kolla också om uppfödaren verkar seriös, finns det statistik på kennelns registrerade hundar t.ex.?
Köp aldrig en viss ras för att de är så sjukt söta! Köp inte en jakthund om du/ni vill ha en mysig sällskapshund.
“Genom glädje, kommunikation och samarbete ska hund och förare ta sig igenom en rallylydnadsbana”.
Detta är bland det första man läser när man kommer in på Svenska Brukshundklubbens hemsida om rallylydnad. Då jag har svårt att hitta bättre ord för att beskriva denna underbara hundsport så lånade jag det citatet.
Självklart hoppas jag att dessa tre ord genomsyrar all typ av hundträning, men det passar extra bra in på just rallylydnad.
Den vanligaste frågan man får är om det måste gå fort. Men så är det inte alls, det betyder snarare att man tillsammans med hunden som ett team tar sig igenom en bana.
Nu kommer jag att skriva mycket om vad som gäller för rallylydnaden som tävlingsform men för de allra flesta är det en uppskattad träningsform. Även om tävling är ett utmärkt sätt att tillsammans med din hund se vad ni kan åstadkomma och kan vara en bra morot i träningen.
Rallylydnad är utvecklat för att passa alla typer av hundar och förare och även blandrashundar har rätt att tävla med tävlingslicens.
Rallylydnaden ger dig en bra grund för ett ännu roligare liv tillsammans med hunden, då det ni lär er i rallylydnaden även är till stor nytta i vardagslydnaden, för att hålla hunden frisk och som en god grund till att kanske även prova på fler hundsporter.
Vill du hitta en tränings- och/eller tävlingsform där du får träna lydnad blandat med lite moment från andra hundsporter på ett varierat sätt där du har möjlighet att stötta och hjälpa din hund även under tävling så är rallylydnad rätt sport för dig
Du ska tillsammans med din hund ta dig igenom en bana med skyltar där momentet visas med både text och bild. Du får både prata med hunden och använda handsignaler för att förstärka, du får dock inte röra hunden eller ge den belöningar på banan under tävling.
Några exempel på skyltar från olika klasser:
Det finns fyra olika klasser (nybörjarklass, fortsättningsklass, avancerad klass och mästarklass), där du i nybörjarklass har 12-15 skyltar på banan och i mästarklass har 18-20 skyltar. Skyltarna står med 3-5 meters mellanrum.
I nybörjarklass ska du ha koppel på hunden, men i de andra tre klasserna tävlar man utan koppel.
Banorna är nya för varje gång, även om skyltarna är desamma. Momenten bygger på varandra så du får en naturlig progression i träningen och där du även får möjlighet att träna på moment som du kanske inte skulle ha tränat på annars.
Det som kanske mest skiljer rallylydnad från de mer traditionella lydnadsformerna är att du i de två högre klasserna även utför momenten med hunden på din högra sida. Detta gör att du får en mer liksidig och uppmärksam hund.
Jag heter Anna Burström och ska gästblogga här hos HEYAB hund om rallylydnad.
Jag bor i Klutmark utanför Skellefteå med min man och våra djur. Vi har två hundar, en Breton som heter Atlas och en Golden retriever som heter Sesam. Vi har även två katter och en ponny.
Hundarna är i första hand jakthundar, vilket tar en hel del tid i anspråk. Men för att variera träningen, få lite lydnad och förbättra samarbetet håller vi även på med främst rallylydnad, men även lite lydnad och viltspår.
Hundar har funnits i mitt liv i perioder sedan jag var liten och de har varit av lite olika raser och åldrar. Fram till jag mötte min man så var de hundar som vi haft i familjen endast för sällskaps- och motionssyfte.
När vi träffades så hade han en Golden retriever som han jagade med och även tränade en hel del lydnad med. Då hunden var lite äldre så skaffade vi snart en liten valp.
Valpen blev snart större och kom in i den åldern då man kanske inte alltid tänker de finaste tankarna om sin självklart fantastiska unga hane. Mitt i vintern finns det kanske inte alltid de bästa träningsförutsättningarna, men vi anmälde oss till en kurs i rallylydnad som jag då inte visste så mycket om.
Jag upptäckte då en helt fantastisk tränings- och tävlingsform.
I rallylydnaden så fick jag chansen att träna lydnad och samarbete med hunden på ett varierat men strukturerat sätt och där jag också fick visa hunden och prata med den.
Med hjälp av skyltarna så fick jag en plats där momentet skulle utföras och vad jag skulle göra vilket gjorde att precisionen i lydnaden ökade och att min hund började lyssna bättre då han (tyvärr inte) kan läsa vad som står på skyltarna, utan måste följa vad jag visade. Transportsträckorna mellan skyltarna gjorde att även fotgåendet utvecklades.
Detta passade vår något distraherade hane alldeles utmärkt. Även den äldre hunden tyckte att det var roligt och det passade bra då han inte riktigt orkade med vissa av jaktträningsövningarna på samma sätt längre, men ändå ville få “vara med”.
Allt detta ledde till att jag senare valde att utbilda mig till SBK-instruktör i rallylydnad för att kunna sprida rallylydnadens glädje med andra.
Jag hoppas att även kunna ge er lite information om denna fantastiska hundsport så att fler får upp ögonen för rallylydnaden.
I morgon fredag kommer ytterligare ett inlägg från mig som handlar mer om rallylydnaden.
Jag skaffade min allra första hund 1992, det var en schäfertik som hette Bitte. Hon kom från en uppfödning där mamman varit hangarhund i Norge och pappan var utställningschampion. Hon var alldeles bedårande som valp, när vi hälsade på så kom hon springande till oss bärande på en vattenballong i munnen (med valptänder). Hon var försiktig med andra ord.
Vi blev förälskade och köpte såklart Bitte, hon fick följa med hem till vår lägenhet. Vi var nybörjare på hund, hade ingen aning alls om hur man tränar med en valp och i.o.m. det så blev det ju en del tokigt redan från start. Hon var en snäll liten krabat, hittade inte på så mycket hyss utan lärde sig snabbt att säga till då hon behövde ut och lyssnade bra då vi ropade på henne då hon var ute lös på gården. Det gick bra tyckte vi, vi hade kompisar som hade hund också och Bitte hade många lekkamrater. Det var väl kanske inte alls så smart att låta henne leka med allt och alla, men vi visste inte bättre…. då….
Men eftersom allt flöt på så bra och Bitte var en snäll valp så började ju dåvarande sambon också vilja ha en egen hund. Bitte var nämligen min hund, det var en slags revolt, när jag fyllde 18 år så var det första jag gjorde att färga håret svart, flytta till min kille i stan och sen så köpte jag hund (schäfer).
Min dåvarande sambo var mycket förtjust i rasen rottweiler så hund nummer 2 blev således en rottweiler, Kullaskogens Ascot. Zorro kallades han i dagligt tal. Eftersom Bitte varit rätt så försiktig och lugn från start och behövt en hel del bus och social lek så gjorde vi likadant med Zorro.
Här kommer överskriften in, lika men ändå så olika….
Man kan inte göra samma sak med två olika individer och förvänta sig samma resultat. Med Zorro skulle vi nog ha fokuserat lite mer på att jobba med avslappning än med bus och lek. För eftersom vi lekte och busade såpass mycket med honom så blev han lite av en duracellkanin, han hade massvis med energi och kunde inte få nog av bus och lek men att slappna av och ligga stilla, det var desto svårare. Dock kom energin väl till nytta då han senare blev räddningshund både nationellt och internationellt. Hans energi och kamplust blev ett extra plus i den rollen, för där behövs uthålligheten för att orka med det tuffa arbetet som det innebär att vara räddningshund.
På bilden: Ytterstfors Abby på räddningshundträning, en av våra tidigare Rottweilertikar
Då vi sedan köpte vår 3:e hund, schäferhanen Citat’s Muck, då hade jag bestämt att med honom skulle vi inte köra på så mycket med bus och lek utan med honom skulle vi fokusera på passivitet och lugn. Naturligtvis med facit i hand så skulle vi ha kunnat jobba mer med leken och mindre med passiviteten, för den hade han helt naturligt, han var en lugn och trygg individ i grunden. Han skulle istället ha behövt lite mer fart, speciellt i lydnadsmomenten, för att kunna få full pott. Men där valde han att lukta på blommorna (hamnade på efterkälken) istället för att snabbt och rappt följa med i svängarna. Men han var helt underbar han också, tyvärr fick han fibromyalgi då han var 4 år bara. Vi startade DM i räddningshund, men redan då jag skickade Muck på första söket i ruinområdet så gick han bara ut några meter sedan stannade han och tittade på mig. Det gick inte, jag förstod ju inte då att han hade värk i kroppen och att kroppen sa ifrån, vi bröt DM:et och besvikelsen var ett faktum. Efter många och långa utredningar kom domen, fibromyalgi, det skulle inte gå att fortsätta som tjänstehund i räddning med honom. Vi beslutade då att han skulle få gå i förtidspension tillsammans med min pappa, det var det bästa som kunde hända dom båda. Dom fick många fina år tillsammans i skog och mark i lagom tempo. Muck blev 10 år gammal.
Det har hunnit passera ett antal fler hundar här emellan och det slår mig gång på gång, så lika men ändå så olika. Det har blivit några rottweilers till, långhårig vorsteh och weimaraner har vi också haft.
Just nu består hundflocken av 3st strävhårig vorsthe, tre hanar från olika kennlar men ändå samma ras. Men de är individer och ingen träning kan läggas upp på samma sätt.
Bakifrån: Giri, Twix, Dunder
Giri, han ÄLSKAR mat, det är den ultimata belöningen för honom, han skulle nästan kunna dö för en smula från bordet. Han är dock lite ”fin i kanten” och vill inte gå där det är smutsigt eller lite blött, att sitta där är inte heller någon favorit. Att bära räv vid apporteringen, NÄÄÄ, det får någon annan göra. Med honom måste man vara mjuk i rösten, blir man irriterad eller arg så då slutar Giri att jobba. Här har vi fått tänka mycket och jobba med mjuk röst och bara glada belöningar. Vi har fått introducera samtliga olika viltsorter för att de ska gillas vid apporteringen. Men räven den vägrar han ta i munnen hur mycket vi än försöker, så det har vi lagt ner. Han börjar ju nu vara pensionär och då får man bestämma lite mer själv 🙂
Tjäderlandets Fnatte, eller Twix som han kallas, han har jag fått lära att ta godisbelöningar, det var ingen prio på dom tidigare. Han var inte så snål alls från start, utan mat var bara ett nödvändigt ont. Han älskar att springa, har en jaktlust som går till historien och han är väldigt vaken. Inget undgår Twix, det är svårt att få någon broms på honom. Twix har apporteringen naturligt och desto större och tyngre desto fränare tycker han. Tyvärr så griper han i apporten/viltet lite för hårt så vi har fått lägga mycket träning på hållandet i det lugna för honom. Introduktion av nya vilt har inte behövts, säger vi apport så tar han apporten, spelar ingen roll om det är en nyckelknippa, glasögon eller en gås.
Sub Terram Blixt och Dunder, vår yngling som kallas Dunder kort och gott. Han är en härlig kille som man nästan skulle kunna tro är släkt med en känguru. Han gillar nämligen att stå på bakbenen och han kan hoppa nåt otroligt högt. Han är lite mitt emellan, han har många gåvor som vi måste försöka förvalta på bästa sätt. Vi måste med andra ord se till individen, vilken träning passar honom. Vi kan inte göra som vi gjort med Giri, inte heller som vi gjort med Twix, utan vi måste INDIVIDANPASSA träningen.
Det är det här som gör hundträning så speciellt, så intressant och så beroendeframkallande. Att se på individen och möta den på dennes nivå. Det är en utmaning och det är så fantastiskt intressant. Vi hoppas att vi lyckas se det individen behöver, missar vi nåt så är det inte hela världen utan då stannar vi upp och försöker igen.
Men som jag skrivit tidigare, det är bra att ha en ärlig träningskompis, en som du kan spåna om bästa träningsuppläggen tillsammans med och en som kan säga STOPP, VÄNTA till dig när du rusar för fort fram.
Vad har du för individ hemma, vilket träningsupplägg passar er som team bäst?
Jag är specialist på att försöka ta genvägar då jag tränar hund. Har många gånger funderat i efterhand varför jag valde att ta den vägen jag gjorde och varför jag inte gjorde på ett annat sätt istället. Men vad hjälper det att vara efterklok?
Någon fler som känner igen sig?
När jag tänker tillbaka så tror jag att det började (genvägsförsöken) redan då jag köpte min typ 3:e eller 4:e hund. När valpen/unghunden började vara lika stor i storlek som de äldre så började jag nog ställa lite för höga krav på att de skulle kunna samma saker som de äldre hundarna. Helt utan att jag hade lärt in grunderna på ett lugnt och systematiskt sätt. Jag tyckte som att de skulle kunna allt det där som de äldre redan kunde, komma på inkallning, gå fint i koppel osv.
När det då visade sig att dom inte riktigt kunde momenten lika bra som jag förväntade mig så körde vi i diket lite. Inte pallstopp ner i diket men ändå så pass mycket att jag blev lite irriterad och störd på att dom inte fattade. I och med detta så blev ju inte hundträningen lika kul, inte för någon av oss. Så NU och DÅ var det dags att dra i handbromsen och börja analysera varför blir/blev det såhär?!
Jag är priviligerad som har familj, vänner och barn som gillar att träna hund och som även kan ställa upp som bollplank och som inte är rädda för att ställa mig mot väggen och fundera med mig ”HUR TÄNKTE DU NU?”
Mitt återkommande tema i livet är faktiskt att jag vill gena, ta den enklaste vägen för att komma i mål, kalla det att vara lat eller vad ni vill 😀 Men det är lite av mitt signum…*s*
Med åren har jag ändå lärt mig att det som jag tror är en genväg i längden oftast blir en senväg i verkligheten. Fast ibland har faktiskt quick-fixen funkat också, men dom har inte gått att lita på i lika hög utsträckning som de metoder som inneburit lite mer genomtänkt träning.
Någon som känner igen sig?
Ett exempel är då jag ser ett färdigt moment, kan vara ett freestylenummer, så blir jag ofta taggad på att testa det på någon av mina hundar. Men jag har inte så långt tålamod och vill gärna komma i mål snabbt, detta innebär att jag oftast startar träningen innan jag tänkt igenom hur jag på bästa sätt för hunden skulle kunna dela upp momentet för att hunden ska förstå och lättare kunna ta åt sig träningen.
Tror (min egen diagnos) kanske att jag har några bokstäver som gör att jag blir lite otålig, men om jag ger mig den på det så kan jag vara otroligt uthållig också. Sen är det bra med insikter och även att filma sig själv som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Det är superbra, för då man sätter sig ner och tittar på filmen så kan man lättare se hur och vad som man kan förbättra i träningen för att ge hunden bättre förutsättningar för att klara att utföra det jag som förare tänkt lära in.
Bjuder på en katastrofträning nedan, ganska kul hade vi ändå, speciellt efteråt då vi tittade på filmerna.
Går det bra för oss?
Dunder ställer mig också mot väggen och undrar hur jag ska ha det och vad jag tänkt mig 🙂
En annan sak som också är bra att göra, det är att ställa sig själv frågor om hur man tänkt och även om hur man tror att hunden reagerar då man t.ex. blir irriterad, skärper till rösten i olika situationer osv. Känner hunden av frustrationen, har man gjort träningen flera gånger och blir resultatet inte bättre utan har man redan innan man startar träningen en förutfattad mening om hur det ska gå?
Ett exempel är då man försöker träna på att hunden inte ska pipa av förväntan då man ska träna. Om man har kommit till läget att man ska träna bort ett pip, då har hunden förmodligen pipit ett antal träningspass innan och man förväntar sig oftast att pipet ska starta rätt så fort in i träningen innan man har börjat att träna. Alltså har man gett hunden signaler redan innan man börjar att nu förväntar jag mig att du ska pipa och då kommer jag att bli irriterad för att du aldrig är tyst vilket kommer att resultera i att du piper ännu mer…. SÅ vad ska man göra då?
Ta dig en funderare, vet hunden om att den piper? Piper den ännu mer när du blir irriterad? När är hunden tyst? Har ni kul då ni försöker träna bort pipet? Har ni mysigt då ni försöker träna bort pipet? Finns det någon träning där pipet inte uppkommer? Går pipet att ignorera, kan ni fokusera på något annat?
Ett tips, om du blir irriterad under träningen så sluta träna, ta en kravlös promenad, låt hunden lukta, kissa, dra i kopplet o.s.v. Ge den ett ben att gnaga på och bara mys en stund. Träna cirkuskonster utan krav, se till att träningen blir rolig igen och att ni skapar förtroende för varandra.
Har ni också tagit någon genväg i hundträningen någon gång, någon som har funkat eller har ni tagit någon genväg som blivit en riktig senväg? Skriv gärna och berätta i kommentarer.
När jag började träna med Vegas så körde vi redan från valpstadiet figurantövningar, att vara med andra skulle vara roligt för min plan var att tävla i söket. När han blev äldre så tränade vi sök i alla möjliga miljöer. Både i skogen, på industriområden, inomhus i större garage, i mörker osv. Mina föräldrar har ju haft några räddningshundar och jag tycker att det arbetet är så himla roligt eftersom jag tränat det med tidigare hundar i familjen! Hunden ska jobba sig så långt in till figuranten som möjligt för att få en markering så nära som möjligt. Resultatet av detta är att jag fick en hund som självsäkert sökte av vilket område som helst och med sin lilla ingrediens ”kan-själv” så sprang han alltid till vind, han sket lite i mina dirigeringar och tyckte att han kunde jobbet själv, han letade alltid vind.
Vegas söker i miljö.Känner vittringen av figuranten och funderar hur han ska ta sig dit.Det gick inte klättra upp. Så här markerar han (skallmarkerar) och visar med hela kroppen att figuranten är högt upp.
När jag påbörjade patrullhundsutbildningen så fyllde Vegas 3 år. Som patrullhund i hemvärnet ska hunden kunna markera vind (tyst och i koppel), ljud och de ska kunna ta upp spår och följa. Detta med spåret blev och är än idag en utmaning. Som sagt hade jag tränat Vegas i 3 års tid (han visste ju inte annat) än att använda nosen högt och i vind. Vid spår vill vi ha fokus på nosen i backen.
Jag började med hårda spår, med det menas spår som ligger på asfalt, grus, snö. Ja, alltså där dofterna inte lägger sig på så många ställen (som i skogen, där doftbilden blir väldigt stor). Jag la alltid godis i varenda fotsteg i början för att belöna nosen i backen och i fotspåren. Det gick bra, men utmaningen kom sen när vi började i skogen. Där doftbilden blev större, vi fick då återgå till att lägga godis i spåret för att han inte skulle gå upp med nosen och leta vind. Han var och är fortfarande riktigt vass på vinden och ligger det ett förmål längre fram i spåret som vinklat av så vill han väldigt gärna ta en genväg. Jag har slutat att bli irriterad på mig själv för att jag inte började med att lära in spåret, han gör ju egentligen inget fel och vid t.ex. eftersök så VILL man ju att han ska bryta om han får vittring på personen eller om det vore skarp insats i krigstid skulle det ju kunna vara fienden till och med. Men vårt problem har varit att han inte vill bryta sin vindmarkering. Suget att gå till figuranten är mycket större än suget att fortsätta spåret. Jag upplever att han inte tycker att spårandet i sig är intressant utan något han endast gör för att jag vill det. Han går dessutom fortfarande väldigt högt med nosen så fort vi hamnar i skogen vilket har gjort mig lite osäker på om han verkligen följer spåret. De gånger jag tvivlat på honom så har han gett upp och så har vi inte kommit oss runt, så jag har fått lära mig själv att lita på att han är på rätt väg. Jag kommer nog aldrig få en vass spårhund, huvudsaken är att vi kan lösa uppgifter. Nu skiter jag i om det ser snyggt ut eller inte.
Vegas blir påsläppt på spåret.Här har han fått vittring på slutet av spåret, där ligger hans favoritboll som belöning. Här har han spårat hela spåret och är påväg mot bollen för att markera den.
Jag vågar säga att jag har en fantastisk patrulleranade hund! Där är han verkligen kung. Fina Vegas. Det är också pga hans socialitet, han älskar att mysa och leka med människor.
Vegas på patrull, lyssnar efter busar i skogen.
Det här var våran resa. Det finns hundar vars spårande är ”deras grej” (som vindandet för min hund) och blir självbelönande. Vilken hund har du?🙂
Ibland känns det som att man har provat allt men man hittar inte nyckeln ändå till att komma vidare i träningen. Hunden förstår inte, den fastnar i ett beteende och man lyckas inte komma förbi tröskeln. Men hur ska man göra för att komma vidare? Det känns ju helt hopplöst ibland!
Har ni tänkt på en sak. Då man t.ex. lyssnar på något radioprogram med frågesport, så lätt man ibland kan alla svaren på frågorna. På RIX MorronZoo har dom en tävling, Bokstavsbanken, där man under 30 sekunder ska svara på de frågor som Roger ställer, svaren ska börja på en och samma bokstav, t.ex. A. Roger kan då fråga om ett land, en stad, ett namn o.s.v. När man lyssnar på tävlingen i bilen på vägen till jobbet, då kan man alla svaren, det är busenkelt. Man kan inte förstå hur den som tävlar kan fastna på ett namn på A…. Alltså det är ju busenkelt eller hur?
Hur tänkte jag nu, att träna hund och vara med i en radiotävling, det kan ju inte jämföras över huvud taget, eller kan det det?
Jag tänker att det är ju såhär det fungerar, när man står utanför så är det, nästan alltid, mycket enklare att se lösningarna än då man är mitt i det som händer. Detsamma är det med hundträning vill jag påstå. I min roll som instruktör/hundägarcoach så ser jag utmaningen/problemet från en annan synvinkel och kan lättare upptäcka vad föraren gör och inte gör och även hur hunden reagerar på detta. När jag själv tränar mina hundar så har jag inte lika lätt att uppfatta vad det är jag gör och hur mina hundar reagerar på det jag gör.
Men hur kommer vi förbi denna spärren då? Ja, en enkel lösning är att du filmar din träning. Gör först upp en plan på vad det är du ska träna, vilken/vilka belöningar ska du använda och hur ska du lägga upp träningspasset. Gör dig redo, rigga kameran/mobilen, eller be en vän att filma dig och din hund när ni kör träningspasset.
Innan du tittar på filmen efter träningen så kan du utvärdera hur passet kändes, vad blev bra och vad blev mindre bra. Sen tittar du på filmen, hur ser det ut från sidan? Var det som du trodde eller hände det något annat som du missade?
Något annat ovärderligt att ha, är en träningskompis som vågar säga åt dig, HEJ, STOPP, VÄNTA! En kompis som vågar fråga varför du gjorde så eller varför du belönade det där o.s.v. Det är en riktig kompis som kommer att hjälpa dig framåt, det kan vara obekvämt ibland när man börjar inse att man gör en massa saker som man inte hade en aning om att man gjorde. Men det är desto härligare när man börjar känna att det lossnar, man sitter inte längre fast utan man kommer framåt igen 🙂
Har du och din hund kört fast i något moment eller har ni kommit vidare efter att ha suttit fast? Lämna gärna en kommentar och berätta mer om era utmaningar och hur ni kommit vidare. Jag själv har kört fast i en felaktig position i följsamheten, min hund har bråttom och vill gärna vara liiiite för långt fram. Nu ska vi baske mig ta tag i detta och se om vi inte kan komma vidare på något finurligt sätt.
Nu har jag ju skrivit om de olika bruksproven som finns. Så nu tänkte jag fortsätta att skriva om lydnadslydnad.
Ska du tävla i lydnad så får du ha vilken hund som helst, här får även blandraser vara med och tävla! Hunden ska ha fyllt 10 månader innan den får tävla i startklass och 12 månader innan den tävlar i klass 1. Har du en blandras (ej registrerad hund) så ska du ha en tävlingslicens som du ansöker om på SKK-s (svenska kennelklubben) hemsida. Du ska även vara medlem i en SKK- ansluten klubb. Det kan t.ex. vara en brukshundklubb (SBK) eller rasklubb.
Inom lydnaden så bedöms lydnaden ”hårdare” än inom brukset (eftersom lydnadsdelen där inte är huvudmomenten). Här bedöms även samarbete mellan hund och förare, så kallat helhetsintryck.
Det finns 4 klasser även inom lydnaden. Startklass, klass 1, klass 2 och klass 3. Regelboken hittar ni på SKK:s hemsida.
Själv tycker jag att detta är en suverän gren att tävla i och att börja med om man nu ska tävla i brukset, man får lite tävlingsvana, man lär sig hur hunden reagerar på ens egen nervositet osv! Eller som min hund, han vet exakt när det är tävling för då får inte matte säga till mig. Då provar han ofta något, som att tugga extra på apporten t.ex. eller nosa i backen.
Starklass är där man börjar. Här provas hunden i följsamhet, inkallning, sättande under gång, apportering, fjärrdirigering, hopp över hinder och helhetsintryck.
Lydnadsmomenten som ska utföras ska ske kontrollerat, allt nosande i backen, ojämnt tempo, tugg på apporten, sneda och sega sättanden, segt tempo vid inkallning och så kommer att ge poängbortfallg. Nu ska jag inte skrämma nån från att tävla, jag skrev ju tidigare ett inlägg om att prestation inte är allt utan att vi inte får glömma att ha kul med hunden! Men för att komma dit man vill så är det ju bra med mål, vi vill ju sikta på 10-mässiga moment men vi får inte glömma bort att ha kul längs vägen och inte gå under om ett moment inte blev en 10:a. Det är ju trots allt hundar vi har att göra med, inte robotar! Med det sagt, menar jag inte heller att vi ska vara kravlösa utan att tänka på helheten. Blev det tjorvigt?
Ju längre upp i klasserna man kommer sig (man strävar ju att få uppflyttningspoäng), så kommer bedömningen bli hårdare. I startklass ryms det ändå några ”misstag” i ett betyg 9.
Är du sugen på att tävla i lydnad? Hör av dig! Jag kommer att försöka lägga in en kurshelg till vårvintern för de som vill komma sig ut på tävlingsbanan till sommaren om nog många är intresserade!
Jag och min hund Vegas tävlade i lydnad direkt han blev 1 år, och den säsongen blev vi uppflyttade till de gamla reglernas klass 3 (motsvarande klass 2 idag).
Detta kan diskuteras i oändligheter. Det finns otroligt många delade meningar. En del tycker att hunden ska acceptera allt ett barn kan utsätta dom för, händer det då något (som ett bett eller morr) så är det hundens fel och den ska då avlivas eller leva med munkorg för att den inte går lita på längre. Medan andra tycker att det är barnet som ska tassa på tå kring hunden, inte röra, inte leka, inte ta leksaker osv.
I detta inlägg kommer jag att skriva om mina tankar kring hund och barn tillsammans.
Jag som har barn i åldern 5 månader till 3 år och en hund (en rottweiler) dessutom känner att det är otroligt viktigt att ha koll på vad som sker hela tiden. Ett barn (nu tänker jag på min 3-åring) hittar på väldigt mycket och har inte något konsekvenstänk, dessutom är hon väldigt impulsiv, och när hon har en tanke så ska denna ske direkt hon tänker den. I det flesta fall så är mitt barn snäll med hunden, hon kastar bollar, skrattar och springer med honom, matar med hans godis eller mat (lite obra nu när jag försöker få ner honom i vikt….) men det händer också att hon snabbt blir arg eller gör sådant som hon inte förstår kan göra ont på hunden. T.ex, dra honom i svansen, köra på honom med sin bobby-car osv, öppnar ytterdörren när hon ser att någon kommer för att hälsa på och hunden rusar ut.
Vi får dagligen prata med vårt barn (jag och min sambo) att man inte ska köra på honom, sätta sig på honom, eller att öppna dörren när det kommer någon. Som småbarnsförälder gäller det att ha ögon i nacken. Men, detta gäller ju också min hund. Han hänger gärna med på allt bus, han går efter henne och ska pussas, väntar på att hon ska kasta boll, lägger sig i vägen när hon ska leka för att han mer än gärna vill att hon SKA leka på honom. Min hund älskar nämligen uppmärksamhet och är väldigt social. Detta leder ju såklart till konflikter, min dotter blir väldigt irriterad ibland, speciellt om han lägger sig på hennes ritblock medans hon ska rita t.ex.
Jag tycker att det är otroligt viktigt att både barn och hund ska kunna acceptera varandra. Går hunden undan ska barnet inte springa efter, säger barnet NEJ till hunden så måste ju även hunden kunna lyssna, trots att barnet är en liten människa. Vi vuxna ska ju finns där som stöd till de båda om de blir bråkigt.
Det finns de hundar som inte gillar barn, det finns de hundar som aldrig vill vara med och då måste dom få vara själva. Vi får inte tvinga dom att leka med barnen. Lika som vi inte kan tvinga rädda barn att leka med hundar. Däremot måste de acceptera varandra! och viktigast av allt så måste hunden kunna känna sig trygg med sin ägare, lika viktigt som att barnet måste känna sig trygg med sin förälder.
Jag läser ofta att hundägare måste ta sitt ansvar MEN det måste även föräldrar!! Om alla kunde ta sitt eget ansvar så skulle det inte hända lika mycket olyckor kring just barn och hund.
Fitnessträning för hundar är ett 3-i-1-paket. Det är inte bara för ”working dogs” arbetande hundar eller för rehabilitering av skador. Fitnessträning är för alla hundar: valpar, seniorer, jakthundar, agilityhundar men naturligtvis också för sällskapshundar.
Vi älskar alla våra hundar och vi vill att de ska ha ett bra, hälsosamt och långt liv. Fitness är inget magiskt trick, men det hjälper er att nå gemensamma mål.
Som du vet, om du tränar yoga, pilates eller besöker gymmet flera gånger i veckan, då kommer du att hålla dig i form och vara frisk. Du kommer att bli starkare och få mer energi du får också bättre kroppskontroll. Ditt immunsystem stärks och du håller dig friskare, allt detta fungerar precis likadant för din hund.
Hundar är så fantastiska djur, de är positiva, glada och energiska. De är ”födda för att springa”. Många hundar kommer att ge 100% så snart de blir aktiva och det spelar ingen roll om din hund ”bara” leker med sin vän eller om ni tränar Agility tillsammans eller utför någon annan aktivitet.
Hundar förstår inte begreppet ”att bara göra något som en hobby” … Det är ”allt eller ingenting som gäller”!
Vi som hundägare bestämmer hur livet för våra hundar ska se ut, det betyder att de inte har mycket val eller kontroll för vad som ska ske i det dagliga livet. Därför är det vårt ansvar att ta hand om våra hundar på bästa sätt.
Med fitnessträning kan du stärka din hund för alla eventuella äventyr. Men det är inte allt!
Kommunikation är mycket viktigt när du tränar din hund, genom att träna fitness med din hund så blir du duktigare. Du lär dig att observera din hund, hundens rörelser och rörlighet, du lär dig att se om hunden inte förstår dig eller om hunden blir trött.
Jag personligen vill att min hund ska tänka själv och jag vill att hunden ska kunna göra val som vi båda kommer att vara nöjda med.
När vi tränar fitness så betyder detta att jag vill att min hund ska förstå övningarna som vi gör, hunden bör veta exakt hur den ska röra sig, för om den vet det så kan den också förbättra övningen/rörelsen mer effektivt. För att uppnå detta så klickar jag in många av övningarna med shaping. Desto mer man tränar såhär, desto bättre blir man på att kommunicera med sin hund. Dessa nya färdigheter stannar inte bara i gymmet utan det kommer att överföras till allt ni gör tillsammans.
Jag har ett exempel på en ung hund med liten träningserfarenhet, ingen smärta i hundens kropp, men rygg- och kärnmusklerna saknade styrka, ryggen hängde och hela hunden verkade lite lös i sina rörelser.
Efter ungefär ett halvt år av fitnessträning ”just for fun” (en gång i veckan), så kan både ägare, vänner och jag se en enormt positiv förändring. Hunden har nu rak rygg, hon vet hur man rör sig och hennes gång är nu fast och korrekt. Det är så trevligt att se hur ägaren och hunden har vuxit tillsammans som ett team. Det värmer mitt hjärta när hundarna och ägarna kommer in till mig och alla är glada och trivs med att arbeta och prova nya saker.
Ett annat exempel är hur hundar som kan vara lite rädda för det okända, börjar ”blomma ut” efter flera lektioner av Fitnessträning. Jag vet inte hur många gånger jag har hört ”åh, men min hund kommer inte att göra det” … Men om du bara justerar övningen lite och tar små steg och gör övningen enkel, så är jag ganska så säker på att hunden kommer att klara av att göra det vi tänkt oss.
Så låt oss avsluta med en sammanfattning till varför det är bra för din hund att börja med fitnessträning:
BODY Mer: Styrka, balans, rörlighet, uthållighet, koordination och kroppskontroll
MIND Din hund får: Mental stimulering, blir lugnare, får bättre självkontroll och ökat självförtroende.
BOND Du och din hund får: Förbättrad kommunikation, förbättrad teamkänsla och ännu mer glädje.
Tack vare de saker som nämns ovan så minskar också risken för skador!
Är du intresserad av att prova Cross Flex-träning med din hund? Här bjuder jag på fyra övningar som du kan prova på att göra tillsammans med din hund:
Fitness training for Dogs is a 3 in 1 package. And it’s not just for ”working dogs” or for rehabilitation. Fitness training is for all Dogs: puppies, seniors, Hunting dogs, Agility dogs but of course also for your pet dog.
We all love our dogs, and we want them to have a good, healthy and long life. Fitness training is not a magic trick, but it helps you a lot to get to your common goal.
And as you know, if you do Yoga, Pilates or visit the gym several times a week, you will be fit and healthy, you will have more strength and energy, and better body awareness also your immune system will be on top of its game. And all that is exactly the same for your dog.
Dogs are such great animals, they are positive, happy and energetic. They are ”born to run”. Many dogs will give 100% as soon as they get active and it does not matter if your dog is ”just” playing with his friend or if you are training Agility together or any other activity.
Dogs do not understand the concept of ”just doing something as a hobby”… It’s all or nothing!
For dogs living with humans means that a big part of their life is decided for theme, the don´t get much choice or control in their life. So, it is clearly our responsibility to take care of our dogs, in the best way we can.
With Fitness training you can strengthen your Dog for all his adventures. But that’s not all!
Communication is very important when training your dog, through Fitness Training you learn to become an even better trainer for your dog. You learn to observe your dog, his movement and mobility, you learn to see if he is not understanding your communication or if he is getting tired.
I personally want my dog to think for himself, and I want him to be able to make choices that we will both be happy with.
In fitness terms this means I want my dog to understand his exercises, he should understand exactly how to move, because if he knows what he is doing, he can also improve on it more efficient. To achieve this, I ”shape” (clicker training) many exercises. And the more you train like this, the better you get at communicating with your dog. And these new skills are not just staying in the fitness room, they will transfer to everything you do together.
I have an example of a young pet dog with little training experience, no pain in her body, but the back and core muscles were lacking strength, so the back was hanging and the whole dog seemed a little too lax in his movements.
After about half a year of fitness training ”just for fun” (once a week) Owner, friends and I can see a massive positive change. The dog now has a straight back, she knows how to move and her gait is now firm and correct. And it is so nice to watch how the owner and the dog have grown together as a team. And what warms my heart, is when the dogs and the owners come in and everybody is already happy and excited to work and try new things.
A different example is how dogs that might be a bit fearful of the unknown, start to drive and bloom after a few lessons of fitness training. I don´t know how many times I have heard ”oh, but my dog won´t do that”… But if you adjust the exercise and take baby steps, just as your dog needs them, I am pretty sure he will do it 🙂
So, let´s wrap up the reasons why your dog will drive with fitness training:
Body More: Strength, balance, mobility, endurance, coordination and body awaerness
Mind Your dog will get: Mental stimulation, calmer, selfcontroll, selfconfidence, more choices
Bond You and your dog will get: Improved communication, improved bond, even more joy
And because of all the things mentioned above, the risk of injury decreases aswell!
So, are you interested to try Cross Flex training with your dog? Here are 4 foundation exercises you can try with your dog:
